Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Karin Gafvelin: ”Boken har fungerat som exorcism”

Konstnären och matrosen Karin Gafvelin förälskade sig i segelfartyg som ung. I tio år har hon arbetat ombord på gamla skepp runt om i världen. Nu debuterar hon med serieromanen ”Djupet”, en omtumlande kärlekshistoria till havs.

Det börjar med ett uppbrott. Bokens Karin är en nyutbildad båtbyggare. Hon har återvänt till Stockholm efter att ha seglat från Massachusetts till Västindien på en 1920-talsskonare. På ön St Croix har hon träffat drömmaren och seglar­entusiasten James Eklund. Mötet med den komplicerade svensk-amerikanen håller på att vända uppochner på henne. Hon flyttar ut i skärgården och bygger under en snöig vinter en eka, men längtar alltmer efter varmare vatten: ”Jag har en underlig känsla av att mitt beslut kommer att bli slutgiltigt. Att om jag stannar kommer jag att vara kvar här för alltid.” En svår kärlekshistoria tar snart sin början.

Karin Gafvelins i stora stycken självbiografiska bok ”Djupet” är en 270-sidig berättelse om träskepp, hårt arbete på världshav, vänskap och rastlöshet, men framför allt om just kärlek och dess mest krävande villkor, som medberoende: James pendlar mellan eufori och ångest. I perioder sover han bort dagarna under en filt, tärd av mörker och uppgivenhet.

”James är som en flotte som driver runt ute till havs, utan varken roder eller segel rycks han med av varje vädersystem som drar förbi. Om han är på ett skepp bor han ute på klyvarbommen, som är värst utsatt i dåligt väder, men också den vackraste och mest spektakulära platsen där han kan njuta av vinden och utsikten”, sammanfattar vännen Jenny hans persona i boken.

– På ett sätt handlar ”Djupet” mest om hur det är att stå nära någon som lider av psykisk ohälsa. Det jag berättar om är min syn på vad som hände med honom, men depressionen är ju ett abstrakt tillstånd som är svårt att skildra, det är inte som någon som brutit benen, påpekar Gafvelin när vi ses på Skeppsholmen. En av hennes favoritplatser när hon är i Stockholm, också i tregradigt regnväder.

James svårigheter går snart ut över dig, du tvingas stötta och anpassa dig för att hålla ert förhållande vid liv.

– Så är det ju, det blir en medberoendesituation och jag var den som ville mer än han som inte alls visste vad han ville. En makt­obalans – vilket vi ju var medvetna om och som gjorde allting mer bisarrt, men kanske också mer okej för vi talade ganska öppet om detta.

James och Karins relation ackompanjeras av musik. Strofer från gamla Sea Shanties, The Handsome Family, Andrew Bird, Fleet Foxes, First Aid Kit och flera textrader från Tom Waits göms i pratbubblorna. Inte minst Waits låt ”9th & ­Hennepin” – hans ögonblicksbild av en gatukorsning i Minneapolis dit Karin och James kommer och där rummen luktar diesel och ”månens tandavtryck syns i skyn”.

– Waits är nog min största inspiration, säger hon. Hans musik och hans person har påverkat mitt tecknande väldigt mycket, han är på alla sätt en fascinerande artist.

Världen du beskriver av utfattiga seglare som lever på träskutor och vill se världen tangerar just Tom Waits vägromantik. I stället för långa bilfärder i skramliga bilar, liftande eller att hoppa på godståg bordar ni uråldriga skepp.

– Jo, det finns ju likheter, flera av de här seglarna har faktiskt också rest runt på tåg. Jag känner nog uppåt två hundra personer i Sverige, USA och andra länder som jobbar på båtar med allt från att vara matroser till kaptener. Jag vill jobba mer med dokumentation av den världen och det hantverket som är på väg att dö ut.

”Djupet” är bokstavligen skapad till sjöss. Karin Gafvelin började skriva och teckna sin bok ombord på fiske­skonaren Westward i Maine och fortsatte på replikan av 1600-talsfartyget Kalmar Nyckel, Ostindiefararen Götheborg och den tremastade barken Gunilla.

– Jag har arbetat med boken i tjugo länder har jag räknat ut, den har varit med om många stormar.

De sista sidorna som hon tecknade ombord var på vikingaskeppet Draken Harald Hårfagres blöta däck. Ett 35 meters långskepp byggt i ek som hon 2016 seglade med över Nordatlanten – från Norge, via Island, Grönland, Newfoundland och vidare till den amerikanska östkusten. Samma rutt som vikingarna följde för tusen år sedan.

– Det är nog det mest extrema jag har gjort i mitt liv. Vi seglade i sex veckor i ett öppet skepp förbi isbergen och sov i tält ombord. Efter det seglade jag runt med Draken i USA i ett halvår till. Sedan dess har jag jobbat på Svalbard, fast helst skulle jag vilja tillbaka till USA igen och segla i Maine.

