Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 16:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kleerup-skivan-ar-ett-bevis-pa-att-jag-finns-och-nu-ar-halsosammare/

Musik

Kleerup: Skivan är ett bevis på att jag finns och nu är hälsosammare

Kleerup är aktuell med det nya albumet ”2”.
Kleerup är aktuell med det nya albumet ”2”. Foto: Alexander Mahmoud

En världshit med Robyn, grammisar och framträdanden för Pink Floyd och Diana Ross. Men också diagnoser, missbruk och flera musikervänner som gått bort. Nu vill artisten Andreas Kleerup blicka framåt med ett nytt soloalbum.

Allt började med en skräll:

Andreas Kleerup släppte sitt debutalbum redan 2008 – med Robyn, Titiyo, Neneh Cherry och Lykke Li som gästartister. Hitlåten ”With every heartbeat” med just Robyn, släppt som singel 2007, blev etta på Englandslistan och placerade sig på flera topp 10-listor i Europa liksom på Billboard Hot 100 i USA. ”Longing for lullabies” med Titiyo blev också en radiofavorit, både på hemmaplan och utomlands. Albumet belönades dessutom med tre grammisar. 

Det var ett massivt genombrott. Brittiska musiktidningen NME kallade snart honom för en av de hetaste producenterna i världen. 

Andreas Kleerup är tillbaka med nytt soloalbum.
Andreas Kleerup är tillbaka med nytt soloalbum. Foto: Alexander Mahmoud

Nu är den långhåriga multimusikern, låtskrivaren och producenten från Täby tillbaka med sin andra soloskiva ”2” (titeln är en blinkning till hans tonårsfavoriter Van Halen). Ett aningen stillsammare, mer analogt, album med en ny rad av gästartister, däribland den nyzeeländska indiekvartetten Yumi Zouma, svenska Rebecca & Fiona och BRIT Award-nominerade dansduon AlunaGeorge. Men också soulsångaren Rebecca Facey med brittiska rötter respektive Ana Diaz – artisten och producenten som är uppväxt med finskfödd mor och spanskfödd far i Västerås – och sedan dess samarbetat med bland andra Jennifer Lopez, William Orbit och Wyclef Jean. 

– Jag vill hela tiden bli bättre på det som jag sysslar med och tyckte att jag inte kunde göra en skiva till med... discobaskagge, säger Kleerup om slutresultatet. 

Utomlands har hans lyssnare länge betraktat honom som ”något slags DJ”, tror han.

– Men nu kan jag ta fram min musik igen och visa att jag har lite skills. Jag har till och med tagit sånglektioner inför den här skivan, påpekar han och demonstrerar med en halv takt Axl Rose-falsett.

Texterna på albumet beskriver han som återblickande. Flera av dem är ett slags uppteckningar av det som hänt i hans liv och vad han har gått igenom. Att det dröjt så länge att få sina tolv låtar inspelade beror bland annat på management- och skivbolagstrassel, säger han. 

Bland vokalisterna på ”2” sticker en ut mer än de andra – Göteborgs bortgångne storsångare Freddie Wadling. Han var en vän till Kleerup som sjöng in albumets drabbande cover på Rupert Hines ”I hang on to my vertigo” redan för tio år sedan. När Kleerup bodde i Göteborg gjorde han och Wadling återkommande inspelningar i Svenska Grammofonstudion, däribland Rupert Hines låt. 

Förluster har kommit att prägla skivan. På fyra år förlorade Kleerup sina musikervänner Christian Falk, Olle Ljungström och Freddie Wadling, liksom sin bästa kompis, musikern Alex Di Giorgio. Skivan är dedikerad till dem. 

– De är vännerna som inte finns kvar. Låten till Alex, ”Say ten”, spelade jag in själv på en nylonsträngad gitarr i min pappas bokrum, säger han.

Olle Ljungström, som han lärde känna i början av 00-talet, är ändå fortfarande närvarande. Inte minst genom de många tavlor, kläder, texter och inspelningarna av honom som Kleerup nu har hemma. 

Han är påtagligt glad över det nya albumet och dess duetter. Dessutom att han den här gången hunnit göra t-shirts, konstverk och snart också en hemsida till albumet. 

