Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Jonathan Franzen: Så underblåser maskinen det värsta hos människan

Jonathan Franzen fotograferad av DN:s fotograf Axel Öberg i New York 2011.
Jonathan Franzen fotograferad av DN:s fotograf Axel Öberg i New York 2011. Foto: Magnus Hallgren

Kommer apokalypsen med de stora nätbokhandlarna? Och hur hänger vår tids teknikfixering samman med Karl Kraus essäer i 10-talets Wien? Inför årets Bokmässa i Göteborg reflekterar författaren Jonathan Franzen över den moderna världens olidliga omänsklighet.

Karl Kraus var en österrikisk satiriker och centralgestalt i fin de siecle-Wien med dess spektakulära andliga rikedom. Från 1899 till sin död 1936 gav han ut och redigerade den opinionsbildande tidskriften ”Die Fackel” (Facklan) och från och med 1911 var han också tidskriftens enda författare. Även om Kraus förmodligen skulle ha hatat bloggar, så fungerade ”Die Fackel” som en blogg som alla som betydde något i den tyskspråkiga världen, från Freud till Kafka och Walter Benjamin, fann det nödvändigt att läsa och ta ställning till.

Kraus var särskilt känd för sina aforismer – till exempel ”Psykoanalys är den sinnessjukdom för vilken den tror sig vara boten”– och på höjden av sin popularitet lockade han tusentals sin sina offentliga föreläsningar.

Saken med Kraus är att han är mycket svår att förstå vid en första läsning – avsiktligt svår. Han var en svuren fiende till slafsig journalistik och för hans kultlika beundrare innebar den täta och intrikat kodade stilen en lämplig barriär att ta sig över. Den höll de oinsatta borta.

Kraus själv uttalade sig om dramatikern Herman Bahr innan han attackerade honom: ”Om han begriper en enda mening av essän så tar jag tillbaka alltihop.” Om man läser Kraus meningar flera gånger, så upptäcker man att de har en hel del att säga oss och vår egen mediedränkta, teknikgalna, apokalyptiska epok.

Här är till exempel det första stycket i hans essä ”Heine och följderna”:
”Två typer av kulturell omognad: den som faller för ett stoff och den som faller för en form. Den ena ser i konsten bara innehållet, den är germansk. Den andra ser redan i stoffet någonting konstnärligt, det är den romanska. För den ena är konsten ett instrument, för den andra är livet ett ornament. I vilket av dessa båda helveten vill en konstnär helst bli stekt? Kanske ändå helst bland tyskarna. För fast de har fjättrat konsten på sin duktighets patenterade prokrustesbädd, så har de samtidigt gjort livet nyktrare, och det är en välsignelse: fantasin har vunnit på affären, och i de tomma fönstergluggarna kan var och en ställa sitt eget ljus. Inga girlander, tack! Inget av den goda smak som där ute och där nere fröjdar ögat och förslöar fantasin. Inget av den livets melodi som stör min egen inre musik, som kommer till sin rätt först i den tyska arbetsdagens ljus. Inget av denna allmänt högre nivå, där det är så lätt att se att en parisisk tidningspojke har mer stil än en preussisk förläggare.”

Första fotnoten: Kraus misstänksamhet mot ”livets melodi” i Frankrike och Italien har fortfarande fog för sig. Hans inställning här – att det är en estetisk upplevelse i sig att promenera längs en gata i Paris eller Rom – bekräftas av den stadiga populariteten för Frankrike och Italien som turistmål och av ”avundas mig”-tonen hos amerikanska frankofiler och italofiler som berättar om sina resplaner. Om man säger att man tänkte ta en tripp till Tyskland så bör man kunna specifikt förklara vad man tänker göra där, för annars kommer folk undra varför man inte åker någonstans där livet är vackert. Även i dag förordar Tyskland innehåll framför form. Om begreppet coolhet hade funnits på Kraus tid, så hade han kunnat säga att Tyskland är ocoolt.

