Det är inte första gången saxofonisten Jonas Kullhammar bidrar till att en äldre musiker uppmärksammas på nytt. Det är inte heller första gången han påminner om hur generande okänd finsk jazz är i Sverige. Sammantaget känns han tämligen given vid sidan om Juhani Aaltonen den här kvällen på Fasching.

Men framför allt säger det något om Aaltonen. För med lite nyfikenhet på jazzen i stort och våra grannländer i synnerhet är det inte nödvändigtvis en rad norrbaggar med goda anslag till kultur i ryggen som man vill bereda plats. Finland har en grym tradition, med allt från säregna vildhjärnor som Edward Vesala och Iiro Haarla till en nivå vid Sibeliusakademin i Helsingfors, som i dag kanske till och med överträffar musikhögskolorna i Sverige. Saxofonisten och flöjtisten Aaltonen, född 1935, har varit viktig för båda delar. Han spelade i duo med Vesala redan i mitten av 60-talet, och räknas också till grundarna av Finlands historiskt kanske viktigaste ensemble för modern jazz: UMO Jazz Orchestra.

Bara för att ta några ganska formella exempel.

Viktigare ändå är förstås musiken här och nu. Aