Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Jörn Donner återvänder med ny Sverigebok full av sisu

”Jag tänkte på boken som en vinterresa i Heinrich Heines efterföljd men det blev inte riktigt som jag tänkt mig”, säger Jörn Donner över en lunch på Operabaren.
”Jag tänkte på boken som en vinterresa i Heinrich Heines efterföljd men det blev inte riktigt som jag tänkt mig”, säger Jörn Donner över en lunch på Operabaren. Foto: Eva Tedesjö

Svensk konformism har aldrig varit hans melodi. Nu återvänder Jörn ­Donner till landet han valde att lämna för att bli finsk riksdagsman. DN:s Jan Eklund möter en 82-årig författare som alltid har en ny bok på gång.

–Det här har varit rena självmordsuppdraget, säger Jörn Donner, men nu är det klart.

Han sitter i en skinnfåtölj vid det bästa hörnbordet på Operabaren och granskar menyn. Donner funderar på fisk till lunch men ändrar sig och beställer in en råbiff och ett glas vitt.

Vacker och ljummen höst utanför fönstret i Kungsträdgården.

Självmordsuppdraget han talar om är den nya boken ”Sverige – resor i ett främmande land”. Förra gången han tog pulsen på nationen var han mitt i steget och karriären. Nu har de fyrtio åren hunnit bli åttiotvå men han vägrar trappa ner och gå i pension.

Så sent som i våras satt han i den finska riksdagen för Svenska folkpartiet.

–Finlands äldsta ledamot genom tiderna, säger han och skrockar till.

Vilken sisu han fortfarande har, Jörn Donner.

Den första ”Sverigeboken” kom ut under rekordåren, hösten 1973. Socialdemokraterna fick 43.5 procent av rösterna i valet och den unge Olof Palme ledde som statsminister en på ytan skinande välfärdsstat. Nationen lyftes fram som ett reformistiskt föredöme i världen men skeptikern Jörn Donner noterade redan då att Sverige ”troligen bara är en modell för sig självt”.

Vänstern demonstrerade och borgarna lurade i kulisserna. Sossarna förlorade valet 1976 och partiets långa maktinnehav i svensk politik var bruten. Men det förutspådde inte Jörn Donner. Däremot var han som rutinerad skribent och finlandssvensk outsider tydlig: det finns alltid ett annat sätt att beskriva verkligheten. Svensk konformism var inte hans stil.

–Visst har folk frågat om skillnaden mellan nu och då, säger Donner. Det enklaste svaret är 42 år. ”Hans liv, Sveriges liv”, som jag skriver på ett ställe. Och på ett samhälleligt plan kan vi väl alla rabbla det uppenbara: socialdemokratins nedgång, stora teknologiska förändringar, stark urbanisering, ännu bredare invandring. Till det ska man lägga europeisering och globalisering.

–Sverige har blivit ett öppnare samhälle. Men de nordiska grannarna – och övriga världen – ser inte längre upp till Sverige på samma sätt. Oddsen har jämnats ut.

Något annat?

–Jo, politiken har trist nog byråkratiserats och teknokratiserats. Det pågår ingen djupgående intellektuell idédebatt om nationens framtid. Det käbblas om hur fel och brister i skola och omsorg ska repareras, men jag uppfattar skillnaderna mellan partierna som ganska små. Man möts ofta på mitten.

Men flyktingfrågan, rasismen och SD har väl skärpt läget? Likt Karl-Ove Knausgård tycks du se Sverige som ett enögt land som inte orkar ta tag i saken. Ängslig åsiktscensur och verklighetsförfalskning, skriver du.

– Sverige har gjort mer än de flesta för att hjälpa folk på flykt. Det är bra, i Finland har vi verkligen inget att skryta med på det området. Men orsakerna till Sverigedemokraternas tillväxt måste diskuteras öppet. Jag tror att partiet har en liten hård rasistisk kärna men många som röstar på dem gör det av andra skäl. Det finns stora problem ute i landet. Ju mer SD svartmålas, desto bättre för dem. Jag tycker det är lättviktig fraseologi utan innehåll.

Donner lutar sig tillbaka i stolen, ser lite trött ut och beställer en dubbel espresso. Han skiner upp när jag tar fram en cigarill. Vi går ut en stund, officiellt har han slutat, men om jag bjuder så...

Operabaren var under en tid Jörn Donners andra hem. ”Minnesplats om någon, långluncher i de bekväma stolarna, känslan att vara innesluten, privilegierad”, skriver han i en återblick i den nya boken. Självklart fick han en egen nyckel till krogen av Tore Wretman. Utvalda stammisar slank in bakvägen.

På den tiden hette de stora svenska kändisarna Lennart Hyland och Lill-Babs. Även Jörn Donner hade ett liv i centrum av offentligheten som i dag är svårt att föreställa sig. Fräck, debattglad, stor lyskraft. Och så var han finlandssvensk och lagom exotisk. Sågs lika ofta på kultursidorna som i skvallerpressen.

I samma veva som ”Sverigeboken” kom ut knöts Donner av vännen Harry Schein till Svenska Filminstitutet och verkade där fram till 1982, de sista fyra-fem åren som VD. Han satte storstilat punkt med att hämta hem en Oscarsstatyett 1983 för att ha producerat Ingmar Bergmans film ”Fanny och Alexander”. Då var Donner femtio och hade gjort det mesta i Sverige.