Man kan gå vidare och tänka sig en mer samtida version av Krauss motsatspar: Mac kontra pc. Är det inte Apple-produktens själva kärna att man blir cool bara genom att äga den? Det spelar inte ens någon roll vad du gör på din Mac Air. Bara att använda en Mac Air och uppleva hårdvarans och mjukvarans eleganta design är en njutning i sig, som att promenera längs en gata i Paris. I motsats till att använda en klunsig, ändamålsenlig pc där det enda man kan uppskatta är kvaliteten på ens eget arbete. Precis som Kraus säger om det germanska livet, ”nyktrar” pc:n till det man gör, så att man ser det utan girlanger. Detta var särskilt sant vid tiden för operativsystemen DOS och tidiga Windows.

En av de tendenser som Kraus kommer att klandra i denna essä – hur Wienborna spökar ut det tyska språket och den tyska kulturen med lull-lull importerat från det romanska språket och dito kulturen – kan jämföras med mer sentida versioner av Windows, som lånar ytterligare element från Apple men trots detta inte förmår dölja den i grunden ocoola windowsaktigheten. Och vad värre är: medan de fruktlöst strävar efter Apples elegans, förråder de den gamla, spartanska skönheten i pc:ns funktionalitet. De fungerar fortfarande inte lika bra som macarna, och de är fula både vad gäller coolhet och ändamålsenlighet.

Men ändå, för att falla Kraus i talet, föredrar jag pc. Alla möjligheter att jag skulle kunna tänka mig att byta grusades i och med de eviga Apple-reklamerna som syftade till att få folk som jag att byta. Argumenten var utmärkta och förnuftiga, men de framfördes av en personifierad Mac (skådespelaren Justin Long) som var så självbelåten att han fick Windows eländen att bli attraktiva av blotta jämförelsen. Man skulle inte vilja läsa en roman om macen: vad skulle den kunna säga förutom att allt är soft? Romanfigurer måste ha verkliga drivkrafter, och den figur i Apple-reklamen som hade drivkrafter var pc:n, spelad av John Hodgman. Hans försök till försvar och att uppfattas som cool var lustiga, och han led, som en mänsklig varelse.

Jag skulle vara slarvig om jag inte också påpekade att konceptet ”cool” har blivit så erövrat av teknik­industrin att ett närliggande ord som ”hipp” behövs för att beskriva de online-röster som ihärdigt hatade Long och hävdade att Hodgman var den som var cool.

Nervositeten kring vem eller vad som nu för tiden anses vara hippt kan vara en manifestation av vad Marx kallade kapitalismens ”rastlösa” natur. En av de värsta sakerna med internet är att det frestar alla att framstå som sofistikerade – att ta ställning till vad som är inne och överväga, under fruktan att vara ohipp, alla andras åsikter. Kraus må inte ha bekymrat sig över hipphet som sådan, men han älskade verkligen att ta ställning och höll väl reda på andras åsikter. Han var sofistikerad och detta är ett av skälen till att ”Die Fackel” påminner om en blogg. Kraus ägnade mycket tid åt att läsa sådant han avskydde, för att kunna avsky det med auktoritet.

”Tro mig, ni älskare av det glättiga, i kulturer där varje dumskalle har individualitet, blir individualitet något för dumskallar.”

Andra fotnoten: Sådant här får man inte säga i dagens USA, hur mycket miljarden (eller är det två miljarder nu?) ”individualiserade” facebooksidor än får en att vilja säga det. Hos sina många fiender var Kraus på sin tid känd som Den store hataren. Enligt de flesta bedömare var han privat en ömsint och generös person med många lojala vänner. Men så snart han började vrida upp sin polemiska retorik, hamnade han i extremt hårda tonlägen.
De individualiserade ”dumskallar” som Kraus pratar om är inte så kallat vanligt folk. Även om Kraus kunde låta som en elitist hade han inga avsikter att baktala massorna eller populärkulturen. Den beräknande svårighetsgraden i hans texter var ingen barrikad mot barbarerna. Den riktades i stället mot smarta och välutbildade kulturella auktoriteter som omhuldade en påklistrad sorts individualitet – människor som Kraus ansåg borde veta bättre.

