Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 23:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kafe-44s-stora-eldsjal-tompa-eken-hyllas-med-konsert/

Kultur

Kafé 44:s stora eldsjäl ”Tompa Eken” hyllas med konsert

Tommy ”Eken” Ekengren. Foto: Lars Lindqvist

Under trettioåtta år har Tommy Ekengren, eldsjäl på Kafé 44 och och ”musikidiot”, arrangerat konserter för tiotusentals unga i Stockholm. I helgen hyllas han med två utsålda konserter på Kägelbanan. Härnäst måste han få S:t Eriksmedaljen, tycker DN:s utsända.

Rätta artikel

 Förmiddag och en slät kopp kaffe med Tommy ”Tompa Eken” Ekengren i Handen, hans hemmaplan. Vi sitter trehundrafemtio meter från platsen där allt började – Ultrahuset. En träkåk på Källvägen 9 som kulturföreningen Ultra, efter ihärdigt arbete, fick hyra av kommunen 1980. Inspirationen kom inte minst från Oasen i Rågsved, ”kräv en oas i varje förort!” löd parollen där.

– Rummet i Ultrahuset var bara på 30 kvadrat, men vi bara öste på, det var två tusen band som spelade där totalt, runt femtio kom från USA och England. Vi skulle bara få vara där i ett år högst, men det blev åtta, konstaterar han. Under dessa åtta år spelade också Dave Grohl i huset, senare trummis i Nirvana, de snart världsberömda Black Flag – liksom Ebba Grön.

– Det var första gången som vi tog entré, tio kronor, tidigare var det frivilligt att betala. För mig som växt upp på sextiotalet med band som Rolling Stones, Yardbirds, Beatles, The Who, Kinks och Animals så var punken samma rock’n’roll-känsla igen, fast jag var ju aldrig någon punkare. 

 

1987 kom beskedet att huset skulle rivas. Ett antal demonstrationer följde, därpå ockupation och sedan kom polisen och Ultrahusets saga var all i augusti 1988. Två år senare var Ekengren med och arrangerade första spelningen på Kafé 44 i Kapsylens stora tegelbyggnad på Södermalm. 

– Jag satte i gång direkt och matade på med spelningar på tisdagar och torsdagar. Vi hade ju byggt upp ett kontaktnät under åren i Ultrahuset och det räckte med små A4-affischer, banden drar ju ofta sin egen publik, konstaterar han. 

Konsertrummet målades vitt och dekorerades med graffiti. En svetskunnig kompis byggde loftet för sånganläggning. De nybakade kanelbullarna, en specialitet från Ultra-åren, blev snart berömda. Sextio stycken per kväll, första bakplåten har alltid kvällens band fått dela på. 

Förra året gjorde Tommy Ekengren så sin sista arbetsvecka på Tjärhovsgatan 46 och gick i pension. 

– Det blev nästan 28 år på 44:an med 9.000–10.000 band som spelat, vad ska jag säga ... jag är lyckligt lottad som har fått uppleva det. Det är så jag känner det. 

Foto: Lars Lindqvist

Han lyfter särskilt fram den unga publiken från hela Storstockholm. Tusentals okända band har klivit ut på den lilla 44-scenen, men också mycket kända. The Hives, Weeping Willows, Hellacopters, Sahara Hotnights, Stefan Sundström, Marit Bergman, Freddie Wadling, Love Antell, Kent, Latin Kings, Moneybrother, Backyard Babies och Tant Strul till exempel (och Ebba Grön som spelade några låtar där på en fest 1996 för sin kompis och turnéledare Blutte som fyllde jämt). 

– Det var tjugo pers i lokalen när The Hives lirade där första gången, men man fattade ju direkt att de var av världsklass, säger Tommy Ekengren och ler. Vi har ofta fått dit band innan de blivit stora och som sedan kommit tillbaka när de blivit kända. Hellacopters första spelning var också speciell för de bar klänningar och Pippi Långstrump-flätor och drog sedan i gång värsta fetrocken.

Tusentalsband har stått på scenen på Kafé 44. Foto: Lars Lindqvist

 

Det talas ibland om hur somliga konsertlokaler med åren laddas med en särskild energi, som CBGB i New York och 100 Club i London. Vad tänker du om Kafé 44:s betydelse som mötesplats och scen?

– Musiken och klottret på väggarna och att vi bara tagit några tior i entré har ju skapat en särskild stämning där, en kärlek, svarar Tommy Ekengren. Närheten mellan band och publik har betytt mycket för den. Thomas Öberg i Bob Hund gick till och med på folks uppsträckta händer under en spelning, från scenen till mixerbordet och tillbaka. 

Avsaknaden av åldersgräns har dessutom varit avgörande för Kafé 44:s betydelse, tillägger han.  

– Det är ju åldersgräns överallt i stan annars, du måste ha pengar och … slips för att få komma in. Jag har aldrig varit något kommersiell konsertarrangör utan bara ett fan av banden, av musiken, säger han och rabblar några av sina favoritorkestrar av det mindre världskända slaget – som Herr Marmelad Och Hans Skorpor, Los Bohemos och Oroliga Kalkoner från Tumba.

– För mig är de kanonband som kanske inte syntes så mycket, men ändå ofta drog fullt hus på 44:an, säger han. Alla konserter genom åren har spelats in och ska nu digitaliseras.

I köket på Kafé 44. Foto: Lars Lindqvist

Lokalhyrorna i Stockholm har stigit dramatiskt under dessa år. Vad tror du om möjligheterna i dag att öppna musikställen där unga också är välkomna?

– Det måste komma från dem själva om det ska hända någonting, det visar ju Greta Thunberg i dag. De kommersiella intressena har alltid gått före och styr allt. Sverige ligger dessutom i utkanten av befolkningsbältet, vi är relativt få. Tittar man söderut, i Tyskland till exempel, har det alltid funnits fler människor där som dragit i gång verksamheter och lockat publik. Här har också kulturverksamheter varit kontrollerade uppifrån, från politikerna, och vi har böjt oss för dem, betonar han.

– Jag tycker att Gula Villan (musikscenen i Haninge kulturpark som öppnades 1990 och som länge haft svårt att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt) är en förlängning av Ultrahuset och Kafé 44. Vi behöver ständigt värna om dessa spelställen där man har möjlighet att utöva denna typ av kultur. En oas i varje förort!

Hur känns det att nu bli hyllad av Refused, Weeping Willows, Teddybears, Sator och andra artister på Mosebacke i helgen?

– Det är en stor ära givetvis, jag kan bara bocka och buga, det är helt osannolikt. Jag kommer att vara riktigt nervös när det är dags. Men egentligen borde alla få vara med om något sådant varenda människa på jorden, alla åtta miljarder – hur många av dem har inte slitit hela sina liv utan att ha fått något tillbaka? Det är många pensionärer som går här i Handen och plockar tomburkar, det är skamligt. 

Känner du stolthet över din insats för de unga i Stockholm?

– Jag vette fan, jag vill inte använda det ordet, jag är ju bara lyckligt lottad. Jag är en musikidiot och har egentligen bara fått utrymme att göra något som jag älskar.

Vad gör Tommy ”Tompa Eken” Ekengren härnäst?

– Jag har fullt upp med familjen och våra tonåringar, jag läser också mycket historieböcker. Livet bara fortsätter. Dessutom kör jag kaffeservering på onsdagar i källaren på vårt hyreshus för folk i området. Det är kaffe, te och saft och så bakar jag. 

Kanelbullar?

– Det är givet – men jag gör också mockarutor, chokladbollar och sockerkaka. Jag kör med självkostnadspris, kaffe för fem spänn, en bulle för två.