Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-25 20:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kerstin-ekman-blaser-liv-i-antiken-i-sin-nya-bok/

Bokrecensioner

Kerstin Ekman blåser liv i antiken i sin nya bok

Bild 1 av 2 Kerstin Ekman har skrivit en personlig bok om sökandet efter en kvinna, men utsökt, subtilt saklig.
Foto: Fredrik Persson/TT
Bild 2 av 2

Vi vet nästan ingenting om de kvinnor som levde under de stora männens tid. Kerstin Ekman dyker ned i antiken och räddar Ciceros dotter Tullia. Ulrika Milles läser en essäbok med skönlitterära kvaliteter som kretsar kring gränser och våld. 

Litteraturens förmåga till återuppståndelse är kanske dess djupaste mening. Så länge vi har litteraturen kan en förlorad värld pånyttfödas genom minnesord, evangelier, historia och dikt.

Ändå den stilla förtvivlan som lyser igenom varje debatt om sanning och fiktion, om vad det är att verkligen förstå en människa eller en tid av i går.

Den finns också i Kerstin Ekmans ”Tullias värld”, fast slipad med erfarenhetens sandpapper, en reseskildring i spåren av Ciceros dotter Tullia.

Vi vet ju ingenting om de kvinnor som levde under de stora männens tid, eftersom ingenting finns kvar av deras tankar och känslor. Man måste läsa de stora männen och pussla ihop friser och mosaikskärvor. ”Vem Tullia innerst var får vi aldrig veta.”

Det börjar i kommunala gymnasiet i Katrineholm, där Ekman lär sig latin genom att mala grammatik noga skild från mänskliga och historiska omständigheter. Krigen var blodlösa hos Livius, drömmen om Rom där det förflutnas kastsprickor bryter upp gatstenen får vänta. När de stora historikerna tog till orda om tideräkningens gryning uteslöt de blodet, kropparna och kvinnorna, vare sig det handlade om antiken eller den isländska sagan.

Ändå stor kärlek mellan studenten Ekman och de romerska skalderna, som måste översättas logiskt tills deras ord blev klara. Latinöversättningen skänkte lugn åt en orolig själ, precis som programmeringens algoritmer gjorde under den påfrestande tiden när hon lämnade Svenska Akademien 1989.

Det här är en mycket personlig bok om sökande efter en kvinna, men utsökt, subtilt saklig. Latinets lugnande effekt. Om författarens privata omständigheter får läsaren föga veta, annat än några inskjutna upplysningar och ibland ett inkluderande ”vi” som understryker en känsla.

Men det är ju en romanförfattare som skriver, den som skrev den gäckande underbara ”Grand final i skojarbranschen” 2011, om förhållande mellan fiktion och sanning och en kvinnlig författares alter egon, och som så ofta skrivit fram de dödas röster, historiens osynliga kvinnor – det personliga finns i litteraturen.

Tala, minne, ropar vi till historien. Men om inget minne bevarats? Då går vi till författarna som har slagruta för nya källor – och plötslig frihet.

”Nu är jag ingen skolflicka längre. Jag är gammal och får läsa vad jag vill.”

Så blir detta en spröd vacker biografi över en historisk flicka som vi vet föga om mer än att hon föddes år 75, 76 eller kanske 79 f Kr, ur och med den klyfta som blir en flickas öde, att hon i stället för pojkars individuella namn fick den feminina formen av släktnamnet, och att hon dog mycket ung. 

Hon verkar ha varit älskad av sin far, den framstående retorikern, advokaten och politikern Marcus Tullius Cicero, en dåtidens self made man eftersom han inte kom från den romerska aristokratin, en central röst ur vår världshistorias hjärta, författare till inte minst mängder av brev – där dottern fått några rader. Ciceros ord har blivit en personlig och politisk portal till det förflutna, vi får tänka oss Tullias plats i den skuggan.

Den platsen är en historia om våldet mot kvinnor, ”ursprungligt och ofrånkomligt”, om främlingsrädsla, slaveri, och om skaldernas dubbla tal: böja sig för makten men rädda utrotade landskap från glömskan med sina ord. Trohet mot makten, trohet mot myten. Ofta hörde det ihop, men Ekman understryker vikten av att se skillnaden. ”Men nu är vi i myten och inte i tiden.”

Jag läser det som en varning och uppmärksamhetssignal: blanda inte ihop litteraturens sanning med historiens. Ha inte blind tilltro till den senare heller, det skulle göra oss lika dåtidens romare som trots kritisk skolning inte litade på sina gudar och därför offrade åt dem.

Dessa skalder och historiker närläser Ekman med dubbel luttrad blick, Didos dödsklagan efter Aeneas svek hos Vergilius, Ovidius botemedel mot ofruktsamhet, tillåt ”en helig bock tränga in i italienska mödrar”, Plinius ord om den menstruerande kvinnans orenhet, lika fantasifull som hans djurteckningar.

Det handlar hela tiden om gränser. För män att erövra, dra om, utmana. För kvinnor att akta sig för. Tullias uppfostran i ett skyddat hushåll i ett sexualiserat brutalt klassamhälle går ut på att lära sig anständighet, värdighet. Rätt tillgänglighet. Tillräcklig kunskap. Strategiska giftermål. Och nåden att få föda. Där finns smärtpunkten, som så ofta hos Kerstin Ekman. Inte bara avgörs kvinnans värde av hennes fruktsamhet, förutom personlig lycka handlar det också om att sätta spår i historien som vi känner den. Kunna göras levande igen.

Om det inte blir så, om döden kommer, krigen, klimatförändringen? Då återstår litteraturens nedstigning. ”Det finns en historia under historien. Framviskad.”

”Tullias värld” är en elegi över det vi håller på att förlora i dag, men raffinerat företagen som en fint bildsatt promenad genom historien om romarriket, utförd med den svalkande likgiltighet som vi alla vet maskerar den största kärleken.

Och samtidigt motsatsen till en sorgesång: en skildring av tillträde till berättelsen. En melankolisk historia men full av förväntan.

Läs fler texter av Ulrika Milles och fler av DN:s bokrecensioner