Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-31 09:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/katarina-bjarvall-sa-kan-coronapandemin-utvecklas-till-en-skarmdemi/

Kultur

Katarina Bjärvall: Så kan coronapandemin utvecklas till en ”skärmdemi”

Foto: Beatrice Lundborg

Coronapandemin har fått skärmtiden att spränga alla vallar denna vår. Nu finns risken att vi halkar ner i digitala hjulspår som är så djupa att vi sedan inte kan ta oss ur dem, skriver Katarina Bjärvall.

”Det blir inte mindre riktigt för att vi ses på nätet. Det blir på ett annat sätt.” 

En röst i radion om hur sammankomster via skärmteknik har ersatt möten i verkligheten. Den här gången var det en präst som menade att webbsända gudstjänster är lika verkliga som de som hålls live i kyrkan, men det kunde ha varit en företrädare för vilken profession som helst av många: nätdoktorer om diagnoser, universitetslärare om föreläsningar, psykologer om terapisessioner, journalister om intervjuer. Eller för den delen privatpersoner som dejtar, fikar, bjuder på middag, spelar brädspel, småpratar med gamla morsan, går på museum, kort sagt, gör digitalt vad de annars skulle ha gjort med sina fem sinnen mellan fyra fysiska väggar. 

Det samfällda omdömet i början av coronavåren var: Inte sämre, bara annorlunda. Eller ofta: Bättre. Effektivare. 

Så mycket bättre faktiskt att skärmtiden fick spränga alla skyddsvallar och slå över i vad som kan kallas en skärmdemi. Och så mycket effektivare att coronakrisen spåddes innebära den definitiva döden för den debatt om skärmtid som av och till förts åtminstone sedan den smarta telefonens genombrott för snart tio år sedan. 

Under denna debatt har själva begreppet skärmtid varit en provokation för dem som fokuserat på den digitala teknikens fördelar: Tiden vid skärmen är ingenting, innehållet är allt. Att ägna tre timmar åt att snapchatta tusen selfies, som en del tonåringar gör, kan aldrig jämföras med att zooma in för ett förmiddagsmöte på en digital plattform. 

Mediekritikern Marshall McLuhan protesterade mot sådana tankar långt före dagens skärmkultur, redan 1964. Han menade att de då nya kommunikationsteknikerna – tv-n till exempel – i sin själva form var samhällsomstörtande. ”The medium is the message”, mediet är budskapet, blev ett mantra i årtionden framåt. Mediernas innehåll var däremot bara det köttstycke som inbrottstjuven hade med sig för att avleda vad McLuhan kallade andens vakthundar. 

Men man behöver inte gå tillbaka till 1960-talet för att förstå betydelsen av skärmtid i dag. Det räcker att se sig noga omkring för att konstatera att tiden vid skärmen inte är ingenting utan någonting. Någonting som ändå kanske bäst låter sig definieras i negationer: det samlade antal tidsenheter då jag inte rör någon annan del av min kropp än mina händer, då jag inte förnimmer någon medmänniskas mångdimensionella sinnlighet och då jag inte har ögonkontakt med någon utan i bästa fall ser en skärmblick som är fokuserad ungefär på min egen mun (det vill säga, samtalspartnern tittar på sin skärm i stället för på det svarta kameraögat ovanför). Detta är skärmtiden och den mäts nu inte längre i minuter eller timmar utan snarare, ackumulerat, i månader och år. 

Ingen har hunnit studera effekterna av den skenande användningen av skärmteknik denna vår, men ledtrådar finns i tidigare forskning

Vilken betydelse har det för hälsan? Ingen forskare har av naturliga skäl ännu hunnit studera just effekterna av den skenande användningen av skärmteknik denna vår, men ledtrådar finns i tidigare forskning. En av de mest gedigna studierna är en amerikansk enkätundersökning från 2018, där psykologiprofessorerna Jean Twenge och Keith Campbell har ställt frågor till föräldrar till över 40.000 amerikanska barn och ungdomar mellan två och sjutton år. Studien visar att de som tillbringar mycket tid framför skärmen generellt har sämre psykisk hälsa än de som ägnar mer tid åt annat. Detta gäller oavsett om tiden tillbringas vid tv-n, spelkonsolen, datorn, surfplattan eller den smarta telefonen. Och det gäller en rad olika mått på nedsatt psykiskt välbefinnande, från lindriga symtom som koncentrationsproblem och humörsvängningar till medicinska diagnoser som depression och ångestsyndrom. 

Upp till en timmes skärmtid per dygn ger inget genomslag i form av psykiska besvär, men sedan tilltar risken, så att de som tillbringar över sju timmar per dygn framför skärmen löper dubbelt så stor risk som de som maxar en timme att drabbas av både lindriga symtom och fastställda psykiatriska diagnoser. 

Orsakssambandet då? Det är väl ändå så att den som redan från början mår psykiskt dåligt, oavsett om det bara är skoltrötthet och gruff med föräldrarna eller en medicinskt diagnostiserad depression, söker sig till skärmen i större utsträckning än den som sprudlar av energi och harmoni? Ja, så är det – också. Twenge och Campbell har inte undersökt orsakssambandets riktning, men det har andra gjort, genom longitudinella studier, och då har sambandet visat sig vara dubbelriktat. Den som redan mår dåligt är mer benägen att fastna framför skärmen, men ökad skärmtid kan i sig också ge minskat välbefinnande hos barn och ungdomar såväl som hos vuxna. 

