Katrine Kielos får Lagercrantzen

Det kommer ett omisskännligt brittiskt pip från tekannan i Katrine Kielos prydliga kök i en liten vindsvåning i Primrose Hill, nordvästra London. Labourbröderna Ed och David Milliband bor i närheten, Helena Bonham-Carter brukar spatsera förbi på gatan och några kvarter längre ned bodde tidigare Sylvia Plath.

Det visar sig dock att Kielos har haft tekannan länge. Den fick följa med från Sverige när hon lämnade anställningen som ledarskribent på Aftonbladet och flyttade hit i våras.

– Jag har alltid dragits till det anglosaxiska. Kulturen bygger på tillgänglighet, de har mer humor och mindre snobbighet.

Samma morgon som jag besöker henne har några av Europas intellektuella tolvtaggare publicerat ett salvelsefullt upprop om krisen för EU i några av kontinentens största tidningar, samma ämne som Katrine Kielos avhandlat i sin söndagskolumn dagen dessförinnan med anledning av den brittiske premiärministern David Camerons förslag på en folkomröstning om utträde ur EU. Gensvaret på båda texterna i Sverige blev det väntade – det vill säga ljummet.

– En bra sak med att bo utomlands är att man märker hur extremt avsides Sverige placerar sig självt vad gäller dessa frågor. Men om Storbritannien lämnade EU vore det en katastrof, också för Sverige.

Nu får hon DN:s kritikerpris Lagercrantzen, uppkallat efter en annan svensk med intellektuell bredd och stilistisk spets. Också Olof Lagercrantz pendlade mellan kultur- och ledarsidor och valde ofta att aktivt söka sig ut i världen.

– Jag läste hans Strindbergbiografi eftersom mina föräldrar hade den i bokhyllan. För mig är han på många sätt den klassiska bilden av en intellektuell som utövar inflytande på samhället.

Det har gått fort för Katrine Kielos sedan hon skrev sin första artikel på Expressens kultursidor våren 2006. På några år har hon blivit en av landets mest profilerade politiska skribenter och debattörer. Dessutom författare till två kritikerhyllade essäböcker, ”Våldtäkt och romantik” från 2008 och ”Det enda könet”, som i höstas nominerades till Augustpriset för sin personliga och feministiskt färgade idékritik av dagens ekonomiska system. Hur känns det nu att få ett pris i egenskap av just ”kritiker” och inte ledarskribent?

– Fantastiskt roligt förstås. Och på något sätt naturligt. I mitt eget skrivande försöker jag tänka att genrer och kategorier är ointressanta. Jag ser mig heller inte själv längre som ledarskribent, utan som fri skribent – i första hand feminist, i andra hand socialdemokrat.

Området dit Katrine Kielos tagit sin tekanna häcklas ibland som hemvist för Londons ”champagne socialists”. Det är tätt mellan yogainstituten, till ett av dem går Kielos tre morgnar i veckan på ashtanga, en utpräglat fysisk form av yoga.

Det senare framstår som logiskt. Också Katrine Kielos samhällskritik utgår på ett tydligt sätt utifrån människans kropp – i ”Det enda könet” gestaltar hon exempelvis målande hur den ekonomiska kollapsen får återverkningar som känns ända ner i ett vårdbiträdes vänsterknä.

– Ja, jag är inte olika personer när jag gör yoga, när jag är politiskt aktiv eller när jag skriver och så vidare. Man ska ta allt man har – och använda det!

Det är ett drag som känns igen hos Olof Lagercrantz. Som Stina Otterberg påpekar i sin avhandling utgår också Lagercrantz ofta från kroppsliga reaktioner när han skriver. Han läser böcker ”med bultande hjärta” eller ”glödande kinder”, i dagboksanteckningarna rinner svetten och han ”äcklas till kräkning”, i ett reportage från USA tappar han helt kontrollen över orden och kroppens funktioner tar över. Katrine Kielos skiner upp.

– Å, jag är extremt fixerad vid kroppslighet! Jag ser på ”Det enda könet” som en bok om kroppen. Jag är emot hela den västerländska idén om kroppen och tanken som två olika saker, det är ju också på den konstruktionen som hela patriarkatet grundar sig.

Hon menar att det finns en beröringsskräck inför det kroppsliga i vårt samhälle.

