Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-18 09:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kacy-clayton-befinner-sig-nastan-utanfor-tiden/

Konsertrecensioner

Kacy & Clayton befinner sig nästan utanför tiden

Kacy Anderson och Clayton Linthicum är sjungande sysslingar från den kanadensiska prärien.
Kacy Anderson och Clayton Linthicum är sjungande sysslingar från den kanadensiska prärien. Foto: Sofia Blomgren

Kacy & Clayton har sjungit urgamla folksånger sen de var små och skriver gärna nytt i samma anda, men de har också en del mer distinkt samtida låtar.

Å ena sidan har de gett ut fem album sen 2011, å andra sidan är de fortfarande bara runt tjugofem (han strax över, hon strax under). Så det är lite grand en smaksak om man vill kalla Kacy & Clayton unga veteraner eller nykomlingar.

Det finns något paradoxalt oslipat över dem också. En sorts ogenerad brist på showbizrutin, som innebär att de flesta utkastade krokar – om så allsång till ”Små grodorna” eller en tankeläsningsövning som utmynnar i slutsatsen att vad vi alla vill höra är en instrumental gammeldanslåt – ändå tenderar att landa i en lite för lång tystnad, och så den lakoniska kommentaren att ”vi tar väl en låt till då”.

Kanske har det att göra med att de inte är amerikaner, utan från de väldiga prärierna i kanadensiska Saskatchewan. Två sysslingar från trakten av den pyttelilla byn Wood Mountain, som började spela tillsammans som mycket unga och har vuxit – långsamt – ända sen dess, och gått från att vara ett ytterligt lokalt fenomen till att få de senaste två albumen producerade av självaste Jeff Tweedy.

Vilket inte hindrar att de fortfarande åker runt Europa på blygsam duoturné, även om musikantskapet är på en helt annan nivå än mellansnacket. Med Clayton Linthicum som den sittande gitarrvirtuosen och Kacy Anderson som en folksångerska av renaste vatten, ofta jämförd med Sandy Denny.

Mest sjunger de eget och nyskrivet, men mycket är också gamla folksånger med brittiska rötter. En del av deras ambition har varit att man som lyssnare inte självklart ska kunna skilja det ena från det andra.

Resultatet blir att det är märkbart svårt att placera in dem i tiden, vilket förenar dem med den jämnåriga folksångarkometen Colter Wall – från en annan liten håla en bit norrut i samma delstat.

Gång på gång kommer jag på mig med att associera till bröderna Coens film ”Inside Llewyn Davis”, om den amerikanska folksångarkulturen i det tidiga 60-talet, strax innan Bob Dylan börjat prägla den. Med höga, klara Judy Collins-röster och varm, mysig Kingston Trio-allsång.

Kacy & Clayton har förvisso några låtar som låter mer distinkt samtida, som den underbart loja ”High holiday”, men det är som att de har betydligt lättare att ta till en munter sjömansballad eller något skillingtryck om att mörda sitt barn.

Det går rent av att ana en spänning där, och en potential de ännu bara börjat glänta på.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om den höggradigt oförutsägbara folksångaren Richard Dawson.