Det är oklart om Kraus högljudda förkastelser ex cathedra var det mest effektiva sättet att förändra allmänna uppfattningar. Men jag erkänner att jag känner en besläkt­ad besvikelse när en romanförfattare som jag tycker borde veta bättre, Salman Rushdie, ger efter för Twitter. Eller när en politiskt inriktad tidskrift som jag respekterar, ”N+1”, häcklar tryckta tidskrifter och kallar dem dödsdömt ”manliga”, hyllar internet och kallar det ”kvinnligt” och på något sätt glömmer att begrunda internets tilltagande utarmande av frilansskribenter. Eller när hedervärda, vänsterorienterade professorer som förr motsatte sig alienationen – som kritiserade kapitalismen för dess oupphörliga attacker mot varje tradition och samhällsbildning som ligger i dess väg – börjar kalla det bolagiserade internet för ”revolutionärt”.

I sin essä ”Apokalyps” skrev Karl Kraus: ”Kulturen hinner inte hämta andan och i slutändan ligger en död mänsklighet bredvid sina skapelser, vars uppfinnande kostat oss så mycket av vårt intellekt att vi inte hade något kvar till att använda dem. Vi var tillräckligt komplexa för att kunna bygga maskiner och alltför primitiva för att få dem att tjäna oss.”

Det mest imponerande med Kraus som tänkare är kanske hur han så tidigt och tydligt pekade på klyftan mellan det tekniska framåtskridandet och det moraliskt/själsliga. Ett sekel som fortsätter på det tidigare, med vetenskapliga framsteg som skulle ha uppfattats som mirakel för inte så länge sedan, har gett oss högupplösta smartphone-videor av snubbar som häller minttabletter i literflaskor med Diet Pepsi och ropar ”Wooow!” 1990-talets teknovisionärer lovade att internet skulle ge oss en ny värld av fred, kärlek och förståelse, och Twitter-direktörerna slår fortfarande på utopins trummor och kräver upphovsrätt till den arabiska våren. Lyssnar man på dem, skulle man tro att det vore omöjligt för Östeuropa att frigöra sig från Sovjetunionen utan tillgång till mobiltelefoner, eller för ett gäng amerikaner att revoltera mot britterna och skriva den amerikanska konstitutionen utan 4G-kapacitet.

Nuförtiden heter det att ”det går inte att hindra våra nya kraftfulla teknologier”. På gräsrotsnivå tar motståndet nästan uteslutande form i hälso- och säkerhetsfrågor, och under tiden fortskrider logiken inom till exempel krigsteorin, teknologin och marknaden automatiskt. Vi finner oss leva i en värld med vätebomber därför att atombomber helt enkelt inte fixade biffen; vi finner oss ägna större delen av våra vakna liv åt att skicka sms och e-post och tweeta och uppdatera på våra färgskärmar för att Moores lag sagt att vi skall göra det. Vi har fått höra att vi måste förbli ekonomiskt konkurrenskraftiga genom att glömma det humanistiska och fostra våra barn till ett ”passionerat” förhållande till digital teknik och förbereda dem på att ägna sina liv åt att ideligen omskola sig för att hänga med. Denna logik säger att om vi vill ha saker som Zappos.com eller dvr-kapacitet i hemmet – och vem vill inte det? – så måste vi ta farväl av trygga arbetsförhållanden och välkomna en livslång ångest. Vi måste bli lika rastlösa som kapitalismen själv.

