Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Gruvstaden Kiruna håller på att flyttas, bit för bit.
Gruvstaden Kiruna håller på att flyttas, bit för bit. Foto: Po Tidholm
Kultur

Kiruna mitt i förvandlingen – nu flyttas staden bit för bit

Kiruna håller på att flyttas, bit för bit. Både byggnader och andra värden försvinner längs vägen. Och när ­arbetarstaden rekonstrueras är det för framtiden man bygger: en attraktiv miljö för den moderna människan. DN:s Po Tidholm har besökt en stad i limbo.

Nog pågår det något. Köpcentret Kupolen är nästan öde, alla butiker har flyttat ut. Men Bjöhrns kafé finns där, ett tag till, innan Kupolen försvinner och Kirunas stadskärna rivs. Kaféet är inrett med återvunnet virke och möbler av billiga OSB-skivor, som för att understryka det temporära i upplägget. Menyn är till stora delar vegetarisk och kaffet är av det lättrostade fruktiga slaget. Det är Emelie Öhrn och hennes kille Björn Rönn som driver Bjöhrns.

– När de river det här kanske vi flyttar till ­Abisko i stället. Där kan man nog ha det riktigt bra, säger Emelie Öhrn.

Det är inte en stadsflytt, snarare en stads­omvandling. Kiruna tänker sig ett kliv. Det stora klivet in i framtiden. Städer förändras ju, ofta långsamt, dynamiskt och utifrån behov, ekonomi och tidens ideal, men inte sedan 60- och 70-talens brutala stadssaneringar har Sverige sett en sådan genomgripande uppdatering av en stad som den Kiruna nu går igenom. Gamla värden ska ut och den nya människan in.

I medierna beskrivs den mest som ett spektakulärt äventyr. Särskilt utländska magasin har visat intresse; flygbolagstidningar och ekonomi­press med manliga läsare har okritiskt publicerat de photoshoppade arkitektbyråbilderna, frossat i summorna, storleken, snabbheten, det extrema klimatet. En exotisk gruvstad ovanför polcirkeln, som ska flyttas! Med stora maskiner! Det vinnande markanvisningsförslaget ­heter ”Kiruna 4-ever” och det som ska byggas är ”mönsterstaden 2.0”. Svenska medier har varit närmast ointresserade, ja förutom lokalpressen som matat på med uppdateringar om de många politiska turerna, intrigerna, förseningarna och folk som hamnar i kläm.

Ändå är det liksom oklart vad det egentligen är man tänker flytta. För även om ett tjugotal äldre byggnader, inklusive Kirunas berömda träkyrka, ska inkorporeras i den nya citykärnan är det i slutändan en filosofisk fråga om det över huvud taget går att flytta en stad. I fysisk bemärkelse är kanske svaret ja, men tänker man sig staden som en metafysisk konstruktion, bestående av levda liv, minnen, värderingar, idéer och ideal så framstår det som omöjligt.

Bostäderna på Gruvfogdegatan 1–7 har tömts och ska snart rivas.
Bostäderna på Gruvfogdegatan 1–7 har tömts och ska snart rivas. Foto: Po Tidholm

Ändå sägs det vara möjligt just i Kiruna. Den unga staden Kiruna är ju mer än något annat en gruvstad. Kiruna skulle inte finnas utan gruvan och gruvan skulle inte finnas utan Kiruna. Järnmalmsfyndigheten hade varit känd i ett par hundra år när tekniken kring sekelskiftet 1900 plötsligt gjorde det möjligt att börja bryta storskaligt i Kiruna. Befolkningen ökade från ett par hundra till 10.000 på tio år och har sedan begynnelsen levt i symbios med bolaget och malm­priset. Bolaget har tagit hand om sin befolkning, men också behandlat den snålt. Det har varit strejker och bråk, men genom historien har ­lojaliteten med LKAB, eller ”morsan” som bolaget kallas i folkmun, ändå löpt som en röd tråd.