– Varken filosofin eller nationalekonomin tar till sig konsekvenserna av kroppen, utan gör allt för att abstrahera sig bort från den. Jag tycker det är intressant att plocka ned saker på den nivån.

Katrine Kielos reser sig för att sätta på tekannan och dra upp värmen i den lilla – men dyra – lägenheten: ”Elpriserna här är hutlösa, det är därför engelsmännen hela tiden måste dricka te för att värma sig.”

– Jag är förvånad över hur många män som har läst ”Det enda könet”. Direktörer och den typen av personer hör av sig – folk som säger att ”jag är en av dem du skriver om och jag känner igen mig”.

Hon menar att finanskrisen 2008 har medfört att avgudabilden av den ofelbare ekonomiske mannen är på väg att blåsa ned från sin piedestal.

– Över huvud taget är ju många av dem som i dag är mest kritiska till finansvärlden sådana som själva suttit på hedgefonder och liknande. De som verkligen vet hur systemet fungerar inifrån formulerar ofta en systemkritik som står till vänster om Jonas Sjöstedt.

– En av poängerna med boken är ju att visa att den aggressiva vänsterretoriken är otillräcklig när den pekar ut en nyliberal position som något fjärran. Jag vill skriva om nyliberalismen i mig och i dig och visa hur den verkligen har krupit långt, långt in i människan.

Tekannan piper igen. Katrine Kielos båda föräldrar kommer från Polen; pappan är ”extremt historieintresserad” och arbetade länge inom Akademibokhandeln, mamman är datakonsult från en konstnärssläkt – ”bildningsmässigt har det väl varit den perfekta blandningen av tyska generaler och Chopin”.

Upplever du någon konflikt mellan politik och estetik?

– Ja, i bemärkelsen att många inom politiken inte kan skriva. Jag blir tokig av att läsa till exempel DN Debatt och veta att det har suttit fem välbetalda personer på ett partikansli, inklusive en pr-konsult, som har lagt ned en vecka på detta fullständigt meningslösa, oläsliga staplande av besvärjelser.

Kielos egen idékritik präglas av en ovanlig brist på både språkliga och tankemässiga klichéer. De litterära referenserna i ”Det enda könet” skulle räcka till flera års bruk hos många andra svenska samhällsdebattörer.

– Jag är intresserad av berättelser. Nationalekonomin är en berättelse, Faust är en berättelse, Bibeln bygger på berättelser, för mig hänger allt det där ihop. Vi vill så gärna dela upp saker i kategorier: här är ekonomin, här är politiken, här är litteraturen. Jag tror att man kan komma fram till mycket nytt genom att bryta ned de där gränserna, vilket är det jag själv försöker göra.

Hon jämför skrivandet med matlagning.

– Det handlar inte om att uppfinna nya ingredienser, utan om att kombinera dem på ett helt nytt sätt. Ju fler olika håll man kan plocka från desto bättre.

En klassiker som hon ständigt återvänder till är Goethes ”Faust”.

– Den boken är så djup, så tusenårig ... Det är uppenbart för mig att texten har tillkommit genom en människa men inte från en människa. Den måste komma någon annanstans ifrån, säger hon – och visar menande med pekfingret rakt upp mot himlen.

Katrine Kielos talar inte så ofta om sin religiösa tro, eftersom det är svårt att göra det i Sverige utan att bli missuppfattad. Men hon tycker själv att den märks tydligt i det hon skriver:

– Jag ser mig själv som en kristen författare, eftersom det påverkar hela mitt tänkande. Om man är troende så är att vara troende det viktigaste i ens liv och då påverkar det allt, naturligtvis. Jag är intellektuell på de flesta områden i mitt liv men inte när det gäller min tro.

Ur ett kristet perspektiv går det att läsa framför allt avslutningen i ”Det enda könet” som ett slags bön, en vackert formulerad dröm om den hela människan som vill vara en del av världen, i stället för att äga den.

– Jag tror att det händer nu, att det verkligen håller på att förändras. Världens framtid handlar inte bara om policies och finansreglering, utan också om att förhålla sig till det som finns här, säger Kielos och pekar rakt på hjärtat.

– Personlighet spelar otroligt mycket större roll än vad vi tror, både i politiken och i samhället. Vi vill gärna tro att det inte handlar om människor, men det gör det. På varenda kugge i maskineriet sitter en människa och de spelar roll. Jag tror att man har en plikt att vara optimistisk.

