Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Klara, färdiga, gå! Promenaden – den nya rörelsen

När bilismen i västvärlden har nått sin peak satsar fler och fler städer på att bli gåvänliga. Gåendet är bra för både hälsan och miljön. Men den bokaktuella filosofen Frédéric Gros menar att promenerandet påverkar mer än så: Vårt sätt att tänka och se på livet. DN:s Sverker ­Lenas går till botten med en uråldrig aktivitet som har framtiden för sig.

För några år sedan började jag promenera: till jobbet en vardagsmorgon, ut i skogen en helgeftermiddag eller hem från stan någon kväll.

Ja, jag är medveten om att det inte är någon braskande bekännelse. Promenader är inte spännande på det sättet.

Att gå är enkelt, kräver ingen intresseväckande kringutrustning och lär därför aldrig bli trendigt. Någon som minns MBT-skorna med rundad sula som skulle lyfta promenaderna till en ny nivå? De blev ingen succé.

Länge hade jag också svårt att tänka mig något mer färglöst slöseri med tid. Om jag skulle till affären 500 meter bort tog jag cykeln. Om jag ville röra på benen snörde jag på mig löparskorna. Promenader hörde hemma i tryckta kontaktannonser, bredvid ”bingo” och ”mysiga hemmakvällar”.

Säkert var jag inte ensam om att hysa förakt för apostlahästarna som transportmedel. Nedvärderingen av gåendet har länge varit inbäddat i vår kultur. Att gå har ansetts ovärdigt och smutsigt. Vem vill vara en luffare eller vagabond? Vem vill inta jumboplatsen i trafikens hackordning, undanskuffad på snömoddiga trottoarer bredvid plogade bilvägar?

Även under tidigare århundraden har vandrarens sociala status varit låg. Att ge sig iväg på pilgrimsvandringar till Jerusalem, Rom eller Santiago de Compostela var ofta ett straff man hade dömts till, ett brott som skulle sonas.

Kanske är föraktet för gåendet rent av en del av vår civilisation, som ända sedan jordbruksrevolutionen för 10 000 år sedan har kunnat definiera sig i motsats till de nomadiska jägar- och samlarkulturerna: vi som är de bofasta, vi som inte behöver ge oss av.

I sin dystopiska novell ”The pedestrian” (”Fotgängaren”) drar den amerikanske science fiction-författaren Ray Bradbury det moderna samhällets aversion mot promenaden till en illustrativ extrem. I en tv-centrerad framtidsvärld år 2053 får vi följa Leonard Mead, en äldre man som har för vana att ge sig ut på långa kvällspromenader i staden efter klockan åtta. Det är han fullständigt ensam om: ”Under tio år och tusentals kilometer av promenerande på kvälls- eller dagtid hade han aldrig stött på en annan gående person, inte en enda under hela den tiden.”

När människor i Leonard Meads framtidssamhälle förflyttar sig kör de bil. På kvällstid sitter de klistrade framför sina ”viewing screens”, som ger ifrån sig ett svagt, flimrande ljussken i fönstren.

En kväll blir han stannad av en polisbil, som undrar vad han sysslar med. När han svarar ”promenerar” blir ordningsmakten misstänksam:

”Bara promenerar, Mr Mead?”

”Ja.”

”Men du har inte förklarat av vilken anledning.”

”Jag förklarade; för frisk luft, för att se mig omkring och för att bara promenera.”

”Har du gjort det här ofta?”

”Varje kväll, i åratal.”

Novellen slutar med att Mr Mead blir arresterad och förd till ”Psykiatriskt centrum för forskning om regressiva tendenser”.

Man ser sannolikt fler gående i dagens Stockholm än i det 1950-talets Los Angeles som inspirerade Ray Bradbury att skriva novellen (Ray Bradbury själv blev verkligen en gång stannad av en misstänksam polis när han var ute och promenerade på Wilshire Boulevard). Men ibland, när jag tagit kvällspromenader i söderförorten där jag bor, i alla fall under den mörka årstiden, har jag kunnat känna mig som hans alter ego. Blåflimrande ljus i fönstren. Inte en själ i sikte. Har jag regressiva tendenser? Som Mr Mead fick uppleva är det inte alltid så lätt att förklara vad man gör där ute.

