Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Kajsa Ekis Ekman: Verkligheten går förlorad bland påstådda skandaler och snyfthistorier

Foto: DN

Maciej Zarembas ”Rättvisans demoner” lyfte fram hur rättsväsende och socialtjänst behandlar män illa vid vårdnadstvister. Berörande, men vad säger statistiken? Det vanligaste är att män får vårdnad eller umgängesrätt – oavsett vad de har gjort, skriver Kajsa Ekis Ekman.

Att avslöja en skandal är en konst. En ännu större konst är dock att lura i läsaren att man har avslöjat en skandal – trots att alla ens uppgifter visar på motsatsen. Maciej Zaremba kan båda två. Hur han gör? Han berör. Han vet att den svenska borgerligheten älskar snyfthistorier, bara de försetts med kvalitetsstämpel. Zarembas senaste artikelserie ”Rättvisans demoner” innehåller inte mindre än två gråtande barn, en gråtande kvinna och en gråtande man. Den har fått halva Sverige och DN:s ledarsida att ropa rättsröta och skandal. Tesen är häpnadsväckande: hela det svenska rättssystemet och socialtjänsten styrs av ett dolt manshat, som gör att en mängd oskyldiga män förlorar vårdnaden om sina barn och till och med spärras in.

Kan det verkligen vara sant? Författaren försäkrar oss i bästa konspirationsstil att han läst ”ett par tusen sidor dokument” och ”har adresserna” till advokaterna. Vi bänkar oss i väntan på ett gigantiskt avslöjande. Det börjar litterärt: ”En dag befinner sig Erik K mitt i en mardröm” eller ”Därför ska jag nu berätta en liten historia, lika osannolik men lika lärorik.”

Sedan beskrivs två mord, begångna av kvinnor på sina barn. Ett av fallen är tjugo år gammalt och det and­ra skedde för tre år sedan. Mord på barn, filicid, är relativt ovanligt i Sverige. 4–5 barn mördas per år, en majoritet av sina föräldrar – drygt hälften av förövarna är män. Zaremba väljer ut två fall där kvinnor har mördat sina barn och där incestanklagelser mot fadern har funnits med i bilden. I det första fallet underlät socialtjänsten att ingripa trots att det fanns misstankar om att allt inte stått rätt till. I det andra fallet var det tvärtom – ”till kvinnornas förtvivlan ställer sig inte samhället på deras sida” och enligt deras avskedsbrev är det därför de dödar dottern och sig själva. Vi blir alltså kvar med ett (1) fall där socialtjänsten inte gjort vad den ska. Dock fanns det ingen oskyldig inspärrad man med i bilden. Men innan vi hinner begrunda på vilket sätt detta ska bevisa Zarembas tes kastar han sig in i beskrivningar av mördarnas känslor. Mamman var ”bitter” och Zaremba vet varför: makarnas sexliv hade upphört. ”Det tycks som om denna mamma överförde sin status av sviken kvinna på sin dotter”. Hon ska därför ha övertygat sin dotter att vända sig mot pappan och anklaga honom för övergrepp. Zaremba förklarar helt utan ironi att ”så långt vet jag ganska säkert vad de tänkte och kände”.

Läs mer: Varför dog Matilda? Första delen Maciej Zarembas serie

Ett av morden, förklarar han upphetsat, skedde 1995 ”medan psykolog Christiansson hjälper Thomas Quick att minnas” – ”just denna höst”. En intressant tes: allt som sker denna höst hänger ihop! Under 90-talet, hävdar Zaremba, rådde en incestvåg. Källa: P C Jersild och en anonym manlig socialsekreterare som säger att ”under 90-talet förekom anklagelsen för incest i vart och vartannat vårdnads­ärende”. Citatet av socialsekreteraren är hämtat från en avhandling av Maria Eriksson, som använder det för att bevisa fördomar hos vissa socialsekreterare, men det underlåter Zaremba att berätta.

Om det rått någon incesthysteri på 90-talet borde det rimligtvis ha gjort avtryck i statistiken. Låt oss titta på den. År 1995 anmäldes 242 fall av våldtäkt mot barn – 2008 anmäldes 1 800. BRÅ skriver i rapporten (2011:6) om den typen av fall Zaremba syftar på, där anmälaren är någon som inte bevittnat övergreppet utan anmäler på grund av en misstanke: ”Fall av dessa olika typer var antingen obefintliga eller mycket sällsynta i materialet från 1995, men var vanligare i materialet från 2008.”

Statistik får dock ge på foten, för Zaremba är nu på väg norrut med stormsteg. Han inflikar plötsligt en ”tidsbild från Norrland” som går ut på att en mamma sagt att hennes barn inte kan ljuga om att det blivit misshandlat. Socialsekreteraren står i detta fallet på pappans sida, så närmare tesen om dolda drivkrafter leder oss inte denna anekdot. Vi får ej heller veta om det skedde den legendariska hösten 1995.

Vad vi dock har fått klart för oss är att Zaremba tycker att hela social­tjänsten är: tvättstuga, enkönad myndighet, oprofessionell, stadd i anarki och där personalen låter sig styras av känslor, har haft en svår uppväxt och lever ut sina mansfobier. Inte nog med det, ”här finns de verkliga maktförhållandena”. Denna myndighet, som alltså nyss var ”stadd i anarki”, har mer makt än någon annan myndighet som domare, polis och politiker.