Det kommer ett omisskännligt brittiskt pip från tekannan i Katrine Kielos prydliga kök i en liten vindsvåning i Primrose Hill, nordvästra London. Labourbröderna Ed och David Milliband bor i närheten, Helena Bonham-Carter brukar spatsera förbi på gatan och några kvarter längre ned bodde tidigare Sylvia Plath.

Det visar sig dock att Kielos har haft tekannan länge. Den fick följa med från Sverige när hon lämnade anställningen som ledarskribent på Aftonbladet och flyttade hit i våras.

– Jag har alltid dragits till det anglosaxiska. Kulturen bygger på tillgänglighet, de har mer humor och mindre snobbighet.

Samma morgon som jag besöker henne har några av Europas intellektuella tolvtaggare publicerat ett salvelsefullt upprop om krisen för EU i några av kontinentens största tidningar, samma ämne som Katrine Kielos avhandlat i sin söndagskolumn dagen dessförinnan med anledning av den brittiske premiärministern David Camerons förslag på en folkomröstning om utträde ur EU. Gensvaret på båda texterna i Sverige blev det väntade – det vill säga ljummet.

– En bra sak med att bo utomlands är att man märker hur extremt avsides Sverige placerar sig självt vad gäller dessa frågor. Men om Storbritannien lämnade EU vore det en katastrof, också för Sverige.

Nu får hon DN:s kritikerpris Lagercrantzen, uppkallat efter en annan svensk med intellektuell bredd och stilistisk spets. Också Olof Lagercrantz pendlade mellan kultur- och ledarsidor och valde ofta att aktivt söka sig ut i världen.

– Jag läste hans Strindbergbiografi eftersom mina föräldrar hade den i bokhyllan. För mig är han på många sätt den klassiska bilden av en intellektuell som utövar inflytande på samhället.

Det har gått fort för Katrine Kielos sedan hon skrev sin första artikel på Expressens kultursidor våren 2006. På några år har hon blivit en av landets mest profilerade politiska skribenter och debattörer. Dessutom författare till två kritikerhyllade essäböcker, ”Våldtäkt och romantik” från 2008 och ”Det enda könet”, som i höstas nominerades till Augustpriset för sin personliga och feministiskt färgade idékritik av dagens ekonomiska system. Hur känns det nu att få ett pris i egenskap av just ”kritiker” och inte ledarskribent?

– Fantastiskt roligt förstås. Och på något sätt naturligt. I mitt eget skrivande försöker jag tänka att genrer och kategorier är ointressanta. Jag ser mig heller inte själv längre som ledarskribent, utan som fri skribent – i första hand feminist, i andra hand socialdemokrat.

Området dit Katrine Kielos tagit sin tekanna häcklas ibland som hemvist för Londons ”champagne socialists”. Det är tätt mellan yogainstituten, till ett av dem går Kielos tre morgnar i veckan på ashtanga, en utpräglat fysisk form av yoga.

Det senare framstår som logiskt. Också Katrine Kielos samhällskritik utgår på ett tydligt sätt utifrån människans kropp – i ”Det enda könet” gestaltar hon exempelvis målande hur den ekonomiska kollapsen får återverkningar som känns ända ner i ett vårdbiträdes vänsterknä.

– Ja, jag är inte olika personer när jag gör yoga, när jag är politiskt aktiv eller när jag skriver och så vidare. Man ska ta allt man har – och använda det!

Det är ett drag som känns igen hos Olof Lagercrantz. Som Stina Otterberg påpekar i sin avhandling utgår också Lagercrantz ofta från kroppsliga reaktioner när han skriver. Han läser böcker ”med bultande hjärta” eller ”glödande kinder”, i dagboksanteckningarna rinner svetten och han ”äcklas till kräkning”, i ett reportage från USA tappar han helt kontrollen över orden och kroppens funktioner tar över. Katrine Kielos skiner upp.

– Å, jag är extremt fixerad vid kroppslighet! Jag ser på ”Det enda könet” som en bok om kroppen. Jag är emot hela den västerländska idén om kroppen och tanken som två olika saker, det är ju också på den konstruktionen som hela patriarkatet grundar sig.

Hon menar att det finns en beröringsskräck inför det kroppsliga i vårt samhälle.

