Vi såg det överallt i det delade ledarskapets Sverige, hur olika de två i en framgångsrik duo kunde vara. Om inte annat blev detta synligt när självet flyttade in i folksjälen, konstellationerna splittrades och medlemmarna valde olika vägar därifrån.

Som Klara Zimmergren och Mia Skäringer. Efter gemensamma succéer som ”Roll on”, ”Mia och Klara” och allt vad det var, gav Skäringer sin talang fria tyglar och kom till slut att fronta en megastor multishow på jättearenor och som till och med blev biofilm. Medan Zimmergren gjorde varma tv-program som ”Djursjukhuset”, ”Bästa vännen”, ”Vi i femman”.

Som för att ytterligare manifestera olikheterna står Klara Zimmergren nu rätt upp och ned på en sparsamt möblerad scen och är, kanske mer än något annat, sympatisk. Rolig men resonabel. Närmast snäll. Dansen står hon själv för, kostymbytena också, med viss hjälp på scenen av regissör Julia Njord.

Föreställningen, får vi veta, ska behandla livet i tre akter: uppväxten, vuxenlivet och femtio plus. Och även om Zimmergren exemplifierar – och skänker igenkänning för alla nu levande svenskar – så är det framför allt Klaras eget liv som vi får ta del av. Barndomens längtan efter ett djur. Föräldrarnas skilsmässa. Studenten, fyllorna på Stena Line, leta kille, flytta ihop. Ni vet, livet enligt någon allsmäktigs manus. Här med betoning på en obesvarad längtan, först efter ett djur och sedan – barn. Jo, hennes självbiografi hette ”Längtan bor i mina steg”.

Då och då bryter hon upp och ikläder sig favoritfigurer från förr: teknikern Rolle, kennelkommendanten Görel och salongssingeldamen Viveca Anderbratt. Även fast de känns smått aparta här så tackar vi för detta. För det här med autohumor, om man får kalla den det, börjar bli tjatigt. Komikerns uppväxt, komikerns föräldrar, komikerns barn, komikerns trauman, komikerns könsliv... I ett samhälle där vi i allt högre grad stänger in oss under huvor och i hörlurar och med ögon som aldrig ser någon annan människa än den i spegelbilden är vi ju inte intresserade av någon annans liv.

Eller så löser man det som Zimmergren, berättar om sitt eget liv men på ett sätt så att några här faktiskt tappar det, börjar gråta. Hennes minimalistiska berättarteknik är så fint balanserad mellan vimsighet och totaltajmning att – motsatt vad man befarade första halvtimmen – känner att det bara blir bättre, liksom kryper in i en ju längre det lider. En fascinerande talang.

I minidoser kommenteras klimatkris och Corona-virus, oron inför framtiden, hur man stapplar mellan ytterligheterna i vad man säger till sitt barn. För en längtan blir besvarad. Och man kanske ändå måste landa i: ”Allt kommer bli bra.”

Läs fler texter av Niklas Wahllöf och fler av DN:s scenrecensioner