Det finns förstås hälsomässiga skäl att promenera. Ju mer stillasittande, desto fler kroniska sjukdomar, säger folkhälsoforskarna. Våra kroppar har genetiskt sett utvecklats försvinnande lite sedan våra afrikanska förfäders och är därför fortfarande konstruerade för att gå i genomsnitt sex kilometer om dagen, upplyser Lasse Berg i sina Kalahariböcker.

Men som alla vanegångare säkert upplevt handlar det också om något mer än hälsan. Man blir rätt glad av att gå. Inte endorfinrusig som löparen, utan mer stillsamt upprymd. En idé kan dyka upp, ett problem sjunka undan. För mig och alla andra tjänstemän som arbetar med att processa digital information framför en skärm kan en simpel promenad dessutom öppna upp en förlorad värld av förnimmelser: en koltrast som varnar gällt i ett uppflog, ett fläderträd som glimmar vitt i en parkdunge, en stormvind i ryggen vid ett backkrön. ”Våra sinnen har satts på svältkost”, skriver Per Svensson i en artikel i Sydsvenskan om varför han och så många andra skärmslavar hoppat på löpartrenden. Att promenera är förvisso mindre adrenalinstint än att springa, och passar sämre in i en prestations- och konkurrensinriktad tidsanda, men kanske blir ”born to walk” det nya mottot efter ”born to run”, när hälsporrar, broskskador och ömmande hälsenor satt krokben för övermodiga träningsprogram?

I vilket fall finns tecken på att gåendet kan ha framtiden för sig. Växande storstäder med överbelastade trafiksystem experimenterar med bilfria gator och dagar. Yngre stadsbor ser inte längre bilen som en självklar statussymbol och forskare menar att hela västvärlden har nått ”peak car”, det vill säga det krön där det totala bilåkandet inte längre ökar.

I Stockholm har politikerna döpt den nya översiktsplanen till promenadstaden, vilket säkert kan vara ett skönmålande namn på en realpolitisk avsikt att bygga igen stadens kvarvarande parker och grönområden. Men planens uttalade ambition är att förtäta och koppla samman stadsdelar så pass mycket att stockholmare börjar promenera mer, av miljö- och hälsoskäl.

Nyurbanister talar i dag om ”walkability”, ett mått på hur promenadvänligt ett område är, och det är en storhet som också har fått en app: ”Walk score” mäter gångbarheten på en given adress eller stad. Än så länge finns tjänsten bara i USA, Kanada och Australien, men uppkomsten visar ändå på ett växande intresse för gångbart vardagsliv, en idealisering av promenaden som sker parallellt med avromantiseringen av bilpendling. I alla fall bland dem som har råd att bosätta sig nära arbetet.

Dessutom omfamnas gåendet från kulturellt håll. Nästa vecka startar en ny radioserie om vandring i fyra delar med Eric Schüldt, Nina Burton och Martin Johnson som vägvisare, ”Vandrarna i P1”. Nyligen kom den norske författaren Tomas Espedals roman ”Gå. Eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv” i svensk översättning.

I en vandringsbok med några år på nacken, ”Gå till gå”, skriver Lars Hermansson om hur romantiken förde med sig ett ideal om ”en man med enkla kläder, ränsel och vandringsstav”. Kanske inte alldeles fjärran från de funktionskläder, Kånken-ryggor och gåstavar man ser på stan i dag? Under slutet av 1800-talet blev vandring ett folknöje, och det hängde inte enbart samman med en växande medvetenhet om promenadens hälsosamma effekter, utan också med att transportmedlen hade blivit snabbare: ”Folk hade återupptäckt naturen, eftersom den inte längre var dem till besvär. Och de hade upptäckt gåendet, eftersom det nu fanns tåg”, skriver Lars Hermansson.

Om slow food var långsamhetsrörelsens svar på snabbmatsindustrin kanske promenaden – slow movement – håller på att bli dagens motkulturella reaktion på höghastighetssamhällets massbilism och semesterflyg?

Redan de gamla beatförfattarna drömde om en renässans för gåendet. Jack Kerouac förknippas kanske oftast med bensin- och bilromantiken från ”On the road”, men han var också en stor vandringsentusiast. För honom var gåendet ett sätt att uttrycka avstånd från ett ruttet konsumtionssamhälle. ”Jag ser en vision av en stor ryggsäcksrevolution, tusentals eller t o m miljoner av unga amerikaner som vandrar runt med ryggsäckar”, skriver han i ”Dharmadårarna”.