– Varken filosofin eller nationalekonomin tar till sig konsekvenserna av kroppen, utan gör allt för att abstrahera sig bort från den. Jag tycker det är intressant att plocka ned saker på den nivån.

Katrine Kielos reser sig för att sätta på tekannan och dra upp värmen i den lilla – men dyra – lägenheten: ”Elpriserna här är hutlösa, det är därför engelsmännen hela tiden måste dricka te för att värma sig.”

– Jag är förvånad över hur många män som har läst ”Det enda könet”. Direktörer och den typen av personer hör av sig – folk som säger att ”jag är en av dem du skriver om och jag känner igen mig”.

Hon menar att finanskrisen 2008 har medfört att avgudabilden av den ofelbare ekonomiske mannen är på väg att blåsa ned från sin piedestal.

– Över huvud taget är ju många av dem som i dag är mest kritiska till finansvärlden sådana som själva suttit på hedgefonder och liknande. De som verkligen vet hur systemet fungerar inifrån formulerar ofta en systemkritik som står till vänster om Jonas Sjöstedt.

– En av poängerna med boken är ju att visa att den aggressiva vänsterretoriken är otillräcklig när den pekar ut en nyliberal position som något fjärran. Jag vill skriva om nyliberalismen i mig och i dig och visa hur den verkligen har krupit långt, långt in i människan.

Tekannan piper igen. Katrine Kielos båda föräldrar kommer från Polen; pappan är ”extremt historieintresserad” och arbetade länge inom Akademibokhandeln, mamman är datakonsult från en konstnärssläkt – ”bildningsmässigt har det väl varit den perfekta blandningen av tyska generaler och Chopin”.

Upplever du någon konflikt mellan politik och estetik?

– Ja, i bemärkelsen att många inom politiken inte kan skriva. Jag blir tokig av att läsa till exempel DN Debatt och veta att det har suttit fem välbetalda personer på ett partikansli, inklusive en pr-konsult, som har lagt ned en vecka på detta fullständigt meningslösa, oläsliga staplande av besvärjelser.Kielos egen idékritik präglas av en ovanlig brist på både språkliga och tankemässiga klichéer. De litterära referenserna i ”Det enda könet” skulle räcka till flera års bruk hos många andra svenska samhällsdebattörer.

– Jag är intresserad av berättelser. Nationalekonomin är en berättelse, Faust är en berättelse, Bibeln bygger på berättelser, för mig hänger allt det där ihop. Vi vill så gärna dela upp saker i kategorier: här är ekonomin, här är politiken, här är litteraturen. Jag tror att man kan komma fram till mycket nytt genom att bryta ned de där gränserna, vilket är det jag själv försöker göra.

Hon jämför skrivandet med matlagning.

– Det handlar inte om att uppfinna nya ingredienser, utan om att kombinera dem på ett helt nytt sätt. Ju fler olika håll man kan plocka från desto bättre.En klassiker som hon ständigt återvänder till är Goethes ”Faust”.

– Den boken är så djup, så tusenårig ... Det är uppenbart för mig att texten har tillkommit genom en människa men inte från en människa. Den måste komma någon annanstans ifrån, säger hon – och visar menande med pekfingret rakt upp mot himlen.

Katrine Kielos talar inte så ofta om sin religiösa tro, eftersom det är svårt att göra det i Sverige utan att bli missuppfattad. Men hon tycker själv att den märks tydligt i det hon skriver:

– Jag ser mig själv som en kristen författare, eftersom det påverkar hela mitt tänkande. Om man är troende så är att vara troende det viktigaste i ens liv och då påverkar det allt, naturligtvis. Jag är intellektuell på de flesta områden i mitt liv men inte när det gäller min tro.

Ur ett kristet perspektiv går det att läsa framför allt avslutningen i ”Det enda könet” som ett slags bön, en vackert formulerad dröm om den hela människan som vill vara en del av världen, i stället för att äga den.

– Jag tror att det händer nu, att det verkligen håller på att förändras. Världens framtid handlar inte bara om policies och finansreglering, utan också om att förhålla sig till det som finns här, säger Kielos och pekar rakt på hjärtat.

– Personlighet spelar otroligt mycket större roll än vad vi tror, både i politiken och i samhället. Vi vill gärna tro att det inte handlar om människor, men det gör det. På varenda kugge i maskineriet sitter en människa och de spelar roll. Jag tror att man har en plikt att vara optimistisk.