Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 13:22 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/klas-ostergren-en-gentleman-med-twist/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Klas Östergren – En gentleman med twist

Han är svag för skitiga affärer, solkiga handelsmän – och sossar. ”Mitt liv är ju närmast synonymt med socialdemokratin” berättar den bok-, film- och Svenska Akademien- aktuella författaren Klas Östergren under en promenad genom Stockholm city med DN:s Björn af Kleen.

Efter vitlöksgratinerade sniglar, tupp med tryffelpotatis och ett par tre glas Côtes du Rhône blev Klas Öster­gren plötsligt tydlig. Det var på Wasahof i måndags kväll, dagen efter valet. 

– Av någon anledning tror jag bara att det är sossarna som kan sköta det här landet på rätt sätt, sade han.

Det kan vara svårt att intervjua Klas Östergren. I hans eleganta framtoning ingår en viss undflyende ironi. Men nu föreföll Östergren i alla fall delvis uppriktig. 

– Sossarna har ju kontakten åt båda håll: industrin och LO. De har kontroll. De andra har inte kontroll. Och i fråga om att bedriva dåliga fula affärer så är sossarna troligen överlägsna...

Den 59-årige författaren for ut i en anklagelse­akt mot Stefan Löfven, den blivande statsministern. Utfallet var knappast beröm, snarare en invändning. Men kanske inte en avgörande invändning. Klas Östergren – åtminstone berättaren Klas Östergren – är svag för skitiga affärer. Solkiga handelsmän. Desillusionerade doers. Män med rufflarmoral.  

– Det var en historia för ett antal år sen... Löfven hade försett ANC-folk i Sydafrika med massa ekonomiska medel så att de kunde lobba för Jas Gripen. 

Klas Östergren syftade på Kalla Faktas granskning av Stefan Löfvens roll i Sydafrikas köp av 26 stycken Jas Gripen 1999. En intrikat historia, mycket östergrensk. Köparen Saab ska i samband med affären ha förbundit sig att etablera en yrkesskola i Sydafrika i regi av det inhemska metallfacket. Ett så kallat motköp? Återkommande i större försvarsindustriella förvärv. Stefan Löfven sägs ha varit delaktig i egenskap av internationell sekreterare i Metall. 

I Kalla Fakta förekom också anklagelser om att 40 miljoner kronor ska ha betalats ut från svenskt håll som smörjmedel. Metall ska ha varit mellanhand. Anklagelsen kunde aldrig ledas i bevis.

Men på ett typiskt sätt fick den fäste i Klas Östergrens konspirativa medvetande. Misstankar om korporativa skumraskaffärer. Mutor. Mmmm... 

I nya romanen ”Twist” säljer ett svenskt storbolag kommunikationsutrustning till Saudiarabien, en affär som inbegriper ”vidlyftig representation, statliga åtaganden om motköp och metoder som ibland ansågs svåra att förena med svensk företagskultur”.

Östergren ville prata mer om Stefan Löfven. 

– Det var en kort nyhet, som det heter. Av ­någon anledning försvann den bara, även om Mona Sahlins Toblerone förstås var ett skämt i jämförelse. Hon drevs från scenen. Men Löfven orkade de väl inte flytta på. De behöver väl honom. Trots att det satt sydafrikaner i programmet och pekade på honom och sa: han var det! Han kom med pengarna! Affärssed, kanske, men inte fan är det god affärssed. Löfven var väl ett offer han också. Det var ju knappast han själv som tjänade några miljoner. Det är inte personen som intresserar mig, utan etablissemanget, strukturen som upprätthålls runt en sådan person.

–  Sverige är ju världens största vapenexportör per capita. Det är bestickande tråkigt och inte ett land som jag vill säga att jag kommer ifrån. För läggs de där vapnen i en malpåse i prydliga fredliga nationer? Nej, så klart inte! Antingen tycker jag vi ska sluta exportera vapen eller så bör vi föra ett öppet samtal kring saken.