Promenaden har varit en kulturbärande verksamhet i flera århundraden. Fler än poeten Charles Baudelaire och flanörerna hade för vana att sätta ena foten framför den andra. ”Jag är en fotgängare, inget mer”, skrev poeten Arthur Rimbaud, som av vännen och kollegan Paul Verlaine också beskrevs som ”mannen med vindsulor”. Rimbaud kastade sig iväg på dramatiska fotvandringar – till Paris, London, Belgien, tvärsöver alperna, genom öknen – för att fly vardagen, tristessen eller bara vinterkylan.

Poeten William Wordsworth omfamnade promenaden som en poetisk handling. Han vandrade över berg och brukade komponera sina dikter under promenader i trädgården. ”Sitt så lite som möjligt. Tro inte på någon idé som inte fötts under bar himmel och fri rörelse”, skrev filosofen Friedrich Nietzsche som skrev sina främsta böcker under den tid i livet då han vandrade som mest. Även författaren Michel de Montaigne talade varmt om sin ”promenoir”, som ett sätt att stimulera tanken och fördjupa upptäckarförmågan: ”Mina tankar sover om jag sitter still; min fantasi går inte så bra av sig själv som när mina ben förflyttar den.”

Filosofen Immanuel Kants promenader är berömda. Han gick exakt en timme om dagen och kallades för Königsbergsklockan, eftersom invånarna i Königsberg sades kunna ställa klockan rätt på minuten när de såg honom ta sin dagliga promenad.

Upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau påstod sig vara oförmögen att tänka, skapa eller finna inspiration förutom när han gick. Han brukade ta långa, meditativa promenader i skogen eller längs med strandnära stigar: ”Jag gillar att promenera i lugn och ro, och att stanna när jag känner för det. Ett vandrande liv är vad jag vill”.

Så många vandrande tänkare: Var det promenaderna som gjorde dem smarta? Exemplen på alla fotgängande författare och filosofer kommer från fransmannen Frédéric Gros, som i en bok om gåendets filosofi har gått till botten med vandringens tjuskraft. Till vardags arbetar han i Paris som professor i filosofi, bland annat med utgivningen av filosofen Michel Foucaults sista föreläsningar, men på fritiden griper han varje tillfälle till en promenad på någon boulevard eller en långvandring i någon bergstrakt. Hans bok har blivit en bästsäljare i Frankrike och har nyligen översatts till engelska under titeln ”A philosophy of walking”.

– Fördelarna med att gå är verkligen brett bevisade: det är en utdragen och lågintensiv fysisk aktivitet. Men på samma gång kan gåendet inte reduceras till en hälsorekommendation. Promenaden måste också uppfattas som en andlig upplevelse. Vilket inte betyder att den enkla handlingen att gå gör oss mer intelligenta. Men den gör oss mer tillgängliga för tankeförmågan, säger han.

Det är uppenbart att Frédéric Gros avser ett annat slags gång än den man kan se på tv under OS. ”Att gå är inte en sport”, lyder första meningen i hans bok. Frédéric Gros förespråkar vad han kallar den ”onödiga” promenaden.

– Dagens teknologier tillåter oss att tjäna tid, men vi vet fortfarande inte hur vi ska ge oss själva tid. Gåendet kan frigöra oss från hastighets­illusionen. Det lär oss på nytt att känna hur tiden förflyter droppe för droppe, steg för steg. Långsamheten gör att man kan dra ut minuterna och timmarna. Det enda sättet att leva längre är inte att hitta odödlighetens hemlighet, utan hemligheten med att göra dagarna längre. Gåendet tillhör de långsamma aktiviteter som hjälper till att sträcka ut tiden, säger han.

Men promenaden har inte bara en existentiell dimension. För Indiens befrielseledare Mahatma Gandhi, som ägnas ett av bokens kapitel, gick gåendet hand i hand med en misstro mot maskinen, själlös produktion och accelererande konsumtion. Han ansåg att manuellt arbete var det bästa sättet att undvika exploatering av ens granne och gåendet blev därmed en manifestation av hans strävan efter enkelhet.

Under studietiden i London gick Gandhi 5 till 15 kilometer de flesta dagar för att ta sig till sina juridikföreläsningar – och för att hitta vegetariska restauranger. I Sydafrika promenerade han regelbundet upp till 34 kilometer för att färdas mellan sin gård och Johannesburg. Senare i Indien blev gåendet en del av den politiska kampen, då han arrangerade protestmarscher som kunde pågå i dagar och ibland upp till en vecka, bland annat en barfotavandring med 2 000 deltagare.

