Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kerstin Ekmans nya essäbok heter ”Gubbas hage”.
Kerstin Ekmans nya essäbok heter ”Gubbas hage”. Foto: Alexander Mahmoud
Kultur

Kerstin Ekman: ”Jag tror inte särskilt mycket på den här civilisationen”

Kerstin Ekman har älskat blommor ända sedan barnsben. Hennes nya essäbok ”Gubbas hage” tar avstamp i den lilla blomsteräng hon själv har skapat och som i 20 års tid har gett henne hemkänsla i norra Roslagen. Men säg den lycka som varar för evigt.

Vitsipporna har just slagit ut när Kerstin Ekman visar vägen mot sin hage i norra Roslagen. Med en jublande formulering i sin nya bok beskriver hon vitsippans årliga expansion: ”som stjärnhimlen efter den första skapelsesmällen”.

– Tänk att ni kommer den vackraste dagen på året, när allt börjar blomma. Jag tittade i en dagbok från förra året och läste att det var snö i Roslagen vid den här tiden i maj, och hagel och snålblåst i Stockholm, säger Kerstin Ekman medan hon tar sig fram genom sin vilda trädgård, där både kungsängslilja och kirskål är välkomna. 

Men författarens sinnesstämning är knappast jublande. Mitt i blomsterprakten hörs då och då en ljudlig suck, som delvis har med blommor att göra.

Nya boken ”Gubbas hage” har lånat sin titel från namnet på den hage som ligger i anslutning till Kerstin Ekmans hus och hem sedan 20 år. När hon och maken Börje flyttade hit 1998 drabbades hon av panisk hemlängtan. Tidigare hade de först bott i Östersjäland i Ångermanland, sedan i Valsjöbyn i Jämtland.

”I Roslagen var det vackert men jag kände en stark och välbekant ängslan. Jag har inte lätt för att flytta. När vi kom till Ångermanland var jag ledsen i bortåt ett halvår. Det kunde nog ha kallats för en depression. Ensamheten blir kall och ödslig på en ny plats”, skriver hon i boken.

Hemkänslan kom med blommorna. Ett skäl till att de slog ner sina bopålar här var den intilliggande lilla hagmarken på omkring ett halvt tunnland. Kerstin Ekman har varit förtjust i blommor ända sedan barnsben och tog sig för att restaurera den igenvuxna hagen. Den hade blivit snårig, tovig och vissen. Börje slog med lie och Kerstin rafsade gräs. De ryckte upp björkskott och tog bort vissnad örnbräken. Redan efter ett par år började den tidigare slytäckta marken lysa av färger från gullviva, vitklöver, blåklocka och många andra av de arter som trivs på näringsfattigare ängsmark. 

Då började platsen till slut kännas som hemma, skriver hon i ”Gubbas hage”: ”Kanske är det återkomsterna som väcker den. När blåsipporna slår ut minns man att de gjorde det förra året invid samma gran. Om vintern tycks hemkänslan finnas under jorden i Gubbas hage där både förnyelse och upprepning vilar som löften.”

– Var hör man egentligen hemma? Jag hade de raderna ur Gunnar Ekelöfs ”Modus Vivendi” på väggen i åratal i Själand i Jämtland när jag kände att det var ödsligt. Det var nog nära en depression där i början. Jag är född i Östergötland, växte upp i Sörmland och flyttade till Lidköping i Västergötland. Sedan kom jag till Katrineholm igen och därefter Uppsala, Ångermanland, Jämtland och Roslagen. Ja, var hör jag egentligen hemma? Det är inte så lätt att veta. 

Att fästa sig vid en plats är ingen självklarhet i det moderna samhället. Den globala nomaden är alltid bara några timmars flygresa bort från ett nytt toppjobb i ett annat land eller en ny semesterdestination – en långt mer idealiserad identitet än den lokala karaktär som rotat sig inom sockengränserna. Men det märks att hemkänslan och interaktionen med det lokala landskapet är livsviktiga för Kerstin Ekman. På ett ställe i boken skriver hon om tiden då de bodde i en husvagn uppställd i Gubbas hage medan bostadshuset höll på att byggas. Hon arbetade med manuskriptet till ”Guds barmhärtighet” och fick många frågor om hon kunde komma och tala om den kommande boken. Då såg hon en mardrömsbild av ett framtida liv som platslös: ”en kulturstod som forslas omkring till städer och pratar och pratar”. 

Nu när hon slutligen rotat sig framstår det därför som en grym ironi att essäboken om Gubbas hage kommer ut samtidigt som hon rycks upp igen. Flyttlasset går om en vecka, avslöjar Kerstin Ekman en kort stund efter att vi hittat fram på de snirklande grusvägarna från Hallstavik. 