Att gå på krogen med Klas Östergren är att bli medveten om det svenska samhällets ”grynnor”, blankpolerade ­stensköldar som sticker upp i lågvatten. Utomordentligt obehagliga. Förrädiska. Påminnelser om att det finns strukturer under ytan som vi aldrig får se. ”Nästa gång man for förbi var den borta, eller visade sig bara som en nätt och jämnt skönjbar krusning på vattenytan”, som han skriver i ”Twist”.

Romanens slutsats: ”undvik golfspel och grynnor”. 

Såväl ”Twist” som ”Gentlemen” – filmatiseringen har svensk premiär den 5 december – motiverar den försiktigheten.

Klas Östergren är född 1955 på Lilla Essingen i Stockholm, då ett mytomspunnet arbetarkvarter som hyste industrierna Lux och Primus. På andra sidan bron, i Marieberg, bodde landsfadern Tage Erlander. Klas Östergrens pappa, egenföretagare som dog i cancer när sonen var 19, var livfull socialdemokrat.

– Mitt liv är ju närmast synonymt med social­demokratin, sade Östergren. Alla de här skildringarna ur mitt liv, också de i ”Twist”, är i någon bemärkelse en utsaga om sosseriet. De hade ju grepp om allting. Jag är inte nostalgisk, jag vill inte tillbaka till det där, men samtidigt innebär valet i helgen en absolut polarisering. Enligt gammal vänsterdogm skulle denna vara nyttig. Eftersom konflikt kan skärpa folk. Men jag har ingen aning om hur de ska få till en anständig regering.

– Sen ska det bli intressant att se hur sossarna lyckas restaurera trygghets-Sverige utan att skatte­tynga landet så att folk ballar ur fullständigt. Går det att köpa tillbaka järnvägen? Jag har inte satt mig på ett tåg på ett halvår som funkar. Om jag ska åka till Stockholm varje torsdag resten av mitt liv så måste jag lära mig att meditera på ett sätt så att jag kan levitera ovan den geografiska ort där jag för tillfället befinner mig. Jag har ju inte flugit sedan 1975.

Klas Östergren började denna märkliga måndagskväll på Tehuset i Kungsträdgården, gamla Tetleys, ett stamhak under hippie-eran. På den tiden luktade det sött av marijuana i buskarna. Nu nöjde han sig med en slät kopp darjeeling spetsad med tunn citronskiva. Kvarteren runt Riksdagen kändes som klippta ur en Klas Öster­gren-roman. Man kunde ana mäktiga män i underjordiska gångar mellan Saagerska och Rosenbad. Förhandlingar i slutna rum. Bakfulla, snart arbetslösa tjänsteman som vajade längs strömmen med tomma läderportföljer. Ett maktvakuum. 

 På väg mot Wasahof blev Klas Östergren stående en kort stund vid Västra Trädgårdsgatans mynning. 

En suggestiv gatstump. Den ringlar mellan Operan och Hamngatan. Stenfasader, svårforcerade järngrindar. Swedish Match har kontor här. Stockholms Handelskammare en filial. Herrklubben Nya Sällskapet. En förborgad tidsficka i det annars så transparenta Klara. Grynnor. Svåridentifierad politisk och ekonomisk makt.

I ”Twist” återförenas berättarjaget – en Klas Östergren-typ – med sin gamla flamma Ami Backlund på just Västra Trädgårdsgatan. Sent 80-tal. En nyrenoverad lyxvåning som ingen av dem äger. Sidenlakan och kyld champagne. Ami visar sig ”angelägen”.

Adressen är vald med omsorg. Snart ska berättaren bli varse att familjen Backlund tar sig friheter. På Västra Trädgårdsgatan vet man aldrig vem som knullar vem.

Sigge Backlund, Amis pappa, AB är en typisk hjälte i Klas Östergrens folkhem. En rekordårens småfifflare. Gjorde sig en hacka på att frakta bort sten – och ”kanske inte alltid på de platser som förvaltningarna rekommenderat” – när staden byggde ut tunnelbanenätet. En halvkorrupt bricka i Stadshuset. Sysslar med lite av varje: byggen, bostäder...

Får ett uppdrag i Berlin. Halkar in i angiveriverksamhet. Blir en av Stasis otaliga tjänare.

Klas Östergren fängslas av de öppna Stasiarkiven, tyskarnas sätt att hantera informationen och konsten som skapas i mötet med historien. Han pratar länge om Christa Wolfs bok ”Änglarnas stad” där den uppburna tyska författaren konfronteras med de fullödiga rapporter om vänner och kollegor hon bidragit med till säkerhetspolisen. Med sedan nogsamt förträngt att hon samlat in.

Självbilder som krackelerar. Grynnor som tränger upp ur grått hav. Klas Östergren-material.

– Ett samhällssystem som har sådan ångest vid ovisshet att alla oupphörligen måste undersöka varandra. Och ett samhälle som så notoriskt för­söker få bort all ovisshet att det skapar ännu mera ovisshet. En fantastisk paradox. Och det är klart att det förekommit i ett så vänskapligt sinnat land som Sverige. Vi var ju till och med först i världen med att erkänna DDR som stat.

– Den där tiden efter andra världskriget handlade ju så mycket om att hantera den enorma frihet som unga människor plötsligt gavs i Europa. Den var outhärdlig. Och då ålade man sig en massa pliktmoral frivilligt, uniformer och kadrar. Hur kunde så många unga, kloka, tänkande människor underkasta sig sådana rigida regler? Man trodde det skulle vara trevligt att gå in i ett fängelse, eftersom man byggt det själv.

Nej, Klas Östergren ville helst inte ta den arkitektoniskt slutna Västra Trädgårdsgatan mot Vasastan. Han vände gränden ryggen med en sista anekdot: Västra Trädgårdsgatan bestod i rivningsvågen eftersom Handelskammaren sa hit men inte längre när socialdemokraterna beslöt riva citykärnan på 60-talet. Krämarna visade sig själva vara kulturbevarare.

– Allt i den här boken är ju så dubbelt. Inte ens de onda krafterna är odelat onda. Och det är därför jag inte är någon bra crime-författare – då måste man acceptera lite mindre komplexa strukturer. Jag hamnar ständigt i ett berättande som nästan motverkar all form av framåtrörelse. Skulle jag lägga manken till skulle jag väl kunna slipa bort det där. Men skrivande är ju samtidigt ett sätt att förklara sig själv för sig själv. Jag är väl så här då, en värdelös polemiker. Vad man än skriver speglar ju det en ideologi eller ett tänkande, åtminstone. Och det är väl därför det är så oavbrutet intressant att hålla på med. 

Författaren föredrog Drottninggatan. Kanske också ett statement. Turiststråket börjar med pappersbutiker, ett slags diversehandel med vykort och brevpapper. Svårt att få syn på i city. Kanske känner han sin pappas ande rotera där mellan snurrorna? Lasse Östergren krönte sin karriär i pappersbranschen. Han var sprungen ur arbetarklassen – farfar var Finlandsfödd typo­graf – men blev entreprenör med amerikanare och kubb, engelsk gentlemannahatt. Något slags boulevardaristokrat. Samhällstillvänd. Gillade Herbert Tingsten.

– Han var en oerhört sammansatt person. Hade man inget jobb att gå till fick man väl hitta på något. Han var en typisk säljare. Han hade en lång rad jobb, alltid med mycket munläder inblandat. Mot slutet började han sälja papperskassar till matvarubutiker i Stockholm, en alldeles självklar bransch. Det funkade perfekt i 15 år sedan var det mors och good bye.

Läste ni hemma? 

