Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Joyce Carol Oates: Jag minns mig inte som barn

I en ny memoarbok närmar sig Joyce Carol Oates sin barndom. Ändå säger den amerikanska författaren att hon haft svårt att få syn på sig själv – och fick ta en höna till hjälp. Sanna Torén Björling har träffat henne i hemmet i Princeton.

I

Träden är höga och vårljuset silas igenom glesa kronor. Årstiden är fortfarande yrvaken. Ett rådjur korsar vägen. Vi kör långsamt, vi är för tidiga, vi är strax utanför Princeton, New Jersey och snart tar vägen slut.

Här ligger pampiga trävillor med stora trädgårdar, alla husen är olika.

En kvinna promenerar i snabb takt längs vägens vänstra sida, hon har hatt, löst sittande långbyxor och slitna gymnastikskor. Mörkt, lockigt hår sticker fram under brättet. Hon stannar till när hon ser vår bil och ger den en något förundrad, snabb blick. Går vidare, raskt, fötterna pekar lite utåt. Vi stannar bilen, överväger att gå ut: det var ju hon. Men vi är för tidiga.

Hon går bortåt vägen, bortåt kullen, börjar springa. Inte särskilt fort, i en lätt struttig, slängig stil, med fötterna lite utåt.

II

Joyce Carol Oates känner inget motstånd. Hon verkar inte förstå vad jag menar med frågan: händer det att hon drar sig för att sätta sig vid datorn, hittar hon undanflykter som skjuter upp skrivandet en stund?

– Nej? Nej. Jag tycker om att skriva. Jag arbetar hela tiden, det är ju vad jag gör. Jag kan inte separera det från resten av mitt liv.

Hon har ett långt halsband med turkosa stenar runt halsen och en svart tröja. Håret är utsläppt, de slitna skorna är samma som nyss.

Joyce Carol Oates har en enorm produktion bakom sig: hon har skrivit närmare 60 romaner, ett fyrtiotal novellsamlingar, tiotals lyriksamlingar, pjäser och essäsamlingar. Böcker för unga. Artiklar, litteraturkritik.

Hon debuterade 1963, 25 år gammal. Sedan decennier är hon en av USA:s mest framträdande författare. Hennes böcker fyller flera hyllor på det lokala folkbiblioteket i Princeton, ett samhälle helt präglat av elituniversitetet med samma namn.

Sedan sju år – det är så länge hon har bott i huset med en stor trädgård som breder ut sig ned mot ån på baksidan – tar böckerna form i arbetsrummet på övervåningen.

Vi kommer så småningom dit.

Memoarboken ”Det förlorade landskapet”, som nu kommer på svenska, är en samling berättelser om flickan och den unga kvinnan Joyce.

De går från de tidiga åren, genom skolan och in i vuxenlivet, med skrivandet som följeslagare. De ofta djupt personliga skildringarna av lantligt hemliv, komplicerade vänskaper och uppväxt är också skildringar av 1900-talets USA. Själv säger hon om den: ”memoarerna handlar om hur vi bär våra unga föräldrar inom oss, och minnet av dem.”

I ett av kapitlen ses den fyra, fem-åriga flickan genom en hönas blick – ett litterärt grepp för att beskriva ett barn som ännu inte reflekterar över sig själv. ”Lyckliga hönan” var dock verklig och ett favorithusdjur, till dess att hon försvann. ”Försvann”. Innebörden av den kycklingsoppa som familjen så ofta åt gick inte upp för Joyce Carol förrän långt senare. Hon såg dem aldrig nackas, skriver hon som ett mantra. Men den blodiga stocken i ett avlägset hörn på gården finns kvar i minnet.

– Jag minns faktiskt inte mig själv – jag minns min familj och huset vi bodde i, och jag har många levande minnen, men inte av mig själv. Det finns ett slags genomskinlighet kring mig. Jag kan göra antaganden om mig själv, och jag kan träffa människor som berättar saker om mig som ibland är överraskande. Så kan det nog vara för många människor.

En kvinna som kom fram vid en boksignering presenterade sig och sa att de hade gått i samma klass. Hon berättade att Joyce brukade samla de yngre barnen kring sig på rasterna och lära dem läsa.

– Det gjorde jag säkert, men jag har inget minne av det.

Inte heller minns hon alla de studenter hon har undervisat, ”de är så många!”, och som ofta hör av sig och berättar om något livsavgörande råd som hon gav dem för längesedan.