Jag är inte bara inte en luddit – jag är inte heller säker på att ludditerna var ludditer (det verkade bara pragmatiskt för dem att slå sönder de ångdrivna vävmaskiner som gjorde dem arbetslösa). Jag använder mjukvara och kisel hela dagen alla dagar, och jag är bedårad av allting med min nya Lenovo ultrabook-dator utom namnet. (Att arbeta på något som heter IdeaPad frestar mig att vägra ha idéer.) Men för inte så länge sedan, när jag var obehärskad nog att offentligen kalla Twitter för ”korkat”, svarade twitterberoende med att kalla mig luddit. Njä, njä, njä! Det var som om jag hade sagt att det är ”korkat” att röka cigaretter, förutom att jag i detta fallet inte hade några medicinska fakta som uppbackning. Ett tag bekymrade sig folk för att mobiltelefoner möjligen kunde ge hjärncancer, men det sambandet har visat sig vara osäkert med dragning åt icke-existerande, och nu behöver ingen oroa sig längre.

”Denna brådska inser inte att det enda av vikt den uppnår är att fly sig själv. Närvarande i det materiella, frånstötande för anden, perfekt precis som den är, hoppas denna vår tid på att övermannas av kommande tider samt att barnen som alstrats i föreningen av sport och maskin och fötts upp på dagstidningar, kommer att kunna skratta ännu hjärtligare då ... Ingenting kommer att kunna skrämma dem: om en själ skulle närma sig kommer de att säga: vi har redan allt vi behöver. Vetenskapen har arrangerats för att garantera deras hermetiska isolering från allt bortom den. Detta ting som kallar sig en värld för att det kan genomresa sig självt på femtio dagar är utagerat så snart det lagt ihop två och två. Det kan möta frågan ”Och nu då?” med trotsig blick och har fortfarande självtillit nog att göra upp med vad som än inte passar in. Och hjärnan har knappt ens en aning om att den stora torkans dag har grytt. Sedan tystnar det sista organet, men den sista maskinen fortsätter brumma till dess att även den stannar, eftersom dess skötare har glömt Ordet. För intellektet förstod aldrig att utan själ kun  de det mycket väl växa inom sin egen generation, men förlora möjligheten att reproducera sig. Om två plus två verkligen är fyra, som de påstår, beror det på att Goethe skrev dikten ’Stiltje’. Men nu för tiden känner folk till summan av två plus två så exakt att de inte skulle kunna komma fram till den om de så fick hundra år på sig. Något som aldrig förut existerat måtte ha inträtt i världen. En djävulsk maskin av mänsklighet.”