När gruväventyret i Kiruna inleddes för drygt hundra år sedan var malmen relativt lätt att bryta. Man såg framför sig att den kända fyndigheten skulle räcka i 350 år utan att påverka staden på andra sidan sjön Luossajärvi. Men allt mer rationella metoder slog snart sönder kalkylerna och mot slutet av 1900-talet insåg man att staden skulle behöva maka på sig för att malmen ska kunna brytas och 2006 började sprickbildningarna bli akuta. Malmen finns i en skiva som viker av 60 grader i förhållande till gruvan och ju längre ned man spränger sig desto mer hamnar man under själva staden. Därför är den nu indelad i zoner och måste flyttas vartefter nya huvudnivåer öppnas. Den senaste ligger på 1.365 meters djup, vilket innebär att LKAB jobbat sig neråt över en kilometer sedan man övergick från brytning i dagbrott till underjordsgruva på ­femtiotalet.

Kiruna och malmen

Kiruna, eller Giron som staden heter på nordsamiska, ligger i Sapmi och har varit ­befolkat av samer, åtminstone ett par tusen år. Det moderna Kiruna uppstod i samband med gruvan och järnvägsförbindelsen mellan Luleå och Narvik kring sekelskiftet 1900. Vid första folkräkningen hade orten 239 invånare. I mitten av sjuttio­talet var Kiruna som störst med 25.000 invånare. I dag har staden cirka 17.000 invånare och minskar.

Malmfyndig­heten sträcker sig in under staden, som därför måste flyttas. Flytten sker i etapper. De närmaste åren försvinner stora delar av centrum, sedan områdena ovanför centrum. På den mark som rensats gör man så kallad ”gruvstadspark”, ett slags minneslund med sparade rester av grunder, gator och träd, men inga byggnader.

En ny stad växer fram i Tuollavaara, ungefär två kilometer öster om nuvarande centrum. Där byggs nytt skolområde, kulturhus, stadshus, en stadspark och köp- och bostadskvarter. Centrum ska vara bilfritt är det tänkt.

 

Det har varit ett expansivt sekel, inte bara för LKAB utan också för staden Kiruna som redan från början projekterades med ambitionen att bli en ”mönsterstad”. Bolagsdisponenten Hjalmar Lundbohm sade sig vilja bygga ”världens bästa samhälle”, präglat inte bara av omsorg för byggande utan också av individen. Pionjärårens rallarsamhälle, med hus byggda av fläsklådor och mossa, ersattes ganska snart av moderna arbetarbostäder, ljusa samlingslokaler och ett välutvecklat spårvagnsnät som fraktade arbetarna från hemmen till gruvan. Det var Per Olof Hallman, ”riksbyggmästaren”, som kallades upp för att rita Kirunas stadsplan med vindlande ­gator som förhöll sig till topografin, naturen och vindriktningarna snarare än 1800-talets symmetriska ideal.

Ambitionerna höll i sig och när den gamla stadskärnan på 50- och 60-talet – enligt tidens anda – skulle saneras bjöd man in Nordens främsta arkitekter att rita flerfamiljshus och märkes­byggnader. Ralph Erskine kom att rita flera kvarter och Alvar Aalto och Artur von Schmalensee kom på delad första plats när ­Kiruna hade en öppen tävling om vem som skulle få rita stadens nya stadshus. Det blev till slut den sistnämndas förslag ”Igloo” som blev verklighet, en låd­liknande tegelstruktur som likt en igloo visar sig vara en varm och välkomnande miljö mot kylan och vinden.

Det är utan tvekan en av landets vackraste interiörer, och dessutom en kongenial gestaltning av själva demokrati­tanken. Ett öppet atrium med lanterniner som fyller strukturen med naturligt ljus, varma dämpade färger, sparsmakad men snygg inredning. Tjänstemännens och politikernas rum, som nås via loftgångar, ligger längs med ytterväggarna och har alltså kontakt med både världen utanför och de medborgare som letar sig in i huset. ­Kiruna har aldrig haft ett torg, Hallman tyckte inte att det fungerade i ­klimatet, men i von Schmalensees atrium har det varit både dans, festmiddagar och stormiga möten under strejkvintern 1969–1970.

Det gamla stadshuset invigdes 1963 och utsågs senare till Sveriges vackraste offentliga byggnad. Att flytta huset kostar för mycket så nu ska det rivas.
Det gamla stadshuset invigdes 1963 och utsågs senare till Sveriges vackraste offentliga byggnad. Att flytta huset kostar för mycket så nu ska det rivas. Foto: Po Tidholm

Egentligen skulle rivningen skett redan för två år sedan, men förseningarna i byggandet av den nya staden har gjort att det dragit ut på tiden. Men nu är det dags, och denna vår erbjuds alla Kirunabor möjligheten att ta farväl, dansa ringdans och disco, äta tårta eller bara vandra runt i huset. Efter semestern flyttar hela verksamheten till det nya stadshuset i Tuollavaara.