– Jag är precis lika nöjd med den här som jag var med min första soloskiva. Fast då, 2008, var ju inte Lykke Li känd än och sedan hände allt med Robyn. Det som var viktigast för mig den här gången var att musiken släpptes samtidigt i Sverige och i utlandet. 

Inspelningsarbetet och de många i förtid avlidna vännerna bidrog till att Andreas Kleerup började omvärdera sitt liv, less på brända broar. Skärrad efter två akuta sjukhusvistelser. En vilja att hantera sin adhd bättre. Finna ett lugn.

”Jag är precis lika nöjd med den här som jag var med min första soloskiva”, säger Kleerup.
”Jag är precis lika nöjd med den här som jag var med min första soloskiva”, säger Kleerup. Foto: Alexander Mahmoud

Löpsedlarna om Andreas Kleerup har genom åren ofta handlat mer om hans privata utmaningar än hans stora begåvning som låtskrivare med en särskild känsla för högblank elektropop som sveper i moll.

– Jag hade problem med mitt humör förr, det förstörde mycket för mig och jag blev dessutom folkskygg. Men i dag är det inte så. Jag är lugnare nu – och jag åker tunnelbana igen, understryker han.

Hur åstadkom du den förändringen?

– Jag gjorde precis det som som min läkare sade åt mig att göra, svarar han utan betänketid och tillägger att han har slutat umgås med en del gamla vänner också.

Han lämnar blodprov en gång i veckan och har fått medicin som gjort stor skillnad.   

– Mitt liv funkar nu efter att jag har ägnat tjugo år på att försöka förstå vad som har varit fel. Skivan är ett bevis på att jag finns och nu är hälsosammare.

Kleerups närmaste projekt är att spela in ytterligare en skiva. Han planerar ännu en låtskrivarresa till Los Angeles där han tidigare hyrt hus och samarbetat med bland andra den framlidne producenten Tommy Tysper (Lana Del Rey, Zara Larsson) och kollegan Lorenzo Jansson Kilman.

– Nu kan jag också kontraktera nya band och producera deras skivor. Det vore väldigt kul att att någon gång få jobba med mina gamla hjältar Skid Row. Jag har redan talat med Rick Knowles (Lana Del Rey, Adele, Sia) som jag tidigare skrivit en Loreen-låt med. Förhoppningsvis kan det bli något med Max Martin också, något som låter som Abba möter Snoop Doggy Dogg, tänker han högt.   

Kleerup har hittills släppt tre singlar från sitt nya album.
Kleerup har hittills släppt tre singlar från sitt nya album. Foto: Alexander Mahmoud

I fortsättningen ska Andreas Kleerup göra musik högst handgripligen. Jobba fram idéer och spela själv. Men jobba mer mobilt och hyra in sig i fullservicestudior istället för att bygga upp en egen digital maskinpark.

– Jag vill skriva och producera, förbereda och jobba med trummor också. Jag gillar inte att sitta och knappra på en dator hela tiden. Det går inte att göra det samtidigt som man producerar, påpekar han.

Dessutom ska han visa konst i höst, hans andra utställning. Han beskriver dukarna som ”lite Escher-inspirerade, det är bland annat bilder på jazzmusiker, både John Coltrane, Charlie Parker och Frank Zappa.” 

Idéflödet verkar inte ha sinat.

– Jag säger som Zappa: ”Allt man gör är som en enda lång komposition”. Jag skrev musiken till ”Aniara” (Stadsteaterns uppsättning av Harry Martinssons ”Aniara”, som Kleerup och Carl Bagge skrev musik till 2010, reds. anm) och Me and my army (Kleerups rockband, reds. anm) för att visa att ingen ska förvänta sig att jag bara kan göra samma slags musik. 

Hittills har han släppt tre singlar från sitt nya album. Han gillar särskilt den senaste med låten ”Trouble” (”den är som ett möte mellan The Verves ”Bittersweet symphony” och Massive Attack”). 

Albumet har mottagits väl, mest fyror i betyg. Han återkommer flera gånger till att han är hoppfull numera. Att han ser framåt.

– Det är ju ett helt nytt decennium. Nu är det 40 till 50 år som gäller för mig. 

Läs mer: 

Recension: Kleerup fortsätter att stå kvar på exakt samma ställe