Även för politiska rörelser i vår del av världen har gåendet en självklar plats: vem kan föreställa sig ett stillastående första maj-tåg? Kanske är framåtskridandet på två ben rent av den rörelse som krävs för att förvandla många individer till en massa? Frédéric Gros menar att gåendet möjliggör en befrielse från det nät av identitetskonstruktion som fängslar den moderna människan: ”Friheten i att gå ligger i att inte vara någon.”

– Det finns i gåendet en märklig syntes av ödmjukhet och värdighet. Människan som går är på benen och rör sig framåt. Det är ett folkligt uttryckssätt. En massa som rör sig långsamt utstrålar en styrka och ett lugn som imponerar, säger han.

För att själv få tid att gå i vardagen använder sig Frédéric Gros av vissa knep. Han tar omvägar, går av en tunnelbanestation för tidigt och frågar sig vid varje tillfälle då han är på väg någonstans: Hur skulle jag kunna förlänga den här rutten?

– Att gå, att välja att gå, är att bryta av. Det är att acceptera risken för ett möte. Kanske med någon annan, men också med sig själv. Att gå utan ett tydligt mål, utan något annat att göra än att gå, gör att man kan överraska sig själv: man ser något man aldrig sett förut, man genomkorsas av nya tankar, man finner glädje i att känna sin kropp.

Frédéric Gros talar om promenaden som om den nästan vore en konstform. För somliga är den också det. Konstnären Monique Besten går som performance. Sedan två år vandrar hon kors och tvärs genom Europa, alltid klädd i en tredelad kostym, och dokumenterar varje dag sina upplevelser och möten på sin blogg A soft armour www.asoftarmour5.blogspot.com). Tidigare har hon bland annat vandrat genom södra Sverige och nyligen avslutade hon en 96 dagar lång vandring mellan Amsterdam och Hohe Wand i Österrike. Där deltar hon just nu i Nomadic village, ett två veckor långt symposium som varje år arrangeras på olika platser i världen för konstnärer och forskare som intresserar sig för nomadkulturer.

När jag når henne på telefon i Tyskland undrar jag om det är farligt. Monique Besten svarar skrattande att en av de två vanligaste frågorna hon får av människor hon möter på vägen är av just det slaget: ”Är du inte är rädd?”

– Nej, jag tror inte att det är farligt. Det är inte farligare än att leva i en stad och gå runt på gatorna. Folk säger att jag är modig men det är i själva verket enkelt att vara så orädd som möjligt. Vi är inte vana vid det längre, vi lever i en värld där rädsla uppmärksammas väldigt mycket, där makthavare intalar oss att vi måste vara rädda eller göra vissa saker för att inte behöva vara rädda. Om man bara bestämmer sig för att inte vara rädd ändrar sig saker automatiskt, säger hon.

Monique Besten färdas själv med en Ipad som enda sällskap och den andra av de två vanligaste frågorna hon får lyder: ”Blir det inte ensamt?”.

– Det är på sätt och vis samma fråga. Det finns en stor rädsla för att vara ensam. Men man kan vara ensam på många olika sätt. Med eller utan folk. På vandring är jag aldrig ensam på riktigt. Jag är alltid en del av världen. Och när jag verkligen saknar mänskligt sällskap är det alltid något som händer, ett trevligt samtal med någon, ett vackert e-brev, en inbjudan till en födelsedagfest hos någon som jag träffade bara 10 minuter tidigare, säger hon och tillägger att hennes tredelade kostym dessutom fungerar som samtalsöppnare överallt.

Det är inte säkert att man får mindre uträttat i livet bara för att man väljer att ta sig fram på två ben i stället för fyra hjul. I alla fall inte om man tar talesättet om att vägen är resans mål lika bokstavligt som Monique Besten.

– Jag upptäckte att man når sitt mål snabbare genom att vara långsam. Att gå är det bästa sättet att vara i världen. Allting rör sig men i en långsammare hastighet. Man kan stanna enkelt. Man ser, hör, känner saker man normalt inte upplever. Man lär sig saker om andra människor, men också om sig själv. När jag går genom världen utan att planera i förväg faller allting alltid på plats, säger Monique Besten.