Av alla Kraus rader är det nog denna som har betytt mest för mig. Här frambesvärjer Kraus Trollkarlens lärling – det oavsiktliga frisläppandet av övernaturliga destruktiva konsekvenser. Även om han talar om dåtidens moderna dagstidningar, passar hans kritik om något ännu bättre in på den nutida teknikkonsumtionen. Det djävulska med dagstidningarna var för Kraus deras bedrägliga hopslagning av Upplysningens ideal med en skoningslös jakt på profit och makt. Med teknikkonsumismen är det en humanistisk retorik om ”självständighet” och ”kreativitet” och ”frihet” och ”medverkan” och ”demokrati” som understödjer tekno­giganternas uppriktiga monopolism. Den nya djävulska maskinen tycks alltmer lyda endast under sin egen utvecklingslogik, och den är betydligt mer förslavande och vanebildande, och underblåser det värsta hos människan betydligt mer än dagstidningarna någonsin gjort. Vad Kraus sade om den bortglömde teatermannen Johann Nestroy kan i dag sägas om Kraus själv: ”Han angriper sin lilla omgivning med en stränghet som förtjänar en framtida sak”. Intäkterna och räckvidden för pressen i Wien var löjligt små jämfört med dagens teknik- och mediegiganter. Oceanen av triviala, falska eller tomma fakta är miljoner gånger större nu. Kraus var bara profetisk när han föreställde sig en dag när människor glömt hur man adderar och subtraherar. I dag är det svårt att ta sig igenom en middag i vänners lag utan att någon sträcker sig efter en Iphone för att hämta den sortens fakta som det brukade åligga hjärnan att minnas. Teknik­förespråkarna ser naturligtvis inget fel med detta. De påpekar att människor alltid har lagt ut minnet på entreprenad – till poeter, historik­er, makor och makar, böcker. Men jag är tillräckligt mycket sextiotalist för att kunna se skill­naden mellan att överlåta till hustrun att komma ihåg systerdöttrarnas födelsedagar, och att lämna grundläggande minnesfunktioner i händerna på globala företags kontrollsystem.
”En uppfinning som kan krossa Koh i noor-diamanten i syfte att göra dess skimmer tillgängligt för alla som inte äger den. Den har varit igång i femtio år nu, maskinen där Medvetandet stoppas in där fram för att komma ut på baksidan i form av tryck, förtunning, distribuering, omintetgörande. Givaren förlorar, mottagarna utarmas och mellanleden livnär sig...”
Så, detta var ett prov på Kraus prosa. Frågan jag vill ställa nu är: varför var Kraus så arg? Han var ett sladdbarn i en välbeställd, välintegrerad judisk familj vars affärs­verksamhet gav en så pass stor avkastning att han var ekonomiskt oberoende för resten av livet. Detta innebar att han kunde publicera ”Die Fackel” precis som han önskade, utan några eftergifter åt annonsörer eller prenumeranter. Han hade en nära krets av goda vänner och en mycket vidare krets av beundrare, många av dem fanatiska, somliga berömda. Även om han aldrig gifte sig hade han några lyckade förhållanden varav ett innerligt och långvarigt. Hans enda större hälsoproblem var en något krökt ryggrad, men också detta till all lycka då det gjorde honom olämplig för militärtjänstgöring. Så hur kunde en så privilegierad och lyckosam person bli Den store hataren?
Jag undrar om han var så arg därför att han var så privilegierad. Den store hataren försvarar sitt hat så här: ”Syran söker glansen, och rosten svarar att den bara fräter”. Kraus hatade uselt språk för att han älskade vackert språk – för att han hade möjligheterna, såväl intellektuellt som ekonomiskt, att odla denna kärlek. Och en människa som har haft tur i livet kan inte hjälpa att han förväntar sig att världen skall fortsätta i de banorna. När världen envisas med att gå åt fel håll, tarvliga och smaklösa håll, så känner han sig bedragen av den. Så han blir arg, och ilskan i sig isolerar honom ytterligare och förstärker känslan av att vara speciell.

Likt alla konstnärer ville Kraus vara en individ. Större delen av sitt liv var han stridslystet opolitisk; han verkade skapa yrkesmässiga band för att senare avsiktligt bryta dem på spektakulära sätt. Med tanke på att Kraus favoritpjäs var Shakespeares ”Kung Lear”, undrar jag om han inte såg sitt eget öde i Cordelia, det älskade senfödda barnet som älskar kungen och som, just för att hon har varit den privilegierade dottern och är säker på kungens kärlek, har personlig integritet nog att vägra förvanska sina ord och ljuga för honom i hans senilitet. Privilegier gjorde att också Kraus kunde anträda vägen till att bli en oberoende individ, men världen tycktes vara helt inne på att förstöra för honom. Det gjorde honom besviken, på samma sätt som Lear gör Cordelia besviken, och för Kraus blev detta en anledning till ilska. I sin strävan efter en bättre värld, där sann individualitet var möjlig, fortsatte han hälla ilskans syra på allt som var falskt.

Någon gång på 1990-talet flyttade jag mina usla översättningar av Kraus från mappen för pågående arbeten till mindre aktiva arkiv. Kraus meningar upphörde inte att strömma genom mitt huvud, men jag kände att jag hade växt ifrån honom, kände att han var en författare för arga unga män snarare än för etablerade romanförfattare. Vad som har fått mig att återvända till honom nu är, delvis, den gnagande känslan av att apokalypsen, efter att ha verkat vara på reträtt ett tag, fortfarande är att räkna med.