Foto: Axel ÖbergEttåriga bengalkatten Cleopatra, sällskap hemma hos Joyce Carol Oates. Foto: Axel Öberg

Joyce Carol Oates sitter i en stol på verandan på baksidan av huset. Den ettåriga bengalkatten Cleopatra rör sig i cirklar kring oss i jakt på ömhetsbetygelser, tills hon tröttnar och somnar på en kudde i solen.

Genom flera berättelser beskriver Oates i sina memoarer en familj som arbetar hårt, som inte är olycklig men som bär på svåra minnen, ofta i hemlighet även inför de närmaste.

Där finns den unga modern Carolina, som lämnats bort som spädbarn för att hennes mamma – som redan hade sju barn – inte mäktade med att ta hand om ett till, när barnens far dödades.

Fosterföräldrarna var ganska råbarkade, strävsamma ungrare. De bodde på en gård i det lilla samhället Millersport i delstaten New York.

Känslan av att inte vara önskad präglade den bortlämnade Carolinas liv. Den påverkade också hennes egna barn, trots att förlusten inte var något man pratade högt om, eller ens kände till.

Carolina var bara tonåring när hon mötte Fred Oates, de var gifta i över femtio år. Hans mor, Blanche, talade sällan om sin bakgrund, om hur hennes dryckesglade make lämnat henne ensam med två små barn – och aldrig nämnde hon sitt judiska ursprung.

Denna tystlåtna farmoder kom att få en avgörande roll för Joyce Carol Oates: det var hon som kom med böckerna, visade var biblioteket i den närmaste staden Lockport låg och såg till att det äldsta barnbarnet fick ett alldeles eget lånekort när hon fyllt sex – och som gav henne en skrivmaskin när hon var fjorton.

– Jag tror att min farmor såg att jag ville skriva. Kanske hade hon själv velat göra det, men hon hade aldrig den möjligheten. Skrivmaskinen var förstås en betydelsefull gåva.

Hon säger om Blanche:

– Min farmor var så rar, hon var iakttagande och djupt eftertänksam. Hon var någon som man lärde känna över tid, men jag tror att hon hade många hemligheter, hon talade aldrig om något ledsamt och ville uppenbarligen inte att någon skulle tycka synd om henne. Jag tror aldrig att min bror och jag ens reflekterade över att hon hade en historia, lika lite som det slog oss att våra föräldrar hade haft en barndom. Barn tänker vanligen på vuxna som deras funktioner – lärare, polis, pappa. När de till slut upptäcker att de vuxna har hela, kompletta liv är det något väldigt konstigt.

Foto: Axel Öberg

Joyce Carol Oates talar lugnt och med ett högutbildat amerikanskt språk. Hon ler ibland, håller sina smala händer i knäet. Någon gång fingrar hon på halsbandets stenar.

Från trädgården hörs plingande från ett vindspel som måste vara upphängt någonstans, det är som ett ackompanjemang. På ett trädäck intill verandan sitter hennes make Charles Gross böjd över en uppslagen dagstidning. Han har vitt yvigt hår, långt skägg och rutig skjorta. Charles är besatt av nyheter och politik, säger hon.

Joyce Carol Oates tror att sökandet efter det outtalade i familjen drev henne till att skriva, och hon gjorde det tidigt.

– Säkert är det så. Och inte bara för mig, jag tror också att författare av detektivromaner ofta söker svar på frågor som de bär på sedan de var barn. Det finns framstående författare som skriver rent tvångsmässigt, som Simenon, som skriver den enda detektivhistorien efter den andra i ett slags omättligt sökande – och så finns det andra, mer lyriska författare som är mer intresserade av språket. Jag tror att jag befinner mig någonstans mittemellan. Jag attraheras väldigt av ”mysteriet”, inte som detektivhistoria utan som struktur, som något som påminner om våra liv. Så fort jag kommer att tänka på något mystiskt känner jag att jag skulle kunna skriva en berättelse om det. Varför beter sig folk som de gör?

Ibland, fortsätter hon, förvånar människorna sig själva, och gör saker som de inte trodde att de skulle göra.

– Efter ett trauma blir det ofta en uppgift att hitta ett sätt att fortsätta leva: att inte ge upp. Yngre människor funderar kanske inte så mycket över det, då finns så många möjligheter, men när man är 60 eller 70 och plötsligt inser att man är ensam –

Hon hejdar sig.

