Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 14:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecension-efterklang-har-tappat-sin-indiecharm/

Konsertrecensioner

Efterklang har tappat sin indiecharm

Efterklang på Södra Teatern i Stockholm.
Efterklang på Södra Teatern i Stockholm. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Danska Efterklang gjorde på 00-talet postrock som förenade Sigur Rós grandiosa gester med charmig indiespontanitet. Men nu låter bandet jordnära och lite tråkiga, tycker Nicholas Ringskog Ferrada-Noli.

 

På 00-talet utmanades 90-talets popnormer på olika sätt, inte minst vad gällde bandformatet. Istället för fyra-fem personer på traditionella rockinstrument fick vi två trender: dels den elektroniska duon, dels det månghövdade gränslösa bandet med ett myller av instrument och idéer.

Danska Efterklang, som slog igenom med debutalbumet ”Tripper” 2004, tillhörde den sistnämnda kategorin. De gjorde postrock som förenade Sigur Rós grandiosa gester med pigga moderna rytmer och en charmig indiespontanitet. Eftersom sång var ett viktigt inslag i deras låtar blev de mer lättillgängliga än andra postrockband, efterhand riktigt populära.

Efterklangs professionalism ökade för varje nytt släpp samtidigt som bandet krympte. Till slut var bara de tre kärnmedlemmarna Casper Clausen, Rasmus Stolberg och Mads Brauer kvar, även om de alltid anlitade en armé av gästmusiker. Efter 2012 års konceptalbum ”Piramidia” tog de en paus från Efterklang, bara för att bilda hobbybandet Liima, samtidigt som de komponerade musik till en opera. 

Så när trion i höstas släppte ”Altid sammen”, den första Efterklangskivan på sju år, var det därmed inte så mycket en återförening som ett återvändande till huvudvarumärket.

Ändå har Efterklang ömsat skinn. De nya låtarna sjungs på danska istället för engelska, och sångaren Casper Clausen är i fokus på ett helt annat sätt än vad han var i början av bandets karriär. Live har trion sällskap av en gitarrist, en harpist/flöjtist, en klaviaturspelare och en slagverkare, och en liten amatörkör dyker upp för ”Hold mine hænder” och ”Cutting ice to snow”. 

Ändå är detta långt från det tidiga Efterklang som frossade i stråkar, blås och körer. Bandet låter nu jordnära och lite tråkiga. Som ett Coldplay som har gått på konstskola.

Det som tidigare gjorde Efterklang intressanta – känslan av att vad som helst kunde hända i musiken, att de passionerade danskarna var på ständig jakt efter oväntad skönhet – är nämligen borta nu. Kvar finns långsamt svällande ballader levererade med mätta leenden. Ett stämningsbygge som aldrig hugger till eller överraskar, allt stannar i luftslott. 

Endast i det sista extranumret ”Alike”, framförd med miniinstrument framme vid scenkanten, skapas en känsla av lekfullhet och närvaro i nuet.

Läs fler av DN:s konsertrecensioner