Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-22 16:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kittlande-skrackis-om-flockens-fasa-och-trost/

Bokrecensioner

Kittlande skräckis om flockens fasa och tröst

Bild 1 av 2 Lova i ”Flocken” av Matilda Ruta och Rasmus Malm träffar underliga djur på Skogskyrkogården i Stockholm.
Bild 2 av 2

Lova går i sjuan när hon får tag i en samling fascinerande tavlor. Alla föreställer hyenor, och Lova blir märkligt besatt av dem trots att mamma blir arg. Det finns en väg in i flocken, men den leder bort från alla andra.

En flock väcker många associationer. 

Å ena sidan inrymmer flocken en möjlighet till gemenskap, tröst och tillhörighet. Kanske till och med ett löfte om att slippa vara ensam.

Å andra andra finns flockmentaliteten, grupptrycket och den överhängande risken för att de egna tankarna drunknar i andras. Överlag vilar det någonting hotfullt över den, särskilt för den enskilda som inte hör till.

Det räcker liksom med att möta en flock av vad som helst som är större än en småfågel för att känna hur pulsen stiger innanför jackan.

I mångt och mycket är vuxenblivande som sådant en ändlös kamp mellan jaget och laget, och konflikten däremellan en vedertagen katalysator för angelägen barn- och ungdomslitteratur. Så också i seriealbumet ”Flocken”, illustratören och serietecknaren Matilda Rutas och journalisten Rasmus Malms första, kreativa samarbete. Men istället för småfåglar är det… blodtörstiga hyenor som får den unga Lovas hjärta att slå hårt i bröstkorgen. 

Hon går i sjuan i en av Stockholms sömniga närförorter och varje dag är likadan, tills hon får syn på en serie märkliga tavlor med hyenor på en auktion och övertalar sin bonuspappa att ropa hem dem åt henne.  

För Lova har motiven en närmast magnetisk dragningskraft. Tavlorna väcker känslor också hos hennes mamma som verkar veta mer om de besynnerliga djuren som stryker runt Skogskyrkogården om kvällarna än vad hon låter påskina. 

Blad för blad öppnar sig en kittlande skräckis med humanistiska, så väl som historiska, förtecken. 

Med en naivistisk stil och ett absolut, visuellt gehör lyckas Ruta gestalta så väl svärtan, rädslan och spänningen, som ledan i skolfiket och de pastellfärgade hemmamiljöerna. Kontrasterna mellan den glättiga vardagspaletten och de mörkt, murriga jordfärgerna flyter över sidorna, och accentuerar Lovas längtan efter det okända, suggestiva och ibland mystiskt oförklarliga. 

Spåren i texten är många och vissa av dem hade gärna fått utforskats mer ingående. Samtidigt öppnar greppet upp för en fortsättning på ett överlag lyckat samarbete.

”Flocken” är lagom läskig, och rakt igenom vilandes på insikten om att det är okej att gå sin egen väg. 

Eller välja sin egen flock av pälstäckta utbölingar, om man så vill. 

Läs mer av Alexandra Sundqvist och fler av DN:s barnboksrecensioner.