Här kunde man kanske invända att det hänt att poliser har dödat oskyldiga, att domare har dömt oskyldiga till livstid, att Migrationsverket har deporterat människor som sedan dödats av regimer – ofta utan påföljder. Men det är enligt Zaremba ingenting jämfört med den makt som kvinnor på socialen har.

I tredje delen ändrar Zaremba plötsligt sin tes. Nu förklarar han att den inte alls är ”kvinnor i maktställning som förföljer män” utan något ”större”: när ”den offentliga makten kan användas för privata syften”. Vi talar alltså ett avtäckande av hela korruptionen!

Platsen där detta ska ske är ett kök i X-köping. Där bor en kvinna som förnekats vårdanden av sitt barn. Detta är fel, fastslår vår till­resta reporter på fläcken, för hon ”har inte vanvårdat sitt barn”. Beviset? ”Hon röker inte och saltar knappt maten.” Ack, vilken tid har inte utredare slösat i onödan på den svåra frågan om vanvård av barn, när Zaremba enkelt kan avgöra saken: Det hänger på saltet! Om denna fördom kan man i alla fall konstatera att det är den enda i hela artikelserien som är originell.

Efter denna utvikning är vi tillbaka i artikelseriens poäng: en mängd pappor i Sverige är oskyldigt anklagade för övergrepp. Hur vet Zaremba att de är oskyldiga? Ja, rätten dömer nämligen till deras fördel. Och det är precis vad Zaremba lyckas bevisa, utan att märka det själv. Efter fem artiklar och femtio tusen tecken har vi hört många ”osannolika historier” och moraliska omdömen, men av de utlovade dolda drivkrafterna syns intet. Av de påstådda skandalerna har samtliga rättats till. Adam har fått tillbaka vårdnaden efter knappt två år. Ronny har fått ensam vårdnad om sin son, som han inte sett på tre år. Lars har också ensam vårdnad och bor med sin dotter på hemlig adress medan modern sitter i fängelse. Bengt har fått umgängesrätt, även om modern trotsar dessa beslut. Erik K fick tillbaka vårdnaden och de ansvariga på kommunen har fått lämna sina jobb. I inget av fallen med de dödade barnen hade mödrarna ensam vårdnad.

Ja, det enda fall där rättvisa faktiskt inte skipats är fallet med kvinnan som inte saltade maten. Hon är den enda som inte ens får skicka brev eller tala i telefon med sitt barn och där socialtjänsten inte lyfter ett finger. Och det är också det enda fall som Zaremba inte benämner ”könsfördomar” utan korruption i allmänhet.

Det är fullständigt otroligt att Zaremba på detta sätt har lyckats lura halva Sverige och DN:s ledarsida att han upptäckt en enorm rättsröta, när han i själva verket bevisat motsatsen.

Kan ingen läsa i det här landet längre?

Det närmaste Zaremba kommer en riktig granskning är att hitta femton fall av ansökningar till JK för skadestånd. Femton fall av oskyldigt dömda alltså – åtta gäller Thomas Quick. Vi blir alltså kvar med sju fall. Bara två av dessa handlar om män som friats efter att ha fällts för att ha förgripit sig på sina döttrar. Två fall på tio år, alltså. Men Zaremba tillägger suggestivt: ”Det kan finnas flera.”

Om Zaremba haft förmågan att dra slutsatser av sitt eget material, skulle han ha sett att det visar precis samma sak som forskningen: det vanligaste är att män till slut får vårdnad/umgängesrätt. Oavsett vad de gjort. En pågående studie från Uppsala universitet visar att i 69 av 93 fall då en far har utövat våld eller begått övergrepp mot mamman eller mot sina barn, och även i de fall då barnen uttryckligen inte vill ha kontakt med pappan, får han ändå umgängesrätt. Trots att lagen ändrades 2006 så att barnens bästa ska komma i första rummet, det vill säga före en ”nära och god kontakt” med båda föräldrar. Det tycks alltså som att det finns mycket att anmärka på med rättvisan – men inte det som Zaremba menar, utan motsatsen. I stort som all svensk och internationell forskning på ämnet visar att det snarare är barns rättigheter som kränks i rättegångar, inte fäders. (Bagshaw et al 2010, Ekbrand 2006, med fler).

Om Zaremba hade studerat Maria Erikssons forskning i stället för att rycka ut lösa citat, hade han funnit att i 71 procent av de fall av vårdnadstvister där uppgifter om våld finns görs ingen riskbedömning för barnets välbefinnande.

Vad gäller sexuellt våld, finns det en annan skandal att gräva i: av alla anmälda sexualbrott leder endast en procent till åtal, enligt en rapport från BRÅ 2012. Andelen uppklarade brott är dessutom betydligt lägre när det gäller sexualbrott mot barn.

Men förmodligen märker Zaremba själv att han inte lyckats bevisa sin tes, för artikelserien urartar i ett strukturlöst angrepp på feminism, psykologer och kvinnliga socialarbetare. Allt hänger ihop: identitetspolitik, domarna mot Thomas Quick, styckmordsrättegången på 80-talet, forskaren Eva Lundgren. Alla har det gemensamt att de vill åt mannen på något sätt. Men mannen, ropar Zaremba, är oskyldig! Zaremba har sannerligen uppfunnit en ny genre här: det patriarkala pekoralet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.