Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-22 22:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jonna-bornemark-kapitulera-inte-for-algoritmernas-makt-walden/

Kultur

Jonna Bornemark: Kapitulera inte för algoritmernas makt, Walden!

Att äta eller inte äta – det är frågan. Foto: Fredrik Funck

Föreställningen om människans fria vilja har fastnat i en onödig polarisering. Jonna Bornemark uppmanar Andrev Walden att äta sin bulle och känna att han lever.

Rätta artikel

Andrev Walden känner sig orolig (DN 26/3). Orolig att han egentligen är en algoritm och bara inbillar sig att han har någonting sådant som fri vilja. Vetenskapen verkar så entydig: via hjärnscanningar har kognitionsforskning och neurovetenskap visat att beslut fattas innan personen uppger att det är taget. Kort sagt sker beslutsfattandet omedvetet – därefter informeras ”bara” medvetandet om detta. Walden drar slutsatsen att vetenskapen är på väg att avliva myten om fri vilja och känner sig futtig.

Men tänk om vi har fastnat i en onödigt polariserad dikotomi? Vi tror ofta att en fri vilja måste vara helt opåverkad av allt annat – som en liten utomjording som sitter inne i huvudet och styr resten av kroppen. Och om vi inte har en sådan utomjording drar vi slutsatsen att allt är helt förutbestämt, att vi lever i en illusion av att vara självständigt handlande varelser. 

Jag undrar om inte den dikotomi vi sitter fast i är 400 år gammal och fick sin tydligaste formulering i när René Descartes separerade själen – eller det tänkande tinget – från den utsträckta materian. I en sådan dualism är tänkandet helt fritt, oberoende av allt annat. Materian å andra sidan bestäms så av yttre orsaker och är i sig passiv och mätbar.  

Men när vi började betrakta själen som ett ting och inledde vårt sökande efter den, kunde vi inte hitta den någonstans. Och om den därmed inte verkade finnas, varför tro på den? Vips, så var materian allt som fanns. Inte ens genom att acceptera en sådan utsträckt, matematiserbar och livsdränerad materia kunde vi dock förstå oss själva som något annat än algoritmer. Futtigt var ordet. 

Men kanske har vi lurat oss själva. Kanske finns det andra alternativ än att antingen tro på en helt fri vilja eller att vi själva är helt determinerade. Inte minst inom vetenskaperna. Allt oftare talas det till exempel om skillnaden mellan komplicerade och komplexa system. De komplicerade systemen innefattar många delar och kräver åtskilliga räkneoperationer för att lösas. Ändå går det komplexa systemet inte helt att förutsäga – hur mycket vi än räknar. Ingen algoritm kan nämligen bestämma hur systemet kommer att reagera. 

Ser vi dessutom till biologin finns det de som talar om liv som autopoiesis: som självskapande och självformande. Tänk om materian egentligen är självformande och det handlande medvetandet en del av naturen, en aspekt av materian? I så fall är det märkliga kanske inte främst människans inre utomjording, utan den självformande materia vi är en del av.

För om vi tror att allt är algoritmer vore det inte någon egentlig skillnad mellan att spilla kaffe på någon och att hälla kaffe på någon. Sanningen är dock att det inte finns någon algoritm för att hälla kaffe på någon. Det är bara något som vissa tror eftersom de utgår ifrån att allt är komplicerade system av mätbar materia. Men om livet i stället utgörs av komplexa system av självformande materia har också de sina strukturer och sin ordning. Till syvende och sist finns det i sådana system utrymme för ett val mellan att hälla kaffe över sin kollega eller inte. Men det är ett beslut djupt grundat i en rad omständigheter som kroppsligen bearbetats fram. 

Så kära Andrev, ursäkta filosofilektionen, men om vi ska gå till vetenskapen finns det ingen anledning att kapitulera inför algoritmens allenarådande makt. Besluta dig för att äta din bulle och tillåt dig känna att du lever!