Dödsstraffet som ättling till lynchningarna? Det pekpinneaktiga men också intensiva rättegångsdramat ”Just mercy” skildrar hur den amerikanska rättvisan länge fortsatt att vara anfrätt av landets rasistiska historia.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-24 01:49
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/just-mercy-mork-skildring-av-rasistiskt-rattsvasende/
Filmrecensioner
”Just mercy” mörk skildring av rasistiskt rättsväsende
”Just mercy” bygger på sanna händelser och utspelar sig i den lilla staden Monroeville i Alabama. Den är berömd som staden där Harper Lee skrev den moderna klassikern ”Dödssynden” (”To kill a mockingbird”). Rasismen är ett tema, bokens hjälte är en advokat som försvarar en svart man, hotas och blir kallad ”niggerlover”.
”Just mercy” fokuserar på advokaten Bryan Stevenson (i filmen spelad av Michael B Jordan) som i början av 1990-talet kom till Monroeville. Han fann att alla rekommenderade honom ett besök på stadens stolthet, ”Mockingbird”-museet. Samtidigt skipade stadens polis fortfarande rättvisa på klassiskt sydstatvis: är ett fall svårlöst, hitta en svart man och sätt dit honom.
Stevenson, som själv är svart, arbetade – och arbetar än – ideellt med att hjälpa fångar som efter tvivelaktiga rättegångar dömts till döden. Han tog sig an Walter ”Johnny D” McMillian (Jamie Foxx i filmen), dömd för mordet på en ung vit kvinna.
Mot McMillian talade endast ett krystat vittnesmål från en vit kriminell, för McMillian talade åtskilliga svarta som kunde vittna om att han vid den aktuella tidpunkten varit långt borta från brottsplatsen. Men hur mycket Stevenson än hittade som bevis för McMillians oskuld, tyckte polis och åklagare att det var en prima dom.
Hård motvind mötte Stevenson när han började arbeta för att McMillian skulle få en ny chans i rätten.
”Just mercy” skildrar ovanligt ingående hur det går till när åklagare och polis arbetar enligt metoden att först ska man hitta den skyldige, sedan ordnar man bevisen.
”Just mercy”, efter Stevensons bok med samma titel, är ett rättegångsdrama perforerat av pekpinnar. Rättsväsendets vita representanter, åklagare, polischef och poliser, är rena Kasperteaterskurkarna. Som film betraktat är övertydliga ”Just mercy” väl enkel. Den för ”Room” (2015) Oscarbelönade Brie Larson får nästan ingenting att göra i sin biroll som den engagerade kvinnan som lockar Stevenson till Monroeville.
Samtidigt finns tryck i filmen. Den vill någonting. Gång på gång rapporteras från USA om människor, oftast svarta, som efter ibland decennier i fängelse frias, sedan domstolar underkänt bevis och vittnesmål från tidigare rättegångar.
”Just mercy” skildrar ovanligt ingående hur det går till när åklagare och polis arbetar enligt metoden att först ska man hitta den skyldige, sedan ordnar man bevisen. De svarta i Monroeville säger till Stevenson att här spelar det ingen roll vad man som svart säger, har polisen bestämt sig så har de. Vill man i efterskott exempelvis komma med ett vittnesmål till McMillians fördel kan man, visar det sig, bli anhållen anklagad för mened. McMillian är ju ordentligt fälld, så säger man annat ljuger man, är motiveringen.
Destin Daniel Cretton brer på tjockt när han i rättegångsscener och konfrontationer med den arroganta åklagaren (Rafe Spall) ska väcka åskådarnas indignation. Det motverkar sitt syfte, man värjer sig mot de klumpiga försöken till patosfyllda Stora Rättegångsscener.
Däremot är Michael B Jordan och Jamie Foxx utmärkta och intensiva i scener där de lägger band på indignationen, och med sammanbiten vrede spårar stegen i Monroevillepolisens konspiration.
Den mer sakliga sidan av ”Just mercy” övertygar. Den ger belägg för Bryan Stevensons beskrivning av dödsstraffet som en ättling till lynchningen, ”ett system där den som är rik och skyldig behandlas bättre än den som är fattig och oskyldig”.
Se mer. Tre andra filmer om rasismen och lagen: ”Skuggor över Södern” (1962, filmversionen av ”Dödssynden”), ”I nattens hetta” (1967), ”BlackKkKlansman” (2018).