Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Karolina Ramqvist på flykt undan den inre kvinnan

I boken ”Det är natten” beskrev Karolina Ramqvist sin motvilja mot att vara offentlig författare. För Kulturmagasinet skriver hon ett PS om hur hon i New York plötsligt förstod vem hon egentligen värjt sig mot – den verkliga kvinnan av kött och blod.

En dag i våras hade jag stämt träff med en manlig författare vars böcker översatts till flera språk. Han var ute på en lång USA-turné och nu medverkade vi på samma litteraturfestival i New York. Vi träffades på ett lyxhotell i Soho, satt i en jadegrön sammetssoffa och drack kaffe och pratade om resandet och framträdandena som för oss båda blivit en del av arbetet som författare. Jag beklagade mig över mina ätstörningar som alltid tycktes förvärras under sådana här perioder och han lyssnade och såg på mig och sa att han förstod precis.

”Alla författare jag träffar är perfektionister”, sa han och jag blev tyst. Jag kunde inte säga någonting eftersom jag överraskades av en så påtaglig sensation inom mig, en känsla av en tyngd som lyftes och något som öppnades.

Som läsare vet jag att det inte är någon större vits med att träffa en författare vars böcker man tycker om, eftersom böckerna är något annat än författaren som skrivit dem och det verkliga mötet med honom eller henne äger rum just i boken. Det har redan ägt rum, i min läsning, och att försöka återskapa det utanför den är dömt att misslyckas. Men det var heller inte det vi ägnade oss åt, vi talade om det vardagliga i våra liv och jag tror att den där meningen, när jag hörde den andra författaren uttala den och såg hans blick på mig, fick en betydelse som den inte skulle ha fått om jag läst den i svarta bokstäver på en vit sida, så som ni nu läser detta.

För Författaren är det en dröm att få sin bok utgiven i USA. Kanske alla drömmars dröm. För mig var det skrämmande eftersom jag inte ville göra någon besviken.

Jag hade många gånger fått frågan om jag var perfektionist, men då i sammanhang där perfektionismen ses som en lust att bearbeta ett verk till perfektion, och därför kan betraktas med ett milt överseende eftersom alla vet att det aldrig blir perfekt. Det ligger i bokens natur att inte vara det. Något behöver alltid läggas till och det är det läsaren gör. Dessutom kan den som skriver inte vara perfektionist eftersom hon måste stå ut med känslan av att vara sämst och att det hon skriver är värdelöst. Om man inte stod ut med det skulle ingenting bli skrivet. Men den perfektionism min kollega talade om när vi satt där tillsammans den där eftermiddagen var av ett annat slag.

I förordet till en av sina sista böcker, ”Så gör jag – konsten att skriva”, skriver poeten och författaren Bodil Malmsten: ”Det är inte som författare jag skriver det här – medan jag skriver, skriver jag. Författare kommer efteråt. Under skrivandet är jag en som skriver, var och en som skriver är det – var och en för sig.” Och direkt i nästa stycke: ”Skrivandet är inget yrke; det är något som den med lusten att skriva och viljan att göra det inte kan låta bli.”

Första gången jag läste det hade jag ganska nyligen lärt känna den där författaren som alltid dök upp när en bok var färdig, när det var dags att stiga in på en scen eller i en tv-studio. Författaren med stort F. Jag kände mig så obekväm med den position hon hade, lite upphöjd, men med Bodil Malmstens ord kunde jag se henne som figur utanför mig själv, utanför det skrivande jag som jag uppfattade som ”mig själv” och som skiljde sig så mycket från Författaren bland annat för att Författaren var ett slags framgångsfigur, ett föremål för den vurm för mänsklig styrka och personliga bedrifter som jag också kunde känna mig svag för men som var ett slags motsats till skrivandet.

För Författaren är det en dröm att få sin bok utgiven i USA. Kanske alla drömmars dröm. För mig var det skrämmande eftersom jag inte ville göra någon besviken, särskilt inte mig själv. Jag hade börjat skriva för att jag inte förmådde något annat. Jag hade velat bli författare för att jag tyckte att det verkade vara ett sätt att kunna klara av att leva och bli vuxen trots all godtycklig grymhet som livet verkade innehålla. Man kunde leva för att skriva och skriva för att leva. Det är skrivandets logik, det är ett skydd mot allt.

