Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-23 05:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kerstin-ekman-jag-lutar-mig-inte-tillbaka-i-uppgivenhet-jonas-gren/

Kultur

Kerstin Ekman: ”Jag lutar mig inte tillbaka i uppgivenhet, Jonas Gren”

Kerstin Ekman. Foto: Fredrik Persson/TT

Kerstin Ekman konstaterar att Jonas Gren har skitit i det blå skåpet när han anklagar henne för att vara en borgerlig determinist.

Jonas Gren påstår på DN:s kultursida (11/9) att jag är en borgerlig determinist, tillhörande den medelklass som åtnjuter sådana privilegier att den aldrig kommer att drabbas av välfärdsökningens konsekvenser och därför flyr till uppgivenhet. Då, min gode Jonas, har du skitit i det blå skåpet. Hur mycket jag än uppskattar dina dikter, har du fel. Jag har sagt, faktiskt ordagrant, i en DN-intervju, den 26 maj 2018: Jag tror inte särskilt mycket på den här civilisationen. Och det gör jag inte. I manus till en liten bok som kommer ut i maj nästa år, kommer det att stå så här om vår civilisation:

”Vi offrar det levande och fritt växande och vi gör det för att garantera förnyad tillväxt. Det som ska växa är produktionen av ting och konsumtionen av dem. Först nu när kollapsen är nära har människor börjat undra om vi verkligen lyckas blidka den makt som vi satte vårt hopp till. Den slukade först kol, sedan olja och den begär nu fler och allt större offer från den gröna jorden och de blå haven. Vår blinda tro har inte ens lyckats att förvandla vår civilisation till en avfallskvarn. När man hittar fyrtio kilo plast i en strandad och död val inser man det.”

Jag har länge och sedan 2011 uteslutande skrivit om det som lever och växer vilt. Det är hotat av vår civilisations framfart, av det som en del kallar framsteg. Som du tror jag på vetenskapen och har försökt tillägna mig kunskap om det mest sårbara: det vilda, det som inte är ekonomiskt lönsamt och som håller på att glömmas och ignoreras i skärmtittarnas tid och den rasande fartens tid. Jag tycker att det finns viktigare saker att lägga miljarder på än höghastighetståg.

Det är framför allt oerhört viktigt att se, verkligen se, det vilda. Det som är oss givet. Som Tomas Bannerhed gör i ”Korparna” och ”I starens tid”, som Johan Nitare gör i ”Signalarter” och i ”Skyddsvärd skog”. De ser och de bevarar namnen. De är verkliga humanister på vetenskaplig grund. Kanske tillhör de medelklassen. Vad vet jag? Men de lutar sig inte tillbaka i uppgivenhet. Det gör inte jag heller.