Överlevnad är lockande att skriva om, ”jag gör det faktiskt just nu”, säger hon förtjust, i en påbörjad roman om en familj med fem barn. (Av alla sociologiska enheter är familjen den mest djupgående och underbara, tycker hon, och samtidigt den sköraste. Det gör den förstås ultimat för en författare.)

Hon vet inte hur romanen ska sluta, det finns så många perspektiv att ta in.

– För en av de personer som jag skriver om tycks livet ta slut, men så inträffar något, som av en händelse, som förändrar allt. Jag funderade just på det: jag var just ute och sprang, jag springer mycket upp på kullarna här, och jag blev så upplivad av att tänka på det, på den överraskning som kommer för personen i boken! Det kom som en överraskning för mig också, Författaren, och det kommer att överrumpla personen – som i stort sett har gett upp. Det ska bli så spännande att skriva om!

Hon ler och ser lite finurlig ut, en blick och så någonting som drar i ena mungipan.

”Det är som att först simma, och sedan drunkna. Som att inte ha någon kraft – men så kommer plötsligt en våg som kastar upp en på stranden. Och man ligger bara där. Man bara ligger där och efter ett tag reser man sig upp. Så är det att bli änka.”

Hon har egna erfarenheter av bråddjup och livlinor. När hennes första man Raymond Smith dog 2008 hade de varit gifta i 47 år. Om hur det var har hon skrivit mycket, inte minst i ”Änkans bok”. I memoarerna berörs händelsen, men medvetet mindre djupgående.

Det är en erfarenhet som är svår att prata om, säger hon, nu långsammare, och som i en ström:

– Det är som att först simma, och sedan drunkna. Som att inte ha någon kraft – men så kommer plötsligt en våg som kastar upp en på stranden. Och man ligger bara där. Man bara ligger där och efter ett tag reser man sig upp. Så är det att bli änka. Och man reser sig och man gör något. Efter ett tag är man lite starkare och man hittar sätt att göra saker som kommer att förvåna en för man trodde inte att man skulle kunna göra de sakerna för man hade ju liksom gett upp.

Foto:

För Joyce Carol Oates var undervisningen räddningen: studenterna kräver en uppslukande koncentration. Bättre att arbeta på universitetet, bättre att resa runt och föreläsa än att sitta hemma och vara deprimerad.

Som i förbifarten utbrister hon att förresten skriver alla de femton smarta studenter som hon har just nu, vid Berkeley i San Francisco, om märkliga, smärtsamma, ibland våldsamma saker.

Hon har alltid tyckt om att undervisa.

När jag frågar hur hon tror att hon själv påverkades av tystnaden och hemligheterna i den familj som hon växte upp i, och som vi nu har pratat om ett tag, funderar hon en lång stund. Helt tyst.

– Jag vet inte hur jag ska svara på det.

Sedan säger hon att hon tror att många amerikaner känner igen sig i Ingmar Bergmans familjeskildringar.

Men, försöker jag, där lurar rätt så mycket skam. Det outsagda kan också komma ur brist på ord, brist på tid, mod och tillfällen, och det verkar inte som om hennes föräldrar var särskilt skuldtyngda, inte heller Joyce Carol Oates själv.

Hon höjer på ögonbrynen.

– Skuldkänslor? Nej, varför?

De hade blivit sårade av andra, inte av varandra, förklarar hon och hon tror att föräldrarna pratade med varandra, men Joyce och hennes lillebror Robin var i femtioårsåldern när de fick veta sin mors historia.

Cleopatra vaknar. Kisar mot solen från sin kudde.

När jag undrar om hon inte blev arg på sin mamma för att hon inte berättat, ryggar hon nästan tillbaka, förvånad:

– Nej? Nee-eeej – arg? Jag skulle väl inte vara arg på min mamma?!

Hon säger det som om hela tanken är förryckt. Som om man inte kan bli arg på sin mamma. Fåglarna kvittrar. Fotografen sätter upp blixtar för att mota skuggorna på verandan.

– Det hade varit som att bli arg på en kattunge. Jag menar – nej… Min mamma var en väldigt rar, underbar person. Man kunde känna sig beskyddande inför henne. Min bok ”Älskad, saknad” handlar mycket om min mor. Men det är svårt att skriva om en god person, en person som aldrig gör något elakt eller överdrivet.

En god person är en svag motor för en intressant roman – konst och historier drivs av konflikt.

