Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-30 15:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/josefine-adolfsson-nya-roman-som-bara-ar-for-mycket/

Bokrecensioner

Josefine Adolfsson nya roman som bara är för mycket

Josefine Adolfsson är även dramatiker och skrev manuset till Lisa Aschans film ”Apflickorna”.
Josefine Adolfsson är även dramatiker och skrev manuset till Lisa Aschans film ”Apflickorna”. Foto: Miriam Preis

”Rippad” handlar om den trasiga men tuffa Julia i Malmö. Dialogen är stunsig men texten saknar nyanser. Det bara brakar på. 

”Jag älskar Zlatan, och det som andra tycker är too much med honom är alldeles lagom för mig”, tänker huvudpersonen Julia i Josefine Adolfssons nya roman. Det här är alltså en berättelse som gärna vill vara för mycket, men som tyvärr är ganska tunn.

”Rippad” utspelar sig under några vårveckor i Malmö och Köpenhamn. Vi får följa Julia som sover på en madrass i en tom lägenhet och försörjer sig på diverse städjobb och påhugg. Språket berättar men gestaltar inte: ”Jag tjänar, fixar, hustlar, vrider och vänder. Klarar mig, hushåller, cashar in och slösar.” 

Efter några sidor undrar jag om Adolfsson tror att hennes läsare är förståndsnedsatta. Det är som om romanens personer går runt med jättestora skyltar om halsen: 

Julia. Trasig men tuff. Hjältinna. Uppvuxen med alkoholiserad mamma. Tränar mycket på gym. En överlevare. 

Omid. Julias slampiga bögkompis. Trofast och schysst. Backar upp Julia.

Yara. Julias flickvän som drar till Brasilien för att ”rädda världen”. Inte schysst. Klasskonflikt.

Arkitekten. Rik otrogen heterosnubbe som Julia städar åt. Idiot.

Milan. Ex-jugoslav. Fadersgestalt. Kan hantera vapen. Snäll. 

Mamman. Alkoholiserad och smått dement. Oansvarig men ändå kärleksfull.

”Rippad”
”Rippad” Foto: Natur & Kultur

Alla dessa gestalter är intressanta i sig, jag tvivlar inte på Adolfssons inlevelse eller goda uppsåt, men prosan förmår inte ge de här människorna liv och kropp. Dialogen är stunsig och dominerar texten, vad som saknas är fördjupande beskrivningar och nyanserade perspektiv. 

Det blir som att läsa ett synopsis till en film. Vilket påminner mig om att Adolfsson också är dramatiker. Hon skrev ett fint manus till Lisa Aschans långfilmsdebut ”Apflickorna” och det är mycket därifrån som känns igen: de unga tjejernas kamp om kroppen och makten i ett klasshierarkiskt samhälle. 

Dramaturgiskt följer scenerna i ”Rippad” en snygg loop som börjar och slutar med ett bankande på ytterdörren. Klarar man av att läsa en roman helt utan undertext kan man åka med i en berättelse som varmhjärtat lyfter upp ett gäng tilltufsade människor och ställer sig på prekariatets sida. 

Den aspekten gör det lätt att tycka om boken i princip, som idé. I sak är det betydligt svårare.

Läs fler texter av Anna Hallberg och fler av DN:s bokrecensioner.