Därav de melankoliska suckarna. Börje har blivit för gammal för att ta hand om all skog på den 112 hektar stora gården. På Ingarö utanför Stockholm har de istället köpt en villa med en liten tomt.

– Det dröjde ett par tre år innan jag började tänka på det här som hemma. Men nu är det dags att flytta igen, säger hon, balanserande mellan tuvorna i hagen där de första gullvivorna tittar fram. Snart ska de bilda en gul fäll över den vilda ängen, i takt med att vitsipporna fäller kronbladen.

Kerstin Ekman: Jag tycker inte alls illa om Stockholm. Det är trevligt att resa dit och hälsa på vänner och jag har suttit mycket på Kungliga Biblioteket och arbetat.
Kerstin Ekman: Jag tycker inte alls illa om Stockholm. Det är trevligt att resa dit och hälsa på vänner och jag har suttit mycket på Kungliga Biblioteket och arbetat. Foto: Alexander Mahmoud

Kerstin Ekman har också en övernattningslägenhet i samfundet De nios hus nära Humlegården i Stockholm. Men att bosätta sig permanent i huvudstaden var otänkbart.

– Jag tycker inte alls illa om Stockholm. Det är trevligt att resa dit och hälsa på vänner och jag har suttit mycket på Kungliga Biblioteket och arbetat, men jag vill inte, kan inte bo i Stockholm, säger hon.

I boken berättar hon om en ”påtvingad Stockholmstillvaro” vårvintern 1998, i väntan på att huset i Roslagen skulle börja byggas. Minnet av stadspromenaderna med jakthunden Silva präglas av hundbajsodör och trafikbuller: ”Här pissade hundar i esplanaden och i mars började det lukta smörsyra om gräsmattorna. Silva och jag skulle varje dag ta oss över Valhallavägen i två etapper. Medan vi väntade på grönt ljus dånade stora lastbilar och bussar förbi med personbilar tätt och i hetsig otålighet efter sig. Silva strök öronen för trafikdundret. Men över skulle vi, till koltrastarna i Lill-Jansskogen.”

Sedan dess har hon haft koltrastar inpå knuten. Även fåglar har skapat hemkänsla, som rödhakeparet som återvänder på vårarna och sångsvanarna som rastar i sjön under flytten norrut. 

Norrbottenspetsen Silva gick bort för två år sedan och i dag finns istället schipperken Sickan vid hennes sida. Hon går kopplad medan matte pekar ut hagmarkens olika enar, som alla bär namn efter olika karaktärer i Shakespeares ”Hamlet”.

Plötsligt pekar hon upp mot himlen, där en stor brun fågel utnyttjar termiken för att kretsa uppåt: 

 – Ser du? Ormvråken har kommit. God dag på dig du!

Kerstin Ekman väljer tre blommor

Vitsippa:

”Deras lätt syrliga doft, de vita tunna kronbladen som ska falla som flagor i gräset viskar om snar förgängelse. Men de är uthålligare än man kan tro, de blommar länge och kronbladen förstoras. Det får dem att se häpna ut.”

 

Blåsippa:

”Deras vita ståndarsträngar med små knappar syntes så tydligt att man gott kan säga att de strålade. De hade kurat med ludna mössor av foder- och hylleblad. Men så blev det äntligen sol och flera stånd lyste som klarblå fläckar i hagens kant mot skogen. Jag hade inte sett dem på nästan trettio år och glömt hur vackra de är.”

 

Kungsljus:

”Kungsljuset tar god tid på sig att utveckla sin stora ludna och köttiga bladrosett. Först året därpå skickar den upp en kraftig stjälk och till slut blommar den i en lång gul blomställning högst upp. Men blommar den med ett violett ludd kring de saffransgula ståndarsträngarna då har man funnit ett mörkt kungsljus och det är värt att fira med kaffe ur termosen.”

Hemma i det avlägsna. Så beskriver Kerstin Ekman sin tillhörighet till de trakter där lanthandeln snart är nedlagd och bussturerna blir färre, men där man känner lukten av granskog istället för asfalt. Vissa partier i boken skulle kunna läsas som inlägg i stad och land-diskussionen, till exempel då hon irriterar sig över Nationalencyklopedins matrikel om henne själv. Där står att Kerstin Ekman har flytt till ”avlägsna norrländska platser”. Avlägsna från vad? frågar hon retoriskt, och konstaterar med viss syra: ”Som om det skulle ha varit fråga om flykt eller förvisning att bo i Jämtland.”