Ett fenomen i vår digitala tid är vurmen för gammaldags strapatser. Stockholm är full av butiker med utrustning för krävande seglatser, fjällvandringar, havspaddling och bergsbestigningar. Är det en jakt på autenticitet?

– Det tror jag, det där är intressant. Jag var i en sådan butik för att köpa riktigt varma kläder inför seglingen med Draken över Nordatlanten och de blev så himla glada när jag berättade vad jag skulle göra för ”alla andra kunder här ska ju bara ut i närmaste park och rasta vovven”, skrattar hon.

I ”Djupet” resonerar Karin i ett parti om vad som är äkta i livet. Hon funderar på det efter att hennes vänner i Stockholm undrat om hon inte blir trött på att segla i stället för att ha ett riktigt liv.

”Utsikten från bramrået när vi avbeslog bramseglet under de första morgontimmarna, var det inte på riktigt? Solen när det första strålarna bröt upp ovanför horisonten, var det inte på riktigt? Skeppet under oss, hon som var vårt hem, som lade så mycket jobb och möda och kärlek på, var hon inte på riktigt? Atlanten under oss, med sina tusentals meter djup, som lyfte och bar och vaggade oss med varje våg, var Atlanten inte heller på riktigt?”

– Jag känner mig själv mer och mer distanserad från den moderna världen och storstäder. Jag skulle helst vilja bo i skogen och inte träffa så många. Det måste ju vara det tempot som vi egentligen är skapade för.

Gafvelin ser konsten att basa trä­spant till en Blekingeeka med ånga som en ”postapokalyptisk kunskap” med särskilda värden.

– Att arbeta med kroppen och skapa något som går att ta på och använda praktiskt – som en båt – är annorlunda och otroligt tillfredsställande. Jag kan fatta charmen med utbudet i en storstad, med … gott kaffe, men jag har alltid haft en dragning till naturen och havet. Naturen känns mer riktig för mig än städerna som vi har byggt upp. Jag har väldigt svårt att förstå att politikerna inte ägnar all sin tid åt miljöproblemen.

Din bok berör indirekt de stora frågorna för mänskligheten, men är också väldigt privat och själv­utlämnande.

– Jo, fast det är ju lättare rent moraliskt att lämna ut sig själv än andra. Och det var den uppoffring jag fick göra för den skulle inte ha blivit lika bra om jag inte skrivit den så, säger hon och understryker att verklighetens James fick läsa och godkänna den i förväg.

– Han har varit otroligt stöttande, vilket är väldigt stort för mig.

Starkt stöd under de fem åren som hon arbetat med ”Djupet” har hon också fått av sina närmaste. Karin Gafvelins mamma har redan köpt tio böcker för att ge bort till vänner.

– Men jag tror inte att hon hunnit läsa den än, vilket känns lite stressande, den är ju ganska explicit på några ställen.

Varför skrev du boken?

– Det var nog mycket för att få skriva och rita av mig. Att utföra något slags exorcism på mig själv och historien med James. Jag tycker den är värd att berätta och att boken är värd de timmarna de tar för någon att läsa den. En annan drivkraft var att skildra den här världen och hur segelfartyg hålls vid liv i dag. Jag ville ge tillbaka till den världen, en värld som dessutom är väldigt kul att rita.

Funkade boken som exorcism?

– Ja, jag har kommit över honom. Jag vet inte om det hade varit bättre eller sämre att gå i terapi i några månader, men det hade i alla fall varit mycket tråkigare.

Andra kulturskapare till sjöss.

Många är de författare som har förvandlat havsskum till prosa. ­Joseph Conrads två decennier långa marina karriär under det brittiska imperiets storhetstid har starkt präglat romaner som ­”Nostromo” och ”Mörkrets hjärta”, och Herman Melvilles ”Typee”, som bygger på hans resor i ­Polynesien, förärade honom titeln ”mannen som levde bland kannibaler”.

Andra skribenter med sjövana är Mark Twain, Jack London, Herman Melville och Thomas Pynchon.

Bland svenska kulturskapare som trampat däck märks Evert Taube. Han mönstrade som eldare i Göteborg och seglade bland annat till Sydafrika, Ceylon och Röda havet – samt till Argentina, där han lärde sig att spela gitarr. Resorna märks av i hans drastiska sjömansskildringar, som när en last vilda djur ger sig på varandra under en cyklon i ”Möte i ­monsun”, eller där han i ”Eldare­valsen” tröttnar på teblask, konserver och kex, men finner förtröstan i whiskyn var fjortonde dag.

En annan är författaren Harry Martinsson, som i tonåren ­seglade jorden runt, till bland annat Brasilien och Indien. Tillsammans med hans tid på luffen formade resandet hans trettiotalsdiktning, som genombrottet ”Nomad” samt reseskildringarna ”Resor utan mål” och ”Kap farväl!”.

I rymdseglatsen ”Aniara” uttrycker Martinsson hur resandet kan förändra bilden av ens plats i världen: ”Hur väldig är ej rymden,/hur mäktig ej dess gåta,/hur liten inte jag.”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.