–  I det här landet genomgår vi just nu ett trauma, säger hon plötsligt:

–  Som presidentkandidat lockar Donald Trump fram känslor av hat och misstänksamhet. Men han är en karaktär, folk vill titta på honom för att han är en personlighet. Han är skandalös och förolämpande, men han är en karaktär – det var inte min mamma. Hon var bara trevlig.

Hon fortsätter prata om Donald Trump.

– Han är från showbiz, han är en aktör som är större än livet självt, han är raka motsatsen till Barack Obama, som är så sval. Trump är rå, men han är rolig och underhållande.

Många av de som stöder Donald Trump längtar tillbaka till ett USA som inte längre finns. Kanske delvis det USA som Joyce Carol Oates beskriver i sina memoarer, som mestadels utspelas i trakterna av Lockport, Buffalo och Niagarafallen i nordöstra USA. Men också i Detroit, senare, i ett USA där det gick att komma vidare genom hårt arbete och där saker inte var så komplicerade.

Trump lovar att ta tillbaka USA, göra allt bra igen. Make America Great Again.

– ”Igen” tyder ju på att det har varit så, när då, alltså? Till en tid när de kunde lyncha folk utan att åka fast? Jag tror att det är vad det betyder, även om man aldrig skulle säga det rakt ut. Till tiden innan medborgarrättsrörelsen, eller till en tid då kvinnor inte hade så mycket att säga till om. Kanske är det vad som avses.

I svallvågorna av terrorattackerna i Bryssel försöker nu Donald Trump och den ideologiskt hårdkokte Ted Cruz, hans främsta rival om den republikanska kandidaturen, bräcka varandra.

– ”Muslimerna ska registreras”, ”muslimerna ska portas”, den ene säger att vi ska ha mer tortyr, den andre säger: ”vi ska ha mycket mer tortyr!” Alltmedan Demokrater och liberaler är förskräckta eftersom de inte tror på tortyr och inte vill ge sig in i den diskussionen – det är Republikanernas diskussion. Det blir till nackdel för de liberaler som inte vill bli hysteriska och spela på rädslor och hat. Medan en liberal försöker hålla samman olika raser och grupper av människor, försöker de konservativa splittra dem.

Men närmare än de frenetiska presidentvalskampanjerna (som hon ärligt talat är trött på), följer Joyce Carol Oates den nyväckta medborgarrättsrörelse som fick liv och spreds i samband med dödsskjutningen av den 18-årige, afroamerikanen Michael Brown i Ferguson 2014.

Ända sedan tiden vid universitetet i Detroit på 1960-talet, och de våldsamma upploppen där sommaren 1967, då 16 personer dödades, har hon varit engagerad i frågor om polisbrutalitet och rasdiskriminering. Hon har också skrivit om dem i flera av sina verk.

– Jag bodde mitt i Detroit, precis där det hände. Det var min första direkta erfarenhet av rasfrågan, och även om jag hade läst rätt mycket innan dess, jag kunde min Faulkner och var inte helt oförberedd – så blev det som hände i Detroit en del av mitt liv. Jag bodde där i sju år.

Men också i detta nu sker förmodligen något, fortsätter hon.

– Det finns överallt, också i upplysta delar av landet. Det är lätt att följa genom sociala medier.

När New Jersey håller sitt primärval i juni kommer hon att lägga sin röst på socialisten Bernie Sanders.

Cleopatra nosar på fotografens kamera. Den luktar av en annan katt.

Fast ofta, medan maken Charles noga följer varje kontrovers kring Donald Trump, skriver hon hellre.

Det gör hon däruppe.

Vi går upp efter att ha tittat en stund på vardagsrummets väggar. Charles kommer in och visar fotografier som han har tagit under långväga resor. Han har införskaffat etniska masker på Papua Nya Guinea, Ecuador och Kongo, och tagit oskarpa, experimentella bilder på Joyce Carol Oates. De gifte sig 2009.

– Charles, var är det där? Oman, fantastiskt. Han reser hela tiden. Inte jag, jag är för försiktig för att ge mig för långt hemifrån. Antarktis? Verkar bara ohyggligt kallt.

Foto: Joyce Carol Oates arbetar från sju på morgonen och under hela dagen i arbetsrummet i Princeton, New Jersey. Foto: Axel Öberg

I arbetsrummet står en liten bärbar dator på skrivbordet. Vid väggen bakom står en bokhylla, många av titlarna är hennes egna. Framför skrivbordet finns ett fönster som vetter ut mot trädgården. På gräsmattan står små figurer, små konstverk i metall. Djur. Fåglar, en häst.