Att storstäderna växer så mycket runtom i världen beskriver hon som förståeligt, men oroväckande: 

– Det är där människor kan få arbete. Men jag är rädd för storstädernas ohämmade tillväxt. Människor som bor i en urban miljö ser bara artefakter. Vad får man då för bild av naturligt växande mark, av vildmark och skog? Det blir ingen stor angelägenhet annat än som fritidsytor och där ligger en fara, säger hon när vi kommit in och satt oss vid köksbordet där det bjuds på fika.

Börje skär upp bröd, häller upp pressokaffe och dukar fram mozzarella, skinka och delade småtomater. Han har rutig flanellskjorta, röda hängslen och keps med texten ”Jämtlands flyg”. På bordet står små glas med tussilago i mossa, vitsippor och några gullvivor från hagen som Kerstin har ställt fram.

Varför tulpaner och exotiska snittblommor när det finns blomster i alla färger runt stugknuten? Kerstin Ekman ställer sin egen vilda trädgård i relief mot ett intilliggande sommarstugeområde ”med dess tuktade tomter där allt är odlat och maskinklippt”. Där växer tuja, rododendron och tagetes. Kerstin Ekman värderar enbuskar, hassel, skvattram, vildkaprifol, vätteros, renfana och surkulla högre. Det är arter som förekommer naturligt hos de som låter bli att förvandla ängsmarken och skogsbacken på sin tomt till ”den monokultur som heter gräsmatta”.

– Jag tror säkert att sommarstugegästerna tycker om att vara ute i naturen, som de säger. Ändå slänger de inte en blick på vägkanterna, dit den vilda floran har fördrivits. Där finns myskmalva, brudbröd, rosendunört och alla möjliga sällsynta arter. Men de är ute och går med stavar och älskar istället sin köpta natur, i de tillrättalagda trädgårdarna. 

”Natur” eller ”miljö” är annars termer som Kerstin Ekman ogärna använder. Hon betraktar dem som meningslösa abstraktioner, som snarast avlägsnar oss från det vill vi bevara.

– Nej, jag kan inte med de orden. Om man ska tala om det som många kallar miljön, då ska man gå ner på en mycket lägre nivå. Ner på marken, in bland träden. Man kan berätta vilka arter man har sett och hur de såg ut. Jag tror att roten till miljöförstöringen och klimatförändringen är just att vi kallar dem så. Det är sant som William Blake skriver: ”att generalisera är att vara en idiot”, säger Kerstin Ekman och tillägger i en mer skämtsam ton, riktad till Börje som plockar runt bordet med kaffekoppar och assietter: 

– Det var inte dig jag menade!

Kerstin Ekman känner ”skräck inför en civilisation som förvänder och förvrider alla naturliga förlopp”.
Kerstin Ekman känner ”skräck inför en civilisation som förvänder och förvrider alla naturliga förlopp”. Foto: Alexander Mahmoud

 

Det saknas inte civilisationskritik i ”Gubbas hage”. Människan beskrivs som förslavad av sina bensindrivna maskiner, vår samtid som främmande inför djur och växter och den dåliga luftkvaliteten på platser som Peking eller Hornsgatan som en föraning om mänsklighetens dödliga framtid.

Författaren känner ”skräck inför en civilisation som förvänder och förvrider alla naturliga förlopp” och framtidssynen är mörk:

– Jag tycker det är bra att en del människor försöker rädda det som växer och lever. Men det är för sent att göra något åt klimatförändringen. Det är för sent att predika evangeliet. Jag tror inte särskilt mycket på den här civilisationen, säger hon.

Att Kerstin Ekman och hennes man själva har försökt rädda lite av det som växer och lever genom att ta hand om Gubbas hage ser hon bara som en droppe i havet: en promille, eller 2.500 hektar, av hävdad ängsmark återstår i Sverige, konstaterar hon i ett avsnitt där hon kallar sig ”ängsskeptiker”. 

– Du måste förstå att den här boken är ingen traktat. Det är inte propaganda för någonting, utan en skönlitterär essä om livet på ett sådant här ställe där tanken om det odlade inte råder. Jag citerar Thoreau som säger att man ska skriva av kärlek och inte utifrån ett ämne eller goda avsikter. Det är ett mycket gott råd, säger hon och knackar ett par gånger i köksbordet för att understryka vikten av det påpekandet. 

