Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 05:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecension-chromatics-skapar-dromsk-pop-bakom-en-hard-yta/

Kultur

Konsertrecension: Chromatics skapar drömsk pop bakom en hård yta

Ruth Radelet i Chromatics på Berns i Stockholm den 5 oktober. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Chromatics är perfekt för den som tycker att The xx är för insmickrande. Men det är lätt att förstå varför deras musik blivit ett populärt soundtrack i tv och film: de har något undflyende över sig, skriver Sara Martinson.

Efter att ha varit nära att drunkna på Hawaii 2015 kasserade Chromatics-medlemmen och skivbolagsmannen Johnny Jewel samtliga fysiska exemplar av bandets album ”Dear Tommy”. Skivan var precis färdiginspelad, redo att ges ut. Men nära-döden-upplevelsen förändrade Jewels syn på dess kvalitet. 

När Chromatics på lördagskvällen kommer till Berns för sin första Sverigespelning på sju år har de förvisso i veckan gett ut en skiva. Men den heter ”Closer to grey”, och har ingenting gemensamt med den vid det här laget mytomspunna ”Dear Tommy”.

Eller, ingenting är antagligen osant. Chromatics låter ju som de gör, och så har de gjort sedan genombrottsalbumet ”Night drive” 2007. Gruppen, med ofta ändrad besättning, är perfekt för den som tycker att The xx är för insmickrande. För den som saknar alternativ udd i hur samtidens band förvaltar influenserna från postpunken och New Order. 

Precis som det mesta som getts ut på Johnny Jewels etikett Italians do it better, inklusive kvällens förband, också hans egna Desire, arbetar Chromatics med en omsorgsfullt curerad retro-estetik. De bygger upp sina framträdanden inte bara kring melankoliska syntslingor och Ruth Radelets viskande röst, utan även kring ambitiösa projektioner. 

I samma färgskala som en blekt VHS-kassett rullar bilder på sångerskans ansikte varvat med stilleben av gamla rullband, analoga syntar och vinylskivor på duken bakom scenen under konsertens gång.

Chromatics sätter heder i att kunna erbjuda en sådan helhetsupplevelse. Samtidigt finns där något i det mycket stiliserade uttrycket som gör att en dryg timme tillsammans med dem i ett rum till slut ändå känns som en timme ensam. Det är lätt att förstå att deras musik blivit ett populärt soundtrack i tv och film. De har något undflyende över sig, som om de skapar sin oerhört skickligt konstruerade, drömska pop bakom en skyddande hård yta. 

Chromatics passar bäst som skärmupplevelse. I verkligheten är deras ärende, vid sidan om att göra något snyggt och coolt, svårt att greppa.

Läs flera recensioner av Sara Martinson.