Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Ormens ägg blir alltmer transparenta

År 1977 förälskade jag mig i två filmer, en man och ett cigarettmärke. Det ena gav det andra egentligen.

Fred Zinnemanns ”Julia” lärde mig att allt man behöver för att bli författare är Chesterfield utan filter och en snygg, dryg man som kallar det man har skrivit oseriöst, så att man blir arg och skriver bättre.

När jag hade fixat det tog mannen i fråga i sin tur med mig till film nummer två: Ingmar Bergmans hårt kritiserade ”Ormens ägg”, där en tysk läkare håller förhäxande monologer om ondskan som kan skönjas genom ormäggets tunna skal. ”We are ahead of our time, Abel”, väste han och tuggade i sig en cyanidkapsel. ”We have to be sacrificed.”

Filmkärleken blev ett yrke, kärleken ett haveri och rökningen ett livslångt beroende.

Allt för två filmer som inte ens var några mästerverk.

Men nu har de flutit upp till ytan igen. Brevet som Jane Fondas Lillian skriver till den dryga mannen från sitt hotellrum i Paris: ”Jag försöker koncentrera mig på min pjäs men jag är kräkfärdig. Illamåendet kommer sig bara av att jag är rädd. Det finns ondska i luften här. Något skrämmande och ondskefullt som kommer att slå mot oss alla.”

Och sen plötsligt: unga nazister stormar ett wienskt universitet, sliter ut judiska professorer under muntra tjut och slungar dem – ein, zwei, drei, hoppla! – över balustraden mot en säker död.

Ibland kan konsten bara räddas genom att bli ännu mer konst.

Den snabba glidningen från en orolig aning till systematiskt mördande var effektiv. Så oväntad mitt i det softfiltrade Hollywood-dramat om vänskap, heroism och skapandets våndor.

”Ormens ägg” handlar också om plågade konstnärer i ett insjuknat Europa där plötsliga eruptioner av opersonligt och entusiastiskt övervåld varslar om att spärrarna har lossats och världen håller på att glida isär. David Carradines insats i filmen beskrevs som att han ”vacklade runt på inspelningen och letade efter någonstans att sova”. Liv Ullmann å sin sida verkade på väg att spy i varje scen. Men var det inte precis så det skulle spelas?

”Fruktan realiserar det fruktade”, har Bergman skrivit någon annanstans, men det är ännu läskigare när den dynamiken är satt ur spel. När det inte spelar någon roll om vi är rädda eller likgiltiga: våldet kommer ändå.

Just nu sitter många och försöker koncentrera sig på sina olika filmer, romaner, dansnummer och krönikor, kräkfärdiga av rädsla och trötthet. Är det alls någon mening med konst? Ska man hamra ihop en litterär succé, som Lillian, eller slå tillbaka, som hennes heroiska väninna Julia?

1977 var allt det där långt borta. Svenska nazistpartiet hade torkat ihop som gammalt ransoneringskött och skinnskallarna hade ännu inte landat på helikopterplattan. Det kändes som om man kunde göra allt: dö som en kämpe och skriva en firad bok om det efteråt.

Men vartefter obehaget kryper närmare och ormens ägg blir alltmer transparent sticker den största rädslan av alla upp sitt fula huvud: Tänk om man inte kommer att göra någondera?

Förresten blev jag förälskad i tre filmer det året. ”Fellinis Casanova” också. Ett varsel om åttiotalet med sina mekaniska dockor, sin dekadens och sina plastiga hav i blåljus. Den var ett mästerverk. Ibland kan konsten bara räddas genom att bli ännu mer konst.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.