Svenska Akademien nämns vid ett par tillfällen i boken, men inte fler gånger än Vetenskapsakademien och mest som en kuriös kontrast till det mer jordnära livet i Jämtlands fjälltrakter, där Kerstin Ekman fortfarande bodde medan hon satt på stol nummer 15. Nyligen skrev hon en svidande kommentar om den nuvarande Akademien i DN, där hon bland annat ifrågasatte hur den kvarvarande skaran skulle kunna välja in nya ledamöter: ”Ska de sticka en röstsedel i handen på den som inte längre vet om det är julafton eller akademisammanträde?”

Hon lämnade arbetet i Akademien redan 1989, i samband med Rushdieaffären.

– Jag ledsnade ganska snart på att gå på kungamiddagar och banketter. Nobelfesten är hemskt lång... Däremot tycker jag fortfarande att det är intressant att höra forskare och även akademiledamöter presentera årets Nobelpristagare i Konserthuset. Det brukar jag titta på.

Redan i början av intervjun tydliggör hon dock att hon inte vill fördjupa sig i Akademiens kris (”nu ska vi inte prata Akademien, för då slår jag ihjäl dig!”). Mobiltelefonen har gått varm av samtal från journalister de senaste veckorna och till slut stängde hon av den. 

Men när det en stund senare går upp för henne att DN:s utsända fotograf är samma Alexander Mahmoud som tog den omtalade bilden på en gapskrattande Horace Engdahl och Kristina Lugn återkommer hon ändå till ämnet:

– Så påpassligt av dig att ta den bilden! Men jag blir så himla ledsen när jag ser den. Så ska Svenska Akademien inte se ut. Helt utan värdighet. Jag kommer ihåg den gamla Akademien och den var bättre, säger hon, men gör senare en skämtsam anspelning på samma bild innan fotograferingen: 

– Du får inte ta någon bild på mig där jag lägger huvudet bakåt och gapskrattar!

När sommarens blåklockor slår ut kommer Kerstin Ekman inte längre att vara kvar vid Gubbas hage. Vad som ska hända med hagmarken vet hon inte. Kanske kommer ängen med brunört, kattfot och kaprifol att jämnas ut till en stor gräsyta, anpassad för motorgräsklippare. Kanske blir det tuktade sommarstugetomter med sträng monokultur.

”Allting skiftar, inget förgår”, skrev Ovidius. I dag, i den tid som biologerna kallar den sjätte massutrotningen, tycker Kerstin Ekman att det har blivit dags för en justering av den romerske skaldens sentens: ”Allting skiftar. Mycket förgår.” 

– Boken blir som ett avsked. Det känns naturligtvis svårt att lämna allt det här. Men det ska väl finnas vitsippor också på Ingarö.

Kerstin Ekman

Författare född 1933 i Östergötland och uppvuxen i Katrineholm i Sörmland. 

Kerstin Ekman har skrivit ett 30-tal böcker. Bland hennes mest kända romaner finns tetralogin ”Kvinnorna och staden” (1975-1983), ”Rövarna i Skuleskogen” (1988), ”Händelser vid vatten” (1993), trilogin ”Guds barmhärtighet” (1999-2003) och ”Grand final i skojarbranschen” (2011)

Hon har tidigare gett ut en uppmärksammad essäbok om skogen, ”Herrarna i skogen” (2007), och tillsammans med idéhistorikern Gunnar Eriksson även en essäbok om blommor, ”Se blomman” (2011).

Tog magisterexamen vid Uppsala universitet 1957 och var i slutet av 1950-talet verksam i filmbranschen. I slutet av 19690-talet arbetade hon som lärare på en folkhögskola utanför Uppsala. 

Blev invald i Svenska Akademien 1978, som tredje kvinna efter Selma Lagerlöf och Elin Wägner. 1989 lämnade hon Akademiens arbete i samband med Rushdie-affären (då en majoritet av De Aderton röstade emot att göra en markering mot de iranska mullornas dödsdom mot författaren Salman Rusdhie).

1970 flyttade hon till Östersjäland utanför Härnösand och i början på 1980-talet till Valsjöbyn i Jämtland. Sedan 1998 har hon bott utanför Hallstavik i norra Roslagen.

Har fått Augustpriset två gånger, första gången 1993 för romanen ”Händelser vid vatten” och andra gången 2003 för romanen ”Skraplotter” som ingår i trilogin ”Vargskinnet”.

 

Om intervjun

Schipperkan Sickan, en svart spets som ursprungligen användes som vakthund på pråmar i Belgien, slutade skälla på oss besökare så snart Kerstin Ekman tagit i hand. I det ögonblicket blev vi en del av flocken och då och då under intervjun signalerade Sickan med en nosbuff att hon ville bli kliad bakom örat.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.