Thoreau, som skrev den första filosofiska essän om att gå (”Walking”), gick hela tre till fem timmar om dagen och menade att man går snabbare till fots jämfört med att äga en hästdragen kärra, eftersom man måste räkna med all den arbetstid som krävs för att få råd med kärran. Samma beräkning kan förstås utföras på vår tids bensindrivna kärror. Hur långt hinner man inte promenera på alla de månader och år av arbete man måste lägga ned för att få råd med bil?

Att vardagen och livspusslet sedan inte låter sig formas efter ett teoretiskt räkneexempel är en annan femma. Precis som andra av den frivilliga enkelhetens favoritsysslor – långkok, surdegsbak, egensydda kläder och gör det själv-reparationer – förutsätter promenaderna och vandringarna ett visst mått av fritid som inte är alla förunnat i arbetssamhället.

– Man måste komma ihåg att fotvandring länge betraktades som en påfrestning, en synonym till social misär: de som går har inga pengar. Paradoxen är att i dagens höghastighetssamhällen har gåendet nästan blivit en lyx, i alla fall en etisk sådan: lyxen för dem som kan ge sig tid att se, att leva, att känna, säger Frédéric Gros.

En gång i tiden var vandraren alltså en luggsliten typ som inte hade råd med häst. Ofta väckte han misstänksamhet: En tjuv? En landsförvisad mördare?

I dag kommer vandraren med två gåstavar i lättviktsmetall i stället för en enkel trästav, färggranna syntetkläder med antibakteriell behandling i stället för lappade paltor av vadmal, och med målet att bränna kalorier i stället för att tigga mat i gårdarna. Promenadstadens fotgängare är ingen kringvandrande grovarbetare på jakt efter påhugg, utan en ledig tjänsteman som stressar av med en podcast. Pilgrimsvandraren i Sydeuropa avtjänar inget straff, utan är på en veckas konceptsemester i Santiago de Compostela. Folkmassan som går sida vid sida på stadens gator är inte revolterande bönder, utan promenerande eftersläntrare i ett maratonlopp. Den ensamma vandraren längs en tysk landsväg är troligen inte heller någon stråtrövare, i alla fall inte om hon bär en tredelad kostym.

Vandraren har gjort en klassresa.

Gångstilar.

Vandring

En form av friluftsliv där man går i naturen, populärt i Europa framför allt sedan 1800-talet, då Friedrich Nietzsche blev en av romantikens ikoniska bergsvandrare.

Vallfärd

Lång vandring mot en helig plats, vilket i dag görs under mer frivilliga former än förr. Ordet pilgrim kommer från latinets peregrinus, som betyder främling. Viktiga pilgrimsmål inom kristendomen är Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela.

Marsch

Praktiseras av både soldater som demonstranter, de förra med en förkärlek för att röra sig i takt, med raka ben och låsta knän. En folkmassas samordnade rörelse ger ett kraftfullt och enhetligt intryck.

Flanerande

En 1800-talsfluga bland urbana konstnärer och författare med Charles Baudelaire som förgrundsgestalt. Flanören gillar storstäder med skyltfönster att passera och folkmassor att identifiera sig gentemot.

Promenad

Förflyttning i vanligtvis 5–6 kilometer i timmen, för nöje, motion eller transport, praktiserat av hög som låg. En känd, svensk variant är den 400 meter långa, årliga budgetpromenaden.

Stavgång

Modern motionsform med dubbla vandringsstavar. Finska skidlöpare ägnade sig åt stavgång på somrarna redan på 1950-talet och i Frankrike kallas stavgång ”la marche nordique”, eftersom det blivit så vanligt i Norden.

Gång

En friidrottsgren som ingår i OS, vanligtvis 20 eller 50 kilometer. För att inte diskvalificeras som löpare krävs att gångaren hela tiden behåller markkontakt med någon av fötterna.

Silly walks

Utvecklad i ett avsnitt av ”Monty Pythons flygande cirkus”, där John Cleeses portföljbärande tjänsteman arbetar på ”The Ministry of Silly Walks”. Udda, ansträngande promenadform som passar bäst för långa personer.

Strut

”You know what I wanna do? Strut”, säger John Travoltas karaktär i filmen ”Staying alive” från 1983. Därefter drar han ut på gatorna och visar upp en säregen, något studsande gångstil där högra armen hålls stilla medan den vänstra tillåts pendla lätt i takt med de fjädrande stegen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.