I mitt eget lilla hörn av världen, det vill säga den amerikanska skönlitteraturen, är Amazons vd Jeff Bezos kanhända inte Antikrist – men nog liknar han en av apokalypsens fyra ryttare. Amazon strävar efter en värld där böcker antingen ges ut på egna förlag eller publiceras av Amazon självt, med läsare som förlitar sig på Amazons recensioner när de väljer böcker, och med författare som själva ansvarar för sin marknadsföring. Insatserna från snicksnackare och twittrare och skrytare, och från folk med pengar nog att betala någon för att klämma ut hundratals femstjärniga recensioner åt dem, kommer att frodas i den världen.

Men vad händer med de människor som blev författare just för att de upplevde snicksnackande och tweetande och skrytande som outhärdligt ytliga versioner av social samvaro? Vad händer med de människor som vill kommunicera på djupet, person till person i det tryckta ordets tystnad och varaktighet, och som formades av sin kärlek till författare som skrev när publicering fortfarande garanterade någon sorts kvalitetskontroll och litterärt anseende inbegrep mer än decibelnivån hos den personliga pr-maskinen?

Under den tid som allt färre läsare lyckas hitta fram – genom allt oväsen och alla bokbesvikelser och fejkade recensioner – till de böcker som skrivs i den andan av nya generationers författare, håller Amazon på att förvandla författaren till den sortens utsiktslösa arbetare som de anställer i sina lager, med alltmer arbete för allt lägre löner och utan anställningstrygghet eftersom lagren etableras i områden där det inte finns några andra arbetsgivare. Och ju större del av befolkningen som lever som de arbetar, desto mer pressas priserna på böcker och desto mer pressas de traditionella bokhandlarna, för om du inte tjänar så mycket så vill du ha din underhållning gratis och när livet är hårt vill du ha omedelbar tillfredsställelse (”Portofri leverans inom 24 timmar.”)

Men jaha: den fysiska boken hamnar på listan över hotade arter, jaha: trovärdiga recensenter blir utrotade, jaha: oberoende bokhandlare försvinner, jaha: romanförfattare värvas till Jennifer Weiner-aktig egenreklam, jaha: de stora förlagen mördas och äts upp av Amazon. Det här liknar en apokalyps bara om en stor del av din bekantskapskrets är författare, redaktörer eller bokhandlare. Det är dessutom möjligt att detta inte är slutet på historien. Kanske experimentet med internets konsument­recensioner kommer att sluta i så uppenbar ruttenhet (redan nu sägs en tredjedel av alla produktomdömen online vara påhittade) att folk kommer att kräva en återkomst för professionella recensenter. Kanske kommer en ekonomiskt betydande mängd läsare att inse hur stora de mänskliga och kulturella kostnaderna är för en Amazonisk hegemoni och återvända till lokala bokhandlare eller åtminstone till Barnes and Noble, som säljer samma böcker och en överlägsen e-bokläsare och vars ägare driver en progressiv politik. Kanske kommer folk att tröttna på Twitter som de en gång tröttnade på cigaretter. Twitters och Facebooks senaste upplägg för att tjäna pengar känns för mig ändå som en del pyramidspel, en del önsketänkande och en del motbjudande totalövervakning.

Det är sant att jag kunde föra ett mer omfattande apokalyptiskt resonemang kring maskinens logik, som nu har blivit global och påskyndar nedbrytandet av planeten och steriliserar dess hav. Jag kunde peka på Kanadas nordliga skogsområden som har förvandlats till giftiga sjöar av avfall från oljesand, kalhuggandet av Asiens sista skogar till förmån för kinesiskt producerade superbilliga verandamöbler på våra möbelvaruhus, dammbyggandet i Amazonas och slutet för dess djungel till förmån för kött och mineraler, hela tankesättet ”Åt helvete med konsekvenserna, vi vill köpa en massa skit och vi vill köpa det billigt, med portofri leverans inom 24 timmar”. Och under tiden har vi uppvärmningen av atmosfären, under tiden sker jordbruksbranschens vådliga överdoserande av antibiotika, under tiden lattjar man lite här och var med atomkärnor. Och jodå: kärnvapnen ligger fortfarande kvar i sina silor och ubåtar.

Men apokalypsen innebär inte nödvändigtvis världens fysiska undergång. I själva verket syftar begreppet mer omedelbart på ett kosmiskt domslut. I Kraus krönika över brott mot sanningen och språket i ”Mänsklighetens sista dagar” syftar han inte enbart på kroppslig utplåning. Faktum är att titeln på hans pjäs bättre skulle kunna översättas som ”Humanitetens sista dagar”: ”avhumaniserad” betyder inte samma sak som ”avfolkad”, och om första världskriget innebar humanitetens slut i Österrike, så berodde det inte på att det inte längre fanns några människor kvar där. Kraus vämjdes över blodbadet, men han betraktade det som konsekvensen av, inte orsaken till, en förlust av humaniteten hos de som fortfarande levde. Levande men fördömda, kosmiskt fördömda.

Men en dom som denna beror självklart på vad man menar med ”humanitet”. Vare sig jag gillar det eller ej, så är den värld som skapas av teknikkonsumismens djävulska maskiner alltjämnt en värld byggd av människor. När jag skriver detta så tycks hälften av all tv-reklam visa människor som lutar sig över smarta telefoner. Det finns en särskilt vidrig/bra reklam där alla tjugonågonting på ett bröllop inte gör något annat än att ta bilder med sina mobiler och skicka dem till varandra. Att beskriva detta deprimerande spektakel ur ett apokalyptiskt perspektiv, som en ”avhumanisering” av ett bröllop, är att förorda en särskild moralistisk uppfattning om mänskligheten. Och om man följer Nietzsche och avfärdar det moraliska omdömet till förmån för ett estetiskt, så stöter man omedelbart på Bourdieus övertygande sammankoppling av estetik med klass och privilegier, och plötsligt står man där och översätter ”Mänsklighetens sista dagar” till ”Slutet av privilegierna för de saker jag personligen upplever som bra”.

Och kanske är detta inte så förfärligt. Kanske är apokalypsen, paradoxalt nog, alltid individuell och personlig. Jag har en kort stund på jorden, omringad av oändligheter av intet, och under första delen av denna korta stund knyter jag an till en särskild uppsättning mänskliga värden som oundvikligen formas av mina sociala förutsättningar. Om jag hade fötts 1159, när världen var stabilare, kunde jag vid 53 års ålder ha känt att nästa generation torde dela mina värderingar och uppskatta samma saker som jag uppskattade: ingen apokalyps i sikte.

Men jag föddes 1959, när tv var något man tittade på bara vid åttatiden och folk skrev brev och la dem i brevlådan och varenda tidskrift och dagstidning hade en rejäl boksektion och vördnadsvärda förläggare investerade långsiktigt i unga författare och nykritiken styrde på litteraturinstitutionerna och Amazonfloden var intakt och antibiotika bara användes för att behandla allvarliga infektioner och inte pumpades in i friska kor. Det var ingen perfekt värld (vi hade atomskyddsrum och segregerade simbassänger) men det var den enda värld jag kände till och försökte finna min plats i som författare. Och så i dag, 53 år senare, så hör jag Kraus klagande omkväde – att kombinationen teknik och medier har gjort folk obarmhärtigt fokuserade på det rådande och glömska om det förflutna – och det låter rätt.

Kraus var det första storartade exemplet på en författare som helt och fullt erfor hur moderniteten, vars kärna är förändringens accelererande hastighet, i sig skapar grunderna för en personlig apokalyps. Självklart, eftersom han var den förste, upplevde han förändringarna som särskilda och unika för honom, men i själva verket noterade han något som har blivit ett signum för moderniteten. Varje ny generations erfarenheter kommer att skilja sig så mycket från den förra generationens att det alltid kommer att finnas människor som tycker att de gamla värdena har gått förlorade. Så länge moderniteten varar så kommer samtliga dagar att kännas som mänsklighetens sista, för någon.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.