Min roman ”Den vita staden”, vars amerikanska utgåva var anledningen till att jag befann mig i New York, utspelade sig mycket i undertexten. Eller så såg jag det själv i alla fall. Inte bara Författaren som figur gjorde det svårt att tala om en roman, i än högre grad var det det att jag inte ville förstöra läsarens tolkning. Jag skrev ett tal som handlade om detta svåra, omöjliga, och talet blev en essä, som fick namn efter den franska författaren Marguerite Duras beskrivning av vad en bok är: ”Det är natten” kom bland annat att bli läst som ett uttryck för min personliga scenskräck, som en vädjan om att slippa frågor eller en vägran att göra fler författarbesök. Men för mig handlade den om en författares känsla för sin roman, om viljan att beskydda den för att bevara den för läsaren.

Jag hade gått in för att utforska motviljan, men det var inte så att jag bara vantrivdes, det fanns en del av mig som tyckte om att träffa de där människorna som var mina läsare och tyckte att deras frågor och kommentarer var intressanta. Även de uttjatade och även i de värsta sammanhang, som i en monter på en bokmässa där allt för mycket pågår samtidigt för att någon skall kunna koncentrera sig eller ens höra vad den som pratar säger.

Jag var tvungen att åka runt och tala om böckerna jag skrivit, eftersom jag behövde pengar för att kunna skriva nya och jag var rädd att det skulle vara sant som några personer sagt till mig, att alla arrangörer skulle sluta höra av sig eftersom jag tydligen inte ville komma till dem.

Jag var tvungen att åka runt och tala om böckerna jag skrivit, eftersom jag behövde pengar för att kunna skriva nya.

Kvällen innan mitt möte med den andra författaren hade en samtalsledare i en bokhandel på Upper East Side frågat hur man löser ett sådant dilemma – ”So what do you do?” – och jag hade glatt mig åt att för en gångs skull veta svaret på en sådan fråga, jag tror alla som satt där visste det: Man vänder sig till litteraturen. (Jag tänker på Joan Didion som i en bortklippt del av en tv-intervju med SVT:s ”Kobra” berättade om hur hennes föräldrar när hon var liten sa till henne att de inte kunde trösta henne i svåra frågor, att om hon ville ha verklig tröst måste hon gå till böckerna.)

Jag vände mig till Bodil Malmsten, till Marguerite Duras, till Virginia Woolf, till Margaret Atwood och många fler. Deras metaforer om delning och multipla personligheter som gick in och ut i författarskapen utövade en stark dragningskraft på mig. Jag hade själv alltid delat på mig; jag kom från en lång tradition av att dela upp och hålla isär i stället för att föra samman.

I en av sina Empson-föreläsningar gjorde Margaret Atwood en uppdelning som liknar Bodil Malmstens  –  men Atwood drog inte skiljelinjen mellan den som skriver och Författaren, utan mellan den som skriver och en tredje person, nämligen människan av kött och blod vars kropp (”när hon minst anar det”) tas över av den skrivande för att åstadkomma själva skrivandet.

Det var denna person av kött och blod som min kollega syftade på när han sade att alla författare är perfektionister, hon som smuttade på svindyr mandelmjölkscappuccino, som tyckte att hon hade för lite tid och som kände för att röka en cigarett. Hon var en jag sällan talade om med andra, en kroppsvarelse som jag förpassat till ett ”privat” rum (som om inte skrivandet var privat och som om inte allt jag skrev handlade om kroppen) – men av en enda enkel mening kom dörren dit på glänt. Alla författare jag träffar är perfektionister.

När jag skrev ”Det är natten” visste jag att jag måste närma mig den där tredje, namnlösa personen. Hon som det gick att träffa och sitta ner med. Hon som var en människa som gjort det ödesdigra valet att leva ett liv tillsammans med andra – en familj – trots att hon hela tiden måste få tid att skriva och resa. Trots hennes maktlöshet inför den återkommande cykel av upphetsning och förtvivlan, som Alice Munro beskriver skrivandet. Det gick inte att komma runt henne hur gärna jag än ville det. Hon var den kropp i vilken Författaren och den som skrev uppstod, hon var nödvändig för att något alls skulle uppstå och fortgå, men varje gång jag försökte beskriva henne försvann hon från mig.

