Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-29 19:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/karin-smirnoff-satter-punkt-for-sin-svarta-saga/

Bokrecensioner

Karin Smirnoff sätter punkt för sin svarta saga

Bild 1 av 2 I Karin Smirnoffs böcker hörs inga himlaharpor i skyn, här finns inga ädla själar eller kluriga gubbar med bibliskt klingande tal.
Foto: Bokförlaget Polaris
Bild 2 av 2

Hos Karin Smirnoff är den psykologiska krigföringen och de giftiga kommentarerna ständigt närvarande. Maria Schottenius avnjuter den sista delen i trilogin om den kantiga, men svåremotståndliga, Janakippo.

Den snart 40-åriga Janakippo från Smalånger har blängt och tigit sig in i många läsares hjärtan. ”Sen for jag hem” är den tredje och sista delen i trilogin om den tvära Jana, tvillingsyster till Bror och timanställd på hemtjänsten. Den är lika hårdkokt som de tidigare, Augustnominerade ”Jag for ner till bror” (2018) och ”Vi for upp med mor” (2019).

Boken börjar där den förra slutar, med broderns död. De båda syskonen hänger ovanför ett stup. Han finns i ena änden av repet, hon i den andra, men ”Repet rycktes ur min hand./ Som en orm försvann den över hällan./ I andra änden av ormen fanns min bror.”

Även om han fysiskt nu inte finns mer än som kvarleva, slutligen som aska, urnsatt i syskonens gemensamma grav, är han ändå närvarande och ingriper romanen igenom med kommentarer och synpunkter på de saker Jana företar sig. 

Hon hinner inte mer än ta avsked av honom förrän hemtjänsten hör av sig: ”Märitljungqvist ringde upp direkt. Nog för att jag vet att du sörjer och jag är sannerligen ledsen för din skull men vi behöver folk. När kan du börja.” 

Nej, varför ska man ha fler skiljetecken än nöden kräver? Och varför ska man låta munnen gå i alla väder?

De tidigare romanerna krävde en viss tillvänjning för att man skulle bli indragen i det hemmabygge av västerbottniska med hopskrivningar och specialare som Smirnoff snickrat ihop. Den här gången är jag på alerten redan från början. Nej, varför ska man ha fler skiljetecken än nöden kräver? Och varför ska man låta munnen gå i alla väder? 

Trots våldsamheten i böckerna är det något uppfriskande med detta tilltal, kantigt, surt, buttert. Janakippo krusar ingen, och hennes författare har en ovanligt fräck humor, det går inte att säga annat. Men det blir aldrig verbalt kargt, tvärtom, orden flödar. Det är romangestalterna som gärna hugger och tiger. Framför allt Janakippo, en benhård sort som får andra tjejer att framstå som inställsamma, undergivna mesar. Alla som kommer från landet känner nog igen Jana-typen. Inga fina fraser, inga onödiga tack och förlåt. Hon är rätt svår. Ger inte mycket ifrån sig. Men kan hjälpa till om det kniper. 

I den förra boken flöt de sörjiga familjehemligheterna upp till ytan, ”fadrens” och ”modrens”. I den nya är det mesta av våldet, alkoholen och övergreppen inom familjen redan uppdagat. Men det finns andra svårigheter att ta itu med. Karin Smirnoff tycks konstruera sin berättelse efter P O Enquists klassiska benämning ”smärtpunkter”. I romanens Smalånger finns det ett helt kluster av sådana, men även på andra ställen. I en återblickande berättelse utsätts Janakippo för misshandel av en man hon är tillsammans med. Hennes suveräna hämndaktion med att skendränka detta avskum känns befriande.

Litterärt sett är Karin Smirnoff nära släkt med de andra kända västerbottniska författarna, P O Enquist, Sara Lidman och Torgny Lindgren. Samtidigt skapar hon sin egen svarta saga. Här hörs inga himlaharpor i skyn, här finns inga ädla själar eller kluriga gubbar med bibliskt klingande tal. I Smirnoffs böcker är samtiden påtagligt närvarande, ofta saltad med ironi. Här serveras istället rester av byråkratsvenska, av näringslivets själsdöda, förfabricerade metaforik och här hörs tugget inom hemtjänsten där alkoholiserade gubbskrällen är ”kunder”.  

Den psykologiska krigföringen kan äga rum bland söta dofter vid bakplåtar

Det som framför allt problematiseras i ”Sen for jag hem” är Janakippos oförmåga att knyta an till den dotter hon fick som ung och som adopterades bort. Diana, som dottern heter, vill ha kontakt med sin mor, och Jana vill nog också. Men när Jana väl har chansen dyker det upp en hemlös pojke, Noordin, på Stockholms central, som hon ”hjälper” och missar därmed sin dotter, som är uppgiven och rasande: ”Att hitta min biologiska mamma som sedan visar sig vara hårdare än gråberget. Kallare än februari och så jävla självupptagen att ingen annan människa ryms i hennes skrumpna hjärta.”

Det är hårda ord som fälls mellan människor och den psykologiska krigföringen kan äga rum bland söta dofter vid bakplåtar och kramsigt julpynt, i oljelukten vid motorhuven eller på en mekanisk verkstad. Överallt viner fräna, giftiga kommentarer. 

Samtidigt finns det en utbrytarhistoria i romanen. Janakippos lerskulpturer gör succé på en utställning i Stockholm. Där träffar hon även Nikki och får en ny tvillingsjäl. Deras identiteter liksom smälter samman och Nikkis brutale far, som gör skulpturer i sten, får en avgörande betydelse för Janakippos konstnärliga befrielse. 

Det känns jobbigt att säga att Janakippo ska hålla sig i Smalånger, man önskar ju henne lite utveckling. Men samtidigt som parallellberättelsen om Nikki och Bohuslän ärligt talat hade kunnat kapas, briljerar Karin Smirnoff med sin säregna stil. Och med sin förmåga att ge nerv åt människor som efter tre romaner nu är bosatta i svensk litteratur. 

Läs intervju med Karin Smirnoff och fler texter av Maria Schottenius