– Det känns för jävligt, medger Göran Cars. Det är ett fantastiskt hus, men det kostar helt enkelt för mycket att flytta.

Göran Cars är KTH-professorn i samhällsplanering som rekryterades till Kiruna kommun för att ha hand om omvandlingen. En teoretiker som plötsligt fick landets största praktiska uppdrag. Men snart åker han hem till Stockholm, han har gjort fem år på plats och hinner fylla 68 innan det är dags att packa vid årsskiftet.

Det är rätt få som flyttat tillbaka, men desto fler som stannat kvar. Här kan man ju gå direkt från skolan till gruvan och få sjuka ­löner.

Han framstår som genuint entusiastisk fortfarande, trots de problem som kantat vägen, och trots att allt tagit mycket längre tid än han tänkt sig.

– Men det är ju också mitt jobb, säger han, det är mitt jobb att sälja den nya staden, att få med mig alla.

Projektet började med att lyssna in vad ­Kirunaborna ville ha, eller snarare vad de inte ville ha. Ur missnöjet med den befintliga staden växte sedan den nya stadsplanen fram.

– De flesta beskrev sin stad som tråkig, minns Göran Cars. Ful, tråkig, kall och gles. Så nu ska det bli tätare, varmare, bilfritt och med gott om mötesplatser.

För Kiruna centrum har aldrig framstått som särskilt livfullt. Hallmans stadsplan ersattes på 60-talet med en till stora delar generisk förortsarkitektur med breda gator och öppna ytor som visat sig vara särskilt olämpliga i en stad anlagd på kalfjället Haukivaara. Att det dessutom är mörkt och kallt under stora delar av året hjälper inte. De senaste årens osäkerhet kring flytten, förseningarna och det avstannade underhållet har gjort att många lokaler gapar tomma. I väntan på ett nytt centrum har stora delar av stadens butiker hamnat i ett volymhandelsområde en bit bort.

Emelie Öhrn driver kaféet Bjöhrns i den gamla stadskärnan. ”När de river det här kanske vi flyttar till Abisko”, säger hon.
Emelie Öhrn driver kaféet Bjöhrns i den gamla stadskärnan. ”När de river det här kanske vi flyttar till Abisko”, säger hon. Foto: Po Tidholm

Bjöhrns är undantaget. Kaféet är ett projekt som Emelie Öhrn och Björn Rönn drömt om sedan de lämnade Kiruna efter gymnasiet och inledde många års kringflackande i världen; Australien, Nya Zeeland, Göteborg. De vände hem när de insåg att vardagen tog för mycket tid från allt de ville göra, och att naturen alltid var lite för långt bort. I Kiruna flyttade de in på vinden hos Björns 90-åriga morfar, staden har länge haft svår bostadsbrist.

Lokaler saknas däremot inte, och kaféet har låga grundkostnader. Emelie tror att LKAB, som äger huset, ser en poäng med att Kiruna lever och att det händer något trots det limbo hela centrum befinner sig i. Annars hinner folk lämna Kiruna innan den nya staden står färdig.

I ett halvår byggde de om lokalen själva innan de öppnade för snart ett år sedan. Först nu har det börjat gå så pass bra att de kan ta ut lön.

– Det är rätt få som flyttat tillbaka, säger Emelie, men desto fler som stannat kvar. Här kan man ju gå direkt från skolan till gruvan och få sjuka ­löner. Vid 20 kan man ha allt det där som folk bara kan drömma om efter många år i arbets­livet; ny bil, skoter, bostad.

Själv säger Emelie att Kirunas brist på beständighet passar henne efter alla år i rörelse, att de ändå inte varit intresserade av att investera fast sig. Och inför stadsflytten känner hon mest en stillsam frustration.

– De har ju pratat om detta nu i över ett decennium, men väldigt lite händer. Vi och våra vänner bryr oss inte mycket. Jag tänker också att ­Kiruna är en stad man inte bor i på grund av ­sådana kvaliteter, att det mer handlar om en plats där man tjänar pengar och sen drar ut i fjällvärlden.

Stadens nya centrum är inte för henne. Där kommer det bli dyrt att bo, och butikshyrorna blir nog så höga att bara H & M och andra kedjor har råd att vara där.

Kiruna i kulturen

Kirunas starke man, disponenten Hjalmar Lundbohm, såg kulturens roll i samhället men var också personligen bekant med många konstnärer. Under sekelskiftets Norrlandsvurm – landsändan sågs som en inhemsk motsvarighet till vilda västern – reste konstnärer som Prins Eugen, Anders Zorn, ­Helmer Osslund, Johan Tirén och Albert Engström gärna till Kiruna och bodde hos Lundbohm. Journalisten Ester Blenda Nordström hängde också i Kiruna och den betydligt äldre Lundbohm ska, enligt biografen Fatima Bremmer, vid ett tillfälle ha friat till henne där.

2003 debuterade Åsa Larsson med spänningsromanen ”Solstorm” som sedan följts av ytterligare fyra böcker om den återflyttade juristen Rebecka Martinsson. De har filmatiserats. Ann-Helen Laestadius är också från Kiruna och har gruvan och stadsflytten som fond för sin Augustprisbelönade ungdomsbok ”Tio över ett”.

Den svensk-­franska kriminal­serien ”Midnattssol” som sändes i SVT utspelade sig i Kiruna och berörde även stadsflytten.

Att få med sig affärsinnehavarna till Tuollavaara har blivit ett stort dilemma för Göran Cars. Många butiker har flyttat till den externa handelsplatsen och de som är kvar i Kiruna centrum har länge haft billiga lokaler med låga hyror, lämpliga för familjeföretag med låg omsättning. Sybehörsaffären, bokhandeln, klädbutiken och stadens kaféer klarar inte hyrorna i den nya staden, ändå är det just inrättningar som dessa som ger staden dess unika prägel och hemkänsla. Kedjorna finns ju överallt.

– Vi är i regelverkets tassemarker här, men vi försöker hitta något slags lösning med omsättningsbaserad hyra som ska göra det möjligt för dem att hyra i Tuollavaara, säger Göran Cars.

Det tror inte Gunnar Selberg på. Han tror inte på någonting nästan, det är en roll han intagit. Han är jobbig, men viktig för den lokala demokratin. Kiruna har alltid haft sådana som han. Selberg råkar företräda Centerpartiet men rollen har ­tidigare spelats av exempelvis Lars Törnman från Kirunapartiet. Kirunaborna är rebelliska och antiauktoritära av tradition, och i fullmäktige konkurrerar elva partier om tolknings­företrädet.

Gunnar Selberg är också turistföretagare, med lokal i ett av de centrumhus LKAB nyligen köpt in av kommunen. Efter att fullmäktige nyligen klubbade den nya detaljplanen betraktas centrum som gruvindustriområde och något underhåll på husen vill man ogärna kosta på. Selberg är arg på detta och på mycket annat, och han kommunicerar med allmänheten genom en helsidesannons i det lokala annonsbladet som kommer varje vecka. Socialdemokraterna verkar inte tåla honom, men många medborgare uppskattar hans engagemang, särskilt de som känner sig klämda mellan det S-märkta styret och LKAB. Insynen i processerna är inte alltid den bästa, och dessutom finns det en hel del att oroa sig för. Sorgen över det som försvinner ska inte underskattas. Det upprepas ofta att förändring är Kirunas själva premiss, att det ska vara så när staden står på själva berget man bryter malmen under, men människor har trots allt känslor för sin plats på jorden.

Några av Kirunas berömda Ralph Erskine-hus.
Några av Kirunas berömda Ralph Erskine-hus. Foto: Po Tidholm

Vid sidan av stadshuset är Ralph Erskine-­husen de mest berömda och uppskattade husen i ­Kiruna. Med sina organiska former, sin smakfulla men vågade färgsättning och sin hisnande utsikt över både gruvområdet och fjällvärlden har de varit en självklar del av stadens siluett sedan ­tidigt 60-tal. De byggdes av HSB och har funnits i samma välskötta förening tills nyligen, då LKAB köpte in dem och erbjöd de tidigare bostadsrättsinnehavarna rivningskontrakt med tre månaders uppsägningstid. Ersättningen var skälig, men det hjälper inte när de nya bostäderna kostar mer, oavsett om man hyr eller köper. Och dessutom är det många som inte vill flytta. Som Gun-Britt Mäkitalo, som bott i huset i 34 år och verkar ha tappat livsgnistan. Hon sitter i kvällssolen och betraktar sin utsikt som om det vore sista gången. Ingenstans har hon att ta vägen. Hon vill inte ta vägen någonstans. Det är precis här hon vill vara. Hon har lagt in mörka trägolv, renoverat köket och fyllt sitt hem med gamla minnessaker.

Lennart Olsson och Marietta Pekkari känner sig lurade. Att flytta från lägenheten har visat sig kosta betydligt mer än förväntat.
Lennart Olsson och Marietta Pekkari känner sig lurade. Att flytta från lägenheten har visat sig kosta betydligt mer än förväntat. Foto: Po Tidholm

I bottenvåningen, i en tvåplanslägenhet med uteplats, bor Marietta Pekkari med sambon Lennart Olsson. De är uppgivna, har skrivit skrivelser, sökt svar och känner sig lurade. Deras lägenhet är välskött och känns lika modern som när Erskine så omsorgsfullt ritade den.

De har fått betalt för lägenheten, och fått ett särskilt lokalt uppskov på reavinstskatten, men är långt ifrån nöjda med upplägget. Många tolkade de ursprungliga löftena som att de skulle få sina bostäder ersatta med nya, rakt av, utan merkostnader. I stället har det varit tio år av ovisshet, hårda förhandlingar och otrygghet.

Såväl Marietta Pekkari som Gun-Britt Mäkitalo har sparat sina pengar, men på parkeringsplatserna i kvarteret står det oroväckande fina bilar.

– Många har redan gjort av med pengarna, berättar Marietta Pekkari, på en Porsche, resor eller en stuga i fjällen.

Gun-Britt Mäkitalo har bott i sin lägenhet i 34 år. Hon vill inte bo någon annanstans.
Gun-Britt Mäkitalo har bott i sin lägenhet i 34 år. Hon vill inte bo någon annanstans. Foto: Po Tidholm

När det rivs här och de ska flytta till Tuollavaara kan det bli dyrt, uppåt 40 procent. Och även bland dem som faktiskt har råd – Kiruna har landets näst högsta lönenivå – är många tveksamma. Boendet ska helst vara billigt så att bilen, skotern och semestern kan få kosta desto mer.

Det finns så många som är arga. De kallar flytten för ”dödens dal-projektet” eller talar om ­Tuollavaara som ”gropen” eller ”träsket”. Det finns många invändningar mot valet av plats för den nya staden; närheten till flygplatsen kommer medföra bullernivåer som kan orsaka nervositet och störa inlärningen hos barn, dragningen av Europavägen gör att transporter av dynamit i princip kommer gå rakt igenom den nya staden, Tuollavaara är tio grader kallare på vintern och saknar utsikt över fjällen, området ligger nära soptippen, det är sankmark, ja ­listan kan göras oändligt lång. Därtill kan läggas förseningar, bristande intresse från byggherrar, finansieringsproblem, fördyringar och svårigheter att upphandla arbetet med att bygga stadskvarteren.

– Jag tycker alla är jävligt naiva, säger Gunnar Selberg från ­Kirunacentern, även mina partikamrater. Premissen här har ju varit att marknaden skulle bygga den nya staden. Men det vill de ju inte, det är för osäkert. Det slutar med att LKAB och kommunen får betala för allt.

En annan märklig omständighet är att LKAB bygger ett eget område nedanför Luossavaara dit man flyttar flera av stadens märkesbyggnader – bland dem Hjalmar Lundbohm-gården – och därigenom drar isär staden ytterligare. Talar man med somliga är det alltså bara elände, och ibland riktas också ilskan söderut, mot Stockholm. LKAB har levererat enorma vinster till svenska staten i hundra år, men nu vill de inte hjälpa till.

Nedanför berget Loussavaara bygger LKAB ett eget område. Hit flyttar man flera av ­stadens märkesbyggnader, bland annat de karaktäristiska bläckhornshusen från ­1910-talet.
Nedanför berget Loussavaara bygger LKAB ett eget område. Hit flyttar man flera av ­stadens märkesbyggnader, bland annat de karaktäristiska bläckhornshusen från ­1910-talet. Foto: Po Tidholm

Men på ett plan är förstås Kirunas stads­omvandling extremt välplanerad. Förutom Göran Cars insatser har mängder med analyser, dokumentationer och dialoger genomförts av tjänstemän, forskare och antikvarier. Alla nya planer har successivt ställts ut i utställnings­hörnan i stadshuset. Ändå går det på något sätt inte att undvika kritiken. Till syvende och sist ska ju husen bort, och alla de minnen, värden och kvaliteter de stått för. Här har människor levt sina liv, formats av platsen och i sin tur bidragit till den väv av berättelser som utgör en stad. Nu reduceras denna stad till utvärderingar, långa akademiska texter, rutsystem och diagram som kartlägger ”kunskapsvärden”, samhälls- och socialhistoriska­ värden”, ”immateriella värden” och ”byggnadshistoriska värden”, men det finns ju ändå något som inte låter sig fångas. En avliden återuppstår inte genom vackra griftetal.

Kiruna är i dag en väldigt homogen stad utan segregation, men det är klart att det finns risk för skiftningar när vi får en ny modern stad, och de äldre delarna blir mindre attraktiva.

Och saken är nog också att få inblandade vill flytta den arbetarstad Kiruna är i dag. De vill göra som alla andra städer; bygga en attraktiv miljö för den moderna människan. I princip alla byggprojekt, vare sig det handlar om renoveringar, omvandlingar eller nybyggnation, har en inbyggd gentrifieringseffekt. Dels för att det kostar så mycket att bygga att det nästan alltid blir dyrare än det man ersätter eller tillför, men också för att det anses vara själva modellen. Kiruna­ vill, precis som alla andra städer, ta klivet in i kunskapsekonomin. Framför sig ser man en stad ­befolkad av rymdingenjörer, akademiker och högskoleutbildade gruvarbetare, och det är för dem man ritat den nya staden. När Kiruna omvandlas tar man höjd för framtidens människa, inte nödvändigtvis dem som bor på platsen. ­Kiruna ska bli ”en högteknologisk mönsterstad, ett ekologiskt anpassat framtidssamhälle”, ­enligt kommunens över tio år gamla vision. (Ekologi blir för övrigt ett intressant begrepp i ett gruvsamhälle ovanför odlingsgränsen.)

Göran Cars kan se farhågor med den nya stadens innehåll.

– Kiruna är i dag en väldigt homogen stad utan segregation, men det är klart att det finns risk för skiftningar när vi får en ny modern stad, och de äldre delarna blir mindre attraktiva.

Han är inte ensam om den oron.

– Jag tror att vi kan få ett delat samhälle, säger historikern Curt Persson.

Han jobbar i stadshuset, är bördig från staden och har återvänt igen efter studier och många år som länsmuseichef i Luleå. Nu har han hand om flytten av stadens konstsamlingar – bland dem flera fina Helmer Osslund-målningar – och de fasta utsmyckningarna i stadshuset. Von Schmalensees hus har stora väggytor, det nya runda stadshuset har mycket lite väggyta. Så det finns utmaningar. Han visar runt och berättar initierat om både huset och konsten.

Kirunas kyrka stod klar 1912. Nu ska den monteras ned och sedan byggas ihop igen i den nya stadskärnan.
Kirunas kyrka stod klar 1912. Nu ska den monteras ned och sedan byggas ihop igen i den nya stadskärnan. Foto: Po Tidholm

Persson kan Kiruna bättre än de flesta och har doktorerat på Hjalmar Lundbohm men har samtidigt en nykter syn på alla de värden som försvinner. Eller också har han bara haft tid att vänja sig.

– Jag kan verkligen beklaga att det inte funnits antikvarisk kompetens med i processen, säger han, för då hade man kanske kunnat överföra delar av stadens immateriella värden på ett bättre sätt, men nu är det som det är.

Han ser en risk i att staden under en ganska lång tid hamnar i limbo, och att folk tröttnar och lämnar. Byarna runt Kiruna har börjat växa igen, och själv har han bosatt sig i en husvagn i Kurravaara där han sitter och skriver vidare på stadens historia. Känner han sorg och ilska så verkar den professionella nyfikenheten ändå vara större. Det är en intressant tid i Kiruna.

Läs mer om flytten av Kiruna 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.