Nu när jag skriver det här har det gått mer än ett år sedan ”Det är natten” kom ut och jag värjer mig mot denna texts tendens till att vara en berättelse där huvudpersonen i slutet är en starkare och bättre människa eftersom hon då vet mer, förstår mer och har besegrat demonen. Men det ligger i PS:ets natur att det skrivs efteråt, när en tanke kommer som inte fanns förut.

Jag tänker nu att anledningen till att det var så svårt att skriva om den tredje personen var att hon skrämde mig med all sin svaghet. Att allting hängde på henne, hon som var så nedtyngd under det reproduktiva livet. Hon som hade den skrämmande mänskliga egenheten att hon när som helst kunde sluta existera.

Min utgångspunkt i ”Det är natten” var att jag skrivit både den och ”Den vita staden” i ett slags akut behov av att få vara den som skriver och slippa vara Författaren. Men lika mycket gjorde jag det för att komma bort från den tredje personen, den av kött och blod. Mitt förakt mot Författaren var ingenting i jämförelse med hur mycket jag störde mig på henne. Det skrivande jaget var könlöst, men hon var en kvinna och det pågick en dragkamp mellan oss, en dissonans som gjorde att jag för varje dag kände mig mer och mer oautentisk och splittrad. Varje gång jag skrivit färdigt slog hon upp dörrarna till rummet där jag suttit och ville få mig att inte gå in där mer.

Självhjälpsböcker och terapeuter som diskuterar perfektionism och de psykiska besvär som kan följa med den – depression, framför allt – brukar tala om vår inre kritiker, den kritiska rösten i våra huvuden. Länge förstod jag inte det där, jag tyckte inte att jag brukade höra någon sådan röst.

I ”Professions for women” skriver Virginia Woolf om ”hemmets ängel”, vålnaden som hon döpt efter en manlig poets beskrivning av sin fru; den perfekta kvinnan som kan allt, som är oändligt ren, osjälvisk och charmig och excellerar i familjelivets svåra konster.

Woolf beskrev hur denna ängel brukade smyga upp bakom henne när hon skulle anmäla en bok av en manlig författare, och viska att hon måste veta sin plats. Det var väldigt bekant för mig, jag hade känt ängelns närvaro många gånger men jag hade inte hört vad hon viskade. Inte kunde hon väl viska till mig som hon gjort till Virginia Woolf, att jag inte skulle sätta mig upp mot män?

Mitt skrivande jag ignorerade denna viskning och Författaren med, men kvinnan i mig lyssnade. Perfektionism drabbar kvinnor i högre utsträckning än män, eftersom kvinnor är de som söks av hemmets ängel och eftersom de måste vara mycket bättre än män på allt de försöker sig på utanför hemmet för att skattas som nästan lika bra. Kvinnor avstår från uppgifter de anser sig det minsta otillräckliga inför medan män inte gör det – och både kvinnor och män värderar mäns arbeten högre.

I antologin ”Selfish, shallow and self-absorbed” frågar sig den amerikanska författaren Sigrid Nunez vad som hade hänt om Sylvia Plath inte valt att bilda familj samtidigt som hon började sträva efter att bli en berömd poet. ”Vad hon inte tycktes ha insett var att det är en sak att vara en perfektionistisk författare – och en mycket bra sak – men en helt annan att vara en perfektionistisk maka och mor, eftersom allt för mycket, i det senare, ligger utanför ens kontroll.”

Plath kallade perfektionismen sin demon. Hennes sista dikt börjar: ”The woman is perfected/Her dead/Body wears the smile of accomplishment.” En vecka senare tog hon livet av sig i en lägenhet ensam med de två små barn. Hon som skulle vara världens bästa blev en evig spegling för alla de kvinnor som efter henne gått på samma nit.

”Det är natten” skulle föreställa en kritik av perfektionismen i vår tid, men lika mycket var den ett uttryck för min egen. Jag lade märke till det en kort tid efter att den hade kommit ut, när jag stod på en scen och läste, och flera läsare har påpekat det sedan dess: Herregud, vad var det som var så farligt, varför kunde inte jag som en massa andra bara gå upp på scenen och tala om träd eller vad som helst? Och ja. Det var sant. Varför kunde inte jag också bara göra det?