Han velade ett tag men valde att flytta hem till Finland, blev riksdagsman, generalkonsul i Los Angeles och satt två år i Europaparlamentet.

Skrev och filmade gjorde han ständigt ändå, och reste, alltid nyfiken på Europas och världens öden. Mellanöstern blev ett nytt bevakningsområde, inte minst den olösta frågan om alla palestinska flyktingars framtid.

Privat? Ny familj, pappa igen vid typ 58. Sisu, sisu.

Men också melankoli, grubbel, en splittrad känsla av att byta land. Var bor han, hur lever man?

–Jag tänkte på boken som en vinterresa i Heinrich Heines efterföljd men det blev inte riktigt som planerat, säger Donner. Min cancer kom tillbaka, jag fick hoppa in i riksdagen igen, allt drog ut på tiden. Nå, det är vad det är, ”a sentimental journey” kanske, där svensk vardag och dagspolitik bryts mot min egen livshistoria i Sverige.

–Mycket är främmande. Landet, även jag själv. Det här med människans självsyn är ju jävligt svårt.

Vilket var ditt första intryck av Sverige?

–Jag kom med båten Svea till Skeppsbron första gången 1949, från det sargade och efterkrigstida Helsingfors till det moderna Stockholm. Jag var sexton år och skulle på skolutbyte.

–Min bakgrund var borgerlig med intellektuella meriter i släkten, men jag kände mig ändå som den fattige kusinen från landet. Allt luktade godare i Sverige, en känsla av framåtanda och lyx. De svenska eleverna vid Södra Latin var lillgamla och visste allt.

Jag säger att han skriver roligt om det där i första ”Sverigeboken”. De naiva unga svenskarna som slapp kriget. ”Esteter” och ”fispottor” som alla lusläser BLM men aldrig har öppnat Idrottsbladet.

Den unge Donner ruvar på hämnd. Han reser hem besatt av tanken att Stockholm ska erövras, dock ärrad med ett långvarigt neurotiskt Sverige-komplex. Hata, älska?

Författardebuten sker redan 1951. Han skriver snabbt fem böcker till. Men det stora genombrottet kommer först med ”Rapport från Berlin” 1958 som följs av ”Rapport från Donau” 1962. Pionjärinsatser, i dag moderna svenska klassiker. Jörn Donner öppnade dörren till det stängda Öst- och Centraleuropa.

I samma veva kom boken om Ingmar Bergmans filmkonst: ”Djävulens ansikte”. Olof Lagercrantz knöt honom dessutom till DN som filmkritiker.

Rasande och coola reportrar som Egon Erwin Kisch och Norman Mailer inspirerade honom. Den nya boken tillägnas vännen och mentorn Jan Olof Olsson. ”Han försökte lära mig att se”.

När träffade du Jolo – och hur var han?

–Troligen på krogen W6 i tidningskvarteren i Klara, där satt alla, kanske var det i mitten av 50-talet. Han var mycket vänlig och mild, ändå den stora stjärnan. Han kunde allt, var ju intresserad av Finland och Ryssland, reste gärna österut, hade historiska kunskaper på professorsnivå. Jag sov över då och då i hans radhus på Lidingö.

Inför läget i Ryssland känner Donner en molande oro. Han säger att om man är uppvuxen i Finland och så nära gränsen till Sovjetunionen – då sitter det i kroppen. Donner är rätt stolt över att han som riksdagsman fick vara med om att lotsa in Finland i EU. Med tanke på världsläget anser han att Sverige – och kanske Finland – bör överväga att gå med i Nato.

–USA är ju skadeskjutet efter de fiaskoartade krigen i Irak och Afghanistan. Jag anar en ny isolationism därifrån. Det förändrar läget. Jag är försiktigt för ett medlemskap i Nato.

Var skulle du placera dig ideologiskt i dag?

–Jag skulle nog kalla mig socialdemokrat ändå, trots alla förhinder. De rika blir rikare, de fattiga fattigare. Det borde vara självklart att tro på ett anständigt liv i ett anständigt samhälle utan fördomar. Men dit är det en bit på väg, även i Sverige. Jag skriver om det i boken.

Diskret lunchsorl i Operabaren. Vi bryter upp och pratar fotboll på vägen ut. Jörn Donner är sugen på att se playoffmatchen till EM mellan Sverige och Danmark i mitten av november.

–Det blir väl fullsatt. Kan man få biljetter, tror du?

Foto i text: Eva Tedesjö

Fakta. Jörn Donner

Jörn Donner föddes i Helsingfors 1933. Han bodde under många år i Sverige men flyttade hem igen i mitten av 80-talet.

Aktuell med boken ”Sverige – resor i ett främmande land” (Albert Bonniers förlag). En ny tvillingbok till ”Sverigeresan” som kom ut 1973.

Donner debuterade 1951 och har skrivit över femtio böcker. Hans stora självbiografi ”Mammuten” kom 2013 och i Finland utgavs nyligen uppföljaren ”Lilla Mammuten”.

”Rapport från Berlin” (1958) och ”Rapport från Donau” (1962) är moderna svenska klassiker.

Han skrev tidigt om Ingmar Bergmans filmkonst i ”Djävulens ansikte” (1962). Missa inte ­uppföljaren ”Bergman: PM” (2009).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.