Sambandet är starkast för ungdomar i åldern 14–17 år. En trolig förklaring är, menar Twenge och Campbell, att barn ser mer på tv medan ungdomar ägnar mer tid åt sociala medier. Och tidigare studier har visat på samband mellan psykisk ohälsa och användning av sociala medier och även dataspel. Dessutom har ungdomar nästan alltid en egen smart telefon, något som kan påverka bland annat sömnvanor, vilket i sig kan ha negativa effekter. 

En annan förklaring till att ungdomarna påverkas mer än barnen är enligt Twenge och Campbell sannolikt ungdomarnas längre skärmtid, i genomsnitt fyra timmar och 35 minuter. Fyra timmar, eller för den delen sju timmar, kan låta mycket – men det är i dag sannolikt långt under genomsnittet för alla ungdomar som nu undervisas digitalt och alla vuxna som fått sina arbetsuppgifter flyttade till skärmen. 

Ökad psykisk ohälsa är en sak. Till det kommer en svärm av andra och svårförutsägbara effekter av den eskalerande användningen av skärmteknik denna vår

Ökad psykisk ohälsa är en sak. Till det kommer en svärm av andra och svårförutsägbara effekter av den eskalerande användningen av skärmteknik denna vår. Flera av effekterna är förstås av godo. Med hjälp av tekniken kan vi trotsa coronan och fixa allt från skolundervisning och gudstjänster till after work och släktmöten. Kanske, i strid med vad prästen i radio predikade, mindre riktigt och ofta sämre – men good enough under dessa omständigheter. 

Viktigare på lång sikt är att tekniken stakar ut vägen mot en mer miljövänlig framtid. Och här är en nyckel effektivitet. Jag har skrivit om skärmteknikens påverkan på människans inre i tio år och då och då problematiserat fixeringen vid effektivitet: När mänskligt agerande alltid måste omvandlas till beräkningsbara prestationer förlorar vi det som inte så enkelt låter sig värderas – de eftertankar som kan växa ur friktion, de upptäckter man gör när man går vilse eller den lågintensiva glöd som kan uppstå i samtalet runt en kaffeautomat i en mötespaus. Men nu, med först klimatinsikten och sedan coronakrisen, tänker jag lite annorlunda.

Coronan har fått flyget att hålla sig på marken och man kan hoppas att det aldrig lyfter till samma höjder som tidigare. Den förhoppningen är inte mycket värd utan effektiv digital teknik. I höstas var jag på jobbmöte i Bryssel, nästa gång jag blir kallad vill jag stanna hemma vid skärmen. Medan värdet på världens samlade näringsliv kraschlandar så rusade den kaliforniska mötesplattformen Zooms aktier i höjden ungefär när den första hostattacken ekade på den där marknaden i Wuhan i Kina. 

Samtidigt – det finns alltid ett samtidigt! – får dessa positiva effekter inte tysta debatten och slå ihjäl vår förmåga att tänka kritiskt kring tekniken. 

Man kan lugnt konstatera att det inte är första gången i historien som det är viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. ”Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok”, skrev Charles Dickens om franska revolutionen i inledningen till ”Historien om två städer”. Då handlade det om de frihetliga revolutionärernas seger över tyranniet som visade sig rymma ett skräckvälde, nu är det i praktiken en naturkatastrof som ger monumentala medicinska, psykologiska, sociala, ekonomiska och politiska återverkningar. 

Det kräver att vi håller inte bara två parallella tankar i skallen utan ett helt myller av motstridiga insikter: Att flera hundra tusen människor över hela världen dör i en galopperande lungsjukdom samtidigt som ett stort antal liv räddas genom att utsläppen minskar när arbetssamhället sätts på paus samtidigt som miljontals personer förlorar sina jobb och inkomster samtidigt som tid frigörs för nya idéer och värderingar som skulle kunna ge en annan och faktiskt rikare framtid. 

Risken finns att vi halkar ner i digitala hjulspår som är så djupa att vi inte kan ta oss ur dem

Och samtidigt som våra skärmar alltså ger oss nya miljövänligare sätt att mötas så finns risken att vi även i alla andra mänskliga sammanhang halkar ner i digitala hjulspår som är så djupa att vi inte kan ta oss ur dem. 

”Det extrema har nästan blivit normalt”, säger Jannie Jeppesen, vd för branschorganisationen Swedish Edtech Industries som samlar företag som säljer tekniklösningar till skolorna. Och hon säger det med illa dold förtjusning, i ett pressmeddelande. Man skulle också kunna säga att gymnasieelever nu, genom sina skoldagar framför skärmen, går miste om allt det sinnliga som århundraden av pedagogisk forskning har visat är centralt för att kunskap ska fästa i människans inre – värmen från bunsenbrännarna i kemisalen, svarthättans kvitter i trädtoppen under laborationen i skogen intill skolan. För att inte tala om hänget vid busshållplatsen, den pirrande blicken tvärsöver klassrummet, skolkuratorns snabba omtänksamma fråga i korridoren, handen som snabbt rör en annan hand över tacogratängen i matsalen. Det finns tusentals elever som är lättade över att slippa det, men det finns sannolikt många fler som trodde att de skulle glädjas men som nu inser att de behöver det och saknar det. 

Vuxna jag talar med säger ungefär samma sak: Skärmarbetet var fantastiskt i mars och blev en praktisk nödlösning i april, men nu saknar vi nyanserna i de mänskliga mötena. 

Just så komplext är vårt förhållande till den digitala tekniken i coronans tid. Och efter coronan. Att glömma det vore att kapitulera för det som även techindustrin kallar extremt.