Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-10 23:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kaseri-augustin-nar-jag-antligen-blev-betraktad-som-maffialedare-pa-sodermalm/

Kultur

Augustin: När jag äntligen blev betraktad som maffialedare på Södermalm

Södermalm, Stockholm.
Södermalm, Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT

Kåseri. Den vänlige och flanerande kåsören råkar ta på sig en cykelkedja och upptäcker ett parallellt universum.

Augustin Erba
Rätta artikel

Min resa till de kriminellas toppskikt började så enkelt. Min cykel var inne på reparation. Numera måste man beställa tid hos cykelreparatören och hämta cykeln i tid, annars tillkommer avgifter. Och man får inte förvara något med cykeln så jag fick ta hem den tunga, massiva kedja som jag brukar låsa fast cykeln med. Kedjan är godkänd även för motorcyklar, det är den sortens kaliber. 

Fördelen med moderna, tidsbokningsförsedda verkstäder är att cykeln blir klar i tid, så redan nästa förmiddag var det hämtning. Jag skulle cykla vidare efteråt. Alltså var jag tvungen att ta med låskedjan tillbaka. 

Jag släpar den i handen några meter och så tänker jag att det här var ju för obekvämt. Utan att egentligen reflektera över varför hänger jag cykelkedjan om halsen. Den är tung och får mig att räta på ryggen lite extra. Det är ett märkbart tryck av metall mot min bröstkorg, men efter några meter har jag vant mig och prisar min kvicktänkthet.

Nu börjar blickarna. Jag märker dem direkt: jag är en inte alltför lång, skallig man, med pyramidal näsa, som just har fyllt femtio. Jag är inte en blickmagnet. 

Fram till i dag. Det är blickar från kvinnor som börjar vid kedjan och sedan förflyttar sig till mina ögon. Det är blickar från männen. De blickarna går från fotsulan till hjässan. Två överdådigt tatuerade män i mc-väst tystnar när jag passerar och glor efter mig. 

En mycket känd skribent med erkänt god smak som aldrig brukar känna igen mig får syn på min kedja och kan inte sluta titta. Han känner fortfarande inte igen mig. Det syns att han drabbas av paniken att vara på efterkälken i en ny modetrend som kan göra ett badass av vilken gubbe som helst. 

Undra på att han suktar. Vem vill inte vara hårdast på Söder? 

Den yttersta bekräftelsen kommer när jag ska gå över ett övergångsställe och passerar en polis. Polisen hälsar på mig. Poliser hälsar aldrig på mig annars. Men nu vet jag förstås varför. Man måste ju hålla sig väl med de kriminella gängens överhuvud. 

Jag går med breda steg in i cykelaffären, hämtar ut min cykel, knäpper på den för hälsan så viktiga cykelhjälmen och hänger kedjan där den hör hemma, runt sadeln. 

Sen är jag osynlig igen.