Jag var tvungen att åka runt och tala om böckerna jag skrivit, eftersom jag behövde pengar för att kunna skriva nya.

En del av den lättnad som litteraturen erbjuder är lättnaden i att komma undan jaget. För mig var det en självklarhet att det förhöll sig på det sättet och ändå hade jag inte riktigt kunnat se mitt behov av det i dess hela dimension. Jag hade velat skydda mina böcker från mig själv, från tungan i min mun, ljuden som kom ur min strupe, och i mina försök att skapa ordning i kaos blandade jag ihop liv och verk lika mycket som alla andra. Jag höll undan det jag uppfattade som det kvinnliga lika mycket som alla andra.

Ängeln viskade till mig detsamma som till Virginia Woolf hundra år tidigare. Att skriva är att sätta sig upp mot män. Det är att påstå något om männens sanning. Jag hade själv upprepat det så många gånger i mina föreläsningar: kvinnors frigörelse är fortfarande en historisk nyhet och könsroller utraderas inte så lätt. Den som tror det underskattar kraften i den längtan som så många av oss bär inom oss och som kommer av våra band till det förgångna, till våra fäder och mödrar och fädren och mödrarna före dem.

Men vad det betydde för min egen del hade varit för pinsamt att försöka begripa. Som feminist och perfektionist var jag dömd till dubbelbestraffning: jag straffade mig själv för att jag inte var perfekt men också för att jag ens försökte vara det – för att jag lyssnade på det budskap om hur kvinnor skall vara som på samma gång var en viskning från ett annat århundrade och en ny röst i varje nytt ögonblick.

Det tog lång tid innan jag insåg att anledningen till att jag inte kunnat höra ”den inre kritikern” eller ”den kritiska rösten” som modern psykologi brukar referera till var att det inte var en röst i mitt huvud utan en hel kör. Och det enda som kunde få tyst på den var skrivandet, ungefär som för alkoholisten som dricker för att få tyst på bruset inom sig. I skrivandet fanns inga omöjliga krav, ingenting som måste aktas eller kontrolleras. Skrivandet var hängivelse och det var därför det skiljde sig så tvärt från och fungerade som ett slags substitut för levandet. Om levandet var ett ständigt tvekande och aktande, ett ständigt nej, var skrivandet ett ja.

Det var också en motsats till kvinnligheten som jag fått lära mig att den såg ut. Jag skämdes för den tredje personen i mig eftersom hon representerade det kvinnliga och kvinnor än i dag inte är författare, utan kvinnliga författare. Trots att det var de som började skriva romaner på den tiden när romanerna sågs som en låg konstform och trots att skönlitteraturen fortfarande bär ett slags kvinnlig kod, ett emblem för fostran, fromhet och flykt.

Dödade Virginia Woolf verkligen sin ängel så som hon skrev att hon gjorde? Vad hade hon sagt om det i fall vi suttit i en soffa tillsammans i stället för i vårt vanliga gemensamma rum, som var läsandet och skrivandet. Jag hade idealiserat det mötet så mycket att jag börjat föredra det framför fysiska möten, men när jag satt med den andra författaren där på hotellet den eftermiddagen hände något som jag förstod bara kunde hända där. Jag såg hans ansikte, hans hand som höll i kaffekoppen och hans blick på mig och jag förstod vad det han just sagt betydde, vad det skulle komma att betyda för mig.

Om jag hört honom säga det några år tidigare hade bara själva ordet perfektionister väckt mitt eget begär, nu blev perfektionismen synlig för mig i all sin våldsamhet. Jag såg ingenting som talade för att han lyckats överge sin perfektionism, tvärtom tycktes han vara i nära kamp med den, men det han sade, och hur han sade det, fick mig att förstå att han ville det. Jag själv ville det verkligen, det var nödvändigt för mig om jag skulle kunna fortsätta skriva eller vara någonting. Att det skrivande jaget inte led av perfektionismen betydde inte att jag inte gjorde det. Det var inte så att jag bara fanns i skrivandet och att allt utanför det var väntan på att det skulle börja. Jag var den som satt där, som ställde ner sin kopp på bordet och reste sig och gick ut på gatan och rökte. Dörrarna stod öppna.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.