Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 09:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/karlek-och-tidsresor-i-franska-la-belle-epoque/

Filmrecensioner

Kärlek och tidsresor i franska ”La belle époque”

Dora Tillier och Daniel Auteuil i ”La belle époque”.
Dora Tillier och Daniel Auteuil i ”La belle époque”. Foto: Edge Entertainment

Den romantiska äktenskapskomedin ”La belle époque” ställer frågan om ett gammalt äktenskap klarar av den digitala eran – och en av parterna vill förbli analog?

Marianne är en framgångsrik psykiatriker som driver både privatpraktik och internetservice en bra bit in i pensionsåldern. Hon somnar med hjälp av en vibrerande säng och vr-glasögon. 

Hennes man Victor, som ligger bredvid och skakar och försöker läsa eller prata med henne, hör till den andra kategorin intellektuella äldre: de som har hoppat av tekniken och drömmer sig tillbaka till det analoga livet. Hand mot papper. Nål mot vax. Rökning inomhus. Allt det där. När Victor får ett presentkort på en ”upplevelse” i form av en tidsresa väljer han därför att åka till ett snusbrunt 1974, närmare bestämt dagen då han träffade och förälskade sig i sin numera så främmande hustru.

Nicolas Bedos romantiska dramakomedi rivstartar med cyniska middagsdiskussioner och brutala äktenskapsgräl för att sen glida över i något som eventuellt är inspirerat av ”Eternal sunshine of the spotless mind” men samtidigt vill vara lika brett, romantiskt och franskt som filmens vilseledande titel. 

Trots tidsresorna hamnar man nämligen aldrig i ”La belle époque”, det är bara namnet på caféet där Victor nu, med hjälp av skådespelare, statister och exakt scenografi ska återknyta till sin fru. Naturligtvis blir han intresserad av den unga skådespelaren (Doria Tillier) som spelar hustrun i stället, men hon är upptagen av en destruktiv kärleksrelation med den som har uppfunnit och producerar tidsresorna (Guillame Canet), som i sin tur har sitt eget motiv till att ha gett just Victor en tidsresa i present.

Det är nästan romantiskt. Nästan hjärtevärmande. Nästan underhållande. Varför den inte når hela vägen är svårt att sätta fingret på.

Det blir ett slags alla speglar sig i alla-scenario om kärlek, lust, åldrande och vår tid. Men problemet med tidsresor och spegelrum är att möjligheterna blir oändliga och framåtrörelsen lätt kommer av sig om man inte är ett snille på dramaturgi. För att komma ur den allt segare loopen blir Bedos tvungen att kasta sig in i ett sentimentalt slut, som han samtidigt markerar att han inte står för.

Det är nästan romantiskt. Nästan hjärtevärmande. Nästan underhållande. Varför den inte når hela vägen är svårt att sätta fingret på. Klichéartade rollfigurer (Fru digital och Herr analog är inte mycket att skapa människor av) har aldrig hindrat Hollywood från att producera hjärtevärmande film. Klichén kan tvärtom vara själva nyckeln. Snarare är det, precis som i Bedos och Tilliers film ”Herr och fru Adelman” – som också handlade om kärlek och äktenskap genom flera decennier – själva värmen som saknas.

Bedos har fått en större budget, bättre skådespelare och mer hantverksskicklighet sedan dess och någon måste ha sagt åt honom att dra in sin misogyna svans, för den är väl dold under tillrättalagda repliker och skenbart starka kvinnoporträtt. Ändå känner man att den ligger där och slår, kall och aggressiv.

Bedos vill vara ärlig och säga som det är samtidigt som han vill göra härlig, publik film. Inget fel med den ambitionen, men om man har oturen att inte vara särskilt härlig när man är ärlig kanske man får välja mellan det ena och det andra.

Se mer. Tre andra filmer med Fanny Ardant: Truffauts ”Äntligen söndag!” (1983), episodfilmen ”Paris, je t'aime” (2006), ”Chic” (2015).

Läs fler filmrecensioner i DN