Hon ägnar mycket tid åt att titta ut genom fönstret och vet precis hur träden därutanför ser ut och hur de förändras, men inte vad de heter, ”fast jag tror att det där är en alm”.

Vid sidan av skrivbordet ligger några fotografier framme, gamla bilder av henne, av hennes första man Raymond, av olika platser.

Mitt arbete är en del av mitt liv och jag tycker om det. Jag kan ägna en hel morgon åt en enda sida, sedan gå vidare och så tillbaka igen, fast kanske till något som jag skrev för ett par månader sedan. Det är mer som att leva med någonting än att arbeta med någonting.

I det här rummet tillbringar Joyce Carol Oates många timmar. Hon börjar skriva vid sjutiden om morgnarna, till en kopp te. Äter gör hon inte förrän vid tolv. Hon har en närmast extrem produktionstakt men säger själv att hon arbetar långsamt. Hon skriver, skriver om. Hon kan hålla på fram till midnatt med avbrott för hushållssysslor, promenader, ett biobesök eller en middag. Ofta skriver hon på ett större projekt i taget, men kapitlen i en roman kan varvas med essäer, artiklar, recensioner, studenter.

Varje bärande idé börjar med personerna, och sedan vad de utsätts för. På romanerna kan hon fundera i månader.

– Jag brukar börja med människorna, som en familj, som sedan blir utsatt för något slags prövning. En sorts kamp, det kan vara ett dödsfall eller ett försvinnande, ett hot. Men det är ett misstag att börja skriva för tidigt. Anteckningar kan man ta, kanske skapa små scener men det måste växa fram organiskt och man kan inte säga ”nästa vecka ska jag börja skriva”. Det sker intuitivt: en dag skriver man något som skulle kunna vara en början.

Joyce Carol Oates ser ut mot almarna, eller vad de är.

– Mitt arbete är en del av mitt liv och jag tycker om det. Jag kan ägna en hel morgon åt en enda sida, sedan gå vidare och så tillbaka igen, fast kanske till något som jag skrev för ett par månader sedan. Det är mer som att leva med någonting än att arbeta med någonting.

III

På vägen därifrån går marssolen ned, en flicka gungar i det sista ljuset på en granntomt. Träden är höga. Skuggorna.

Joyce Carol Oates har mångåriga band till Princeton och landskap är avgörande, säger hon innan vi skiljs åt. Ibland åker hon tillbaka till det som präglade hennes barndom mest, Upstate New York. Allt kommer tillbaka när hon känner doften av syrénen som hon brukade klättra upp i hemma i Millersport.

”Det förlorade landskapet är bara gömt: så länge vi lever och har våra minnen är ingenting förlorat”, säger hon.

Joyce Carol Oates
  • Född 16 juni 1938.
  • Bosatt i Princeton, New Jersey. Växte upp i en familj av mindre bemedlade jordbrukare. Var gift med professorn och förläggaren Raymond Smith mellan 1961 och 2008. I dag gift med psykologiprofessorn Charles Gross.
  • Undervisar på Berkeley, San Francisco, efter många år på Princeton.
  • Skrivit en lång rad romaner, novell-, essä- och lyriksamlingar, bland dem ”Dödgrävarens dotter”, ”Det var vi som var Mulvaneys”, ”Fallen”, ”Blonde”, ”Änkans bok”, ”De fördömda” och ”Karthago”.
  • Aktuell med ”Det förlorade landskapet” (Albert Bonniers förlag), i översättning av Ulla Danielsson (flertalet av dess texter har publicerats i delvis annan form på engelska).
  • Den senaste romanen på engelska är ”The man without a shadow”, och kom i vintras.
Joyce om Alice

Foto: AF Fotografie / Alamy

Joyce Carol Oates om den viktigaste bok hon läst, Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet”:

”Liksom alla barn som har en älsklingsbok ville jag vara Alice. Jag tror att jag från Alice lärde mig att vara en liten aning djärvare än jag annars skulle ha varit, att ifrågasätta auktoriteter (alltså de vuxna) och betrakta livet som om det var fyllt av möjligheter till äventyr ... Inte bara min förtjusning i att skriva har sin upprinnelse i ’Alice i Underlandet’ och ’Alice i Spegellandet’, utan även min känsla av att världen är ett obegripligt och i grund och botten absurt, men samtidigt fascinerande, skådespel, om vilket man har all anledning att liksom Alice utropa – ’Konstigare och konstigare!’”

(Ur ”Det förlorade landskapet”)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.