– Absolut. Han läste och fostrade sina barn att läsa men han var ju sosse och sosse innebar ju höger på den tiden. Så vi barn betraktade honom som en högerkonservativ gubbe. Att komma med svältminnen från Finland slog ju inte så högt... I dag förstår man ju hans val lite bättre. Det var inget fel på honom. En på många sätt briljant person. Jag är bara ledsen att jag inte fick träffa honom som vuxen.

På dödsbädden fick pappan se sonens romankontrakt med Bonniers. Klas Östergren debuterade med romanen ”Attila” 1975, 20 år gammal.

På Drottinggatans krön blev Öster­gren stående i ljusskenet från ett antikvariat. Han hade fått syn på ”Uffe Lindes” samlingsverk ”Efter hand”. Kritikernestorn på stol 11 i Svenska Akademien som Klas Östergren efterträder den 20:e december. 

– ”Efter hand” kom som en bomb på 80-talet och blev väldigt läst. I alla fall de första tio sidor­na. Den låg på många soffbord och var snygg. Men visst är Ulf Linde en betydande kulturskribent, det måste man säga. 

Inför inträdandet i Svenska Akademien lät sig Klas Östergren tidigare under måndagen fotograferas på dess tiljor i Gamla Stan. 

– Det var ganska psykologiskt välgörande att få vara där, bara vanka omkring i de där rummen. Högtidssammankomsten (den 20 december) är inte den mest lössläppta tillställningen. Jag har bara sett den på tv tidigare. Ska man klara en sådan grej gäller det att känna lust inför det som man ska säga och därför måste man skriva bättre än man någonsin gjort förut. Att hålla tal som man inte bottnar i är ju tortyr. Så jag har jobbat mycket med detta under sommaren.  

Känner du dig befryndad med Ulf Linde? 

– Han växte ju upp i en trång liten tiorummare på Strandvägen... Men den konst han intresserade sig för är jag ju uppvuxen med också. Den tidiga modernismen. Kubismen. När jag skrev om Soutine (i romanen ”Ismael” från 1977) var jag mycket i Paris. Så jag kan knyta an till honom där. Det gjorde mig väldigt glad när jag upptäckte det.

– Han är väldigt lärd, motsägelsefull, med en fanstatisk blick för att upptäcka kvaliteter och företeelser i bild. Vad som händer när man ser... hela den akten har han ju penetrerat ned i minsta beståndsdel. Hur man mentalt ska vara rustad för att på bästa sätt kunna tillägna sig konst...

Hur ska man vara rustad för det?

– Det handlar ju om tillägnelse. Att våga göra sig mottaglig. Man måste kunna nollställa sig själv och ändå ha hela sitt vetande med sig i bagaget. Det är som grammatik.  

Mängden litteratur du som akademieledamot förväntas konsumera – kan den skrämma dig?

– Jag satt i Bonniers stipendienämnd i 20 år. Då satte man i sig hela den svenska skönlitterära utgivningen varje höst. Ja, när det arbetet upphörde för fyra år sedan kände jag mig ganska befriad. Men man jobbade i alla fall upp något slags läsrutin – även om den understundom förtog all egen skrivlust...

Hur ser du – som blivande akademieledamot – på de intellektuellas ansvar i offentligheten? Efter valet?

– Valresultatet kommer förhoppnings kräva en skärpning som är välgörande. Plötsligt har väldigt många svenskar röstat på ett parti, 30 procent i byarna runt om mig i Skåne, som måste förtigas eller förtalas; bemötas. Det är extremt besvärande men inte alldeles förvånande för mig: en del av mitt skrivande har väl trots allt handlat om att hävda att den rosenröda bilden av det öppna, välkomnande Sverige inte är alldeles korrekt.

– Under arbetet med filmatiseringen av ”Gentlemen” har jag och Micke (Marcimain, regissör) tittat på en massa dokumentärer om 70-talet och gång på gång konstaterat att det där landet inte finns längre. 27-åriga kvinnor gick med kappa och hatt och pratade så här.

