Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Konsertrecension: Andrea Tarrodi är en färgrik tonmålare

Andrea Tarrodi, med blombukett, står i fokus under årets Tonsättarweekend på Konserthuset i Stockholm.
Andrea Tarrodi, med blombukett, står i fokus under årets Tonsättarweekend på Konserthuset i Stockholm. Foto: Jan-Olav Wedin

Årets traditionella Tonsättarweekend på Konserthuset i Stockholm ägnas den produktiva Andrea Tarrodi. En tonmålare snarare än en tonkonstruktör, skriver DN:s Camilla Lundberg. 

4

Konsert

Andrea Tarrodi 

Tonsättarweekend 12-15 april 

Verk av Tarrodi, Debussy, Bartók, Schönberg 

Solister: Peter Friis Johansson, Malin Broman, Pekka Kuusisto 

Kungliga Filharmonikerna, Musica Vitae 

Dirigent: Dalia Stasevska 

Konserthuset, Stockholm

Ett pålitligt vårtecken i Stockholms musikliv är Konserthusets fyradagarsfokus på en svensk kompositör i sina bästa år. Karin Rehnqvist var först ut 2006; nu är det dags för hennes drygt tjugo år yngre kollega Andrea Tarrodi.  

Hon är genuint omtyckt i konserthusen och hon är synnerligen produktiv – tycks ha beställningar upp över öronen. Men så har hon också vuxit upp tvärs över gatan från Kungliga Musikhögskolan med musikerföräldrar och en gedigen utbildning. Ändå är Andrea Tarrodi sympatiskt befriad från duktighet. Hennes tonspråk är lätt och avspänt. 

Färg och bild är centrala begrepp i Tarrodis musikaliska uttryck. Hon är en tonmålare snarare än tonkonstruktör och beskriver själv hur hennes verk uppstår som bilder att färglägga på stora ark. Instrumentationen tycks föregå notskriften och resultatet blir åskådliga klangfält som fogas till varandra. 

Efter att ha avlyssnat sex orkesterverk, inklusive en nyskriven pianokonsert och en dito dubbelkonsert för violiner, urskiljer man en tydlig tarrodisk klangkolorit. Alltid attraktiv kan den blåna och bullra med tungt bleck och bastrumma i mäktiga stråkvågor. I kontrast tindrar och glittrar den i solgult med prickigt träblås och fiolfladder.  

Också storformen är överskådlig: gärna en öppning i höga skira flageoletter. Därpå omväxlande dramatik och stillhet, ömsom mörka klanger och ljusa. Efter en urladdning en stilla epilog i inledningens färgspektrum. 

Ja, hennes musik kan gränsa till det schematiska. Men varför inte? Det är roligt att kunna igenkänna en Tarrodi. Precis som en Pärt eller en Sven-David Sandström, två andra produktiva konstnärer. Och liksom dem är Andrea Tarrodi lätt att ta emot. Hon etablerar en klangmiljö, låter oss ta in den och vistas i en god stund innan hon för oss in i nästa.  

Ett av festivalens verk är verkligen som en orkestral vykortserie; det heter och vill förmedla ”Liguria” – fem norditalienska fiskestäder. Pittoresk och välklingande musik, men kanske inte så mycket mer. Då är djurmotiven mer inspirerande, i synnerhet med genombrottsverken ”Paradisfåglar” (2008) och ”Camelopardalis” (2010). Här finns ett lekfullt och suggestivt fantasteri som leder till vildingarnas land. 

Filharmonikerna uruppförde två brett anlagda verk under unga finska dirigenten Dalia Stasevskas energiska ledning. Störst intryck gjorde ”Wildwood” med sin mörka skogsromantik; en naturskildring i Hugo Alfvéns anda dock utan folkton och ”svenskhet”. Pianokonserten ”Stellar clouds” syftar till astrala sfärer, men ville inte lyfta trots fine solisten Peter Friis Johansson. 

Musica Vitae från Växjö fick uruppföra ”Acanthes”, ett ”färgcollage” inspirerat av Matisse med superviolinisterna Malin Broman och Pekka Kuusisto i spetsen som speglande varandra. Duon kom i stället loss i ett knippe Bartókduetter och som anförare av en hänryckande gestaltning av Arnold Schönbergs ikoniska ”Verklärte Nacht”. 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.