Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-28 16:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kjellvandertonbruket-forsoker-uppfinna-en-egen-genre/

Skivrecensioner

Kjellvandertonbruket försöker uppfinna en egen genre

Christian Kjellvander och Tonbruket har bildat band ihop.
Christian Kjellvander och Tonbruket har bildat band ihop. Foto: Startracks/Playground

Pretentionerna är stora när Christian Kjellvander och Tonbruket går samman i ett improvisatoriskt konstrockprojekt, men mot alla odds så funkar det, skriver DN:s Po Tidholm.

Christian Kjellvanders samarbete med Tonbruket låter som konstrock ofta kan göra; både anspråksfullt och rätt hastigt ihopkommet. ”Doom Country” är, enligt upphovsmannen själv, skriven under två dagar i augusti 2019 och inspelad i Kjellvanders lantligt belägna missionshus under tjugofyra timmar. Det är bara live, och bara förstatagningar. Endast enstaka körer är pålagda i efterhand. Drygt två timmar material har klippts ned till ett lämpligt vinylformat på fyrtio minuter.

Min personliga känsla är att spontanitet är överskattat, och att stämningar som inte går att återskapa kanske inte var så intressanta från början. Men jag håller alltid öppet för att jag kan ha fel.

I det här fallet tänker jag också att det som har betydelse är vad de här musikerna har med sig in i stunden. Det uppenbara är Kjellvanders texter och låtskisser, hans röst och kunskap, och inte minst Tonbrukets enorma kapacitet som improvisationsmusiker. Grunden är redan lagd när de sätter igång.

Det börjar lite trevande med låten ”Yacht in the fog”, toner som växer till en mörk och stökig ljudstruktur, och över detta reciterar Kjellvander en text som tycks vara hälften barndomsminne och hälften dröm. Han är på en yacht med sin far, den har ägts av Burt Reynolds och Loni Andersson, den är på havet, det är dimma. Det är inte lätt att komma undan med recitationer i rockmusik, men det här funkar.

I nästa låt, ”Tidal wave”, sjunger Kjellvander en melodi, och det är en lättnad, även om det ännu inte tagit sig helt. Ljudbilden är vacker men strukturen är lite för enkel. ”Loneliest woman in the world” lider av samma svaghet. Dan Berglunds basljud är köttigt och härligt, Johan Lindström trollar bakom sin steelgitarr och Martin Hederos målar med stora penslar, men det lyfter inte helt även om det liksom går att höra regnet mot rutorna, ensamma vägsträckor om natten och vinden genom träden. Jag kan tänka mig att skivans namn ”Doom country” är ett försök att hitta en passande namn på den genre de försöker uppfinna.

Sedan är det dags att vända på skivan. Eller den lilafärgade limiterade vinylen, om man investerat i den.

Och nu blir det bra på allvar. ”Normal behaviour in a cutting garden” vecklar ut sig som ett otroligt vackert, tjugoen minuter långt epos som faktiskt nästan når upp till jämförelser med Bill Callahans lugn, Nick Caves teatrala mörker men kanske framför allt Swans-sångaren Michael Giras episka mässande.

Kjellvander har varit på väg hit i många år, och det finns verkligen en röd tråd att följa från Loosegoats tidiga altcountry till de senaste årens lödiga americana och episka anslag.

Jag vet inte vad som är ett normalt beteende i en trädgård för snittblommor, eller ens vad som menas med rubriken, och jag förstår inte hälften av den evighetslånga redogörelsen för hur en relation tar form och förvrids under något slags road trip genom Europa, men vad jag kan säga är att det funkar. Vilket är långt ifrån självklart med tanke på de stora pretentionerna.

Bästa spår: ”Normal behaviour in a cutting garden”

Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om den nyskapande folktrion Bonny Light Horseman.