Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Konsertrecension: Isbell är lite mindre vanlig än han verkar

Jason Isbell sjunger berättarrock med stor autenticitet.
Jason Isbell sjunger berättarrock med stor autenticitet. Foto: Björn Bergenheim/rockfoto

Genomstabile Jason Isbell bjuder stundtals på klang- och jubel men saknar egna gitarrockrökare, skriver Nils Hansson.

4

Konsert

Jason Isbell and the 400 Unit

Scen: Münchenbryggeriet, Stockholm

 

Det finns något så stabilt över Jason Isbell att jag i långa stycken har svårt att ta honom till mig. Som att han är den mest typiska av artister i sin genre, som att han nästan bara skriver låtar som låter som den mest typiska i sin genre. Lika äkta som alldagliga.

Inte för att det är unikt för honom, man kan lätt hitta något liknande hos Tom Petty eller Steve Earle (vars låtskrivande Jason Isbell ofta tangerar). Fast de har mer distinkta sångröster. Fulare, rent av.

Jason Isbell framstår i det ljuset som den idealiske studenten. Obrottsligt stiltrogen, sympatiskt reflekterande kring sig själv och sin omvärld och därtill en riktig rackare på gitarr. Dock måste man ha lyssnat rätt noga för att känna igen just honom på lite håll.

Fast öppningen med ”Anxiety” är speciell. En klang- och jubellåt med tunga gitarriff och en refrängkrok som doftar av Totos i sammanhanget förbjudna ”Hold the line”. Men vars text handlar om den ångest som hindrar honom från att njuta av det välsignade liv han lever.

Och ”White man’s world” kunde vara skriven i kölvattnet av metoo-kampanjen, med sin långa katalog av olika privilegier han lever med, och hur det minsta han kan göra är att åtminstone se dem för vad de är.

Efteråt står man och undrar varför han inte skriver fler sådana låtar.

Mot slutet kommer showstoppern ”Cover me up”, som Jason Isbell framför nästan ensam och sjunger så intensivt att det kommer spontanapplåder efter enstaka versrader, som efter ett solo på en jazzklubb.

Det är en kärlekssång till hustrun som är ovanligt naken, som berättar att han först gick på henne i fyllan men sen dess har blivit nykter, och som gör tydligt att hans engagemang här är för resten av livet.

Efteråt står man och undrar varför han inte skriver fler sådana låtar, samtidigt som man anar att det kanske bara går att göra en.

Sen avslutar han allt med att spela Neil Youngs ”Ohio”, på dennes födelsedag, och man påminns om vilket gung som ändå saknas i Jason Isbells egna gitarrockrökare. Det är nog inte där han har sin hemmaplan, hur genomstabil han än är.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.