Klas Östergren artikulerar överdrivet.

– Men Micke påminde mig ett replikskifte i ”Gentlemen” där berättaren redogör för ljusglimtarna i tillvaron: någon jagar nazister på Gärdet och förvarar kurder i våningar på Östermalm. Nazismen var aldrig helt borta, punken skojade med det men skinnskallarna fanns och har väl alltid funnits här.  

Är du bekväm med att bära makt?

– Tveklöst kommer man nu ingå i etablissemanget. Jag tror inte jag kommer missbruka förtroendet, då hade jag inte tackat ja. Akademien stödjer vissa företeelser och enskilda författarskap men listan över de som fått utmärkelser eller bidrag under ett år är väldigt heterogen. Min uppfattning är att de sprider gracerna vitt och brett. 

På Wasahof, slutligen, omfamnade Klas Östergren maken till akademikollegan Katarina Frostenson, Jean Claude Arnault.

Det såg familjärt ut vid bardisken.

Och kanske ett slags svar på den fråga vi just berörde utanför i sensommarskymningen på Dalagatan: hur det kommer sig att en utpräglad individualist med stort ensamhetsbehov vill ingå i Svenska Akademiens kollektiv på livstid.

 – Jag läste just Marguerite Duras bok ”Att skriva”. Hon gör den poängen att ensamhet, vilket är skrivandets förutsättning, inte är något man drabbas av utan själv skapar. Man skärmar av sig och håller folk borta från sig. Att få sina barn att förstå det utan att de finner en obehaglig, vet man aldrig om man lyckats med. Men tidigt insåg jag att jag var tvungen att odla en annan verklighet av ren självbevarelsedrift.

– Om jag fått pissrecensioner som ung skulle jag blivit så ledsen att jag inte hade orkat fortsätta leva. Och om en kritiker nu hävdar att min roman är meningslös så har jag i alla fall lagat hundratals middagar under det meningslösa året. Man måste bygga upp världar utanför skrivandets ensamhet. 

Bokmässan: Klas Östergren kommer till DN:s ­monter på Bokmässan, lördag 27/9 klockan 14.10.

Född:20 februari 1955 i StockholmUppvuxen:

Född: 20 februari 1955 i Stockholm

Uppvuxen: På Lilla Essingen.

Bosatt: I utkanten av Kivik på Österlen.

Familj: Tidigare gift med ­Pernilla August och idag gift med modist­en Cilla Östergren. Har fyra barn.

Aktuell: Väljs in i Svenska Akademien den 20 december i år på stol 11, där konstkritikern Ulf Linde tidigare huserade.

Med romanen ”Twist” på nya för­laget Natur & Kultur.

Med en filmati­sering av sin mest älskade roman ”Gentlemen” från 1980. Svensk premiär den 5 december. Östergren har deltagit i manusarbetet.

Övrig produktion i urval: Har översatt bland andra JD Salingers, Charles Baudelaire och Henrik Ibsen. Har skrivit tv-manus tillsammans med regissören Tomas ­Alfredson, bland annat ”Offer och gärningsmän” och ”Soldater i månsken”.

Rorschachtestet: ”En vit hund iförd en nafsad doktorshatt.”

TextBjörn af Kleen intervjuar författaren

Text

Björn af Kleen intervjuar författaren Klas Östergren.

Intervjun genomfördes under en promenad från Hotell Diplomat på Strandvägen till krogen Wasahof på Dalagatan, där tvårätters middag och vin intogs.

Foto

av Anette Nantell i DN:s studio.

Om fotograferingen: Så fort Klas Östergren kommer in i studion greppar han glatt en gul säckkärra, en så kallad pirra. Medan jag tar de första knäppen upplyser han mig om att ordet pirra har en helt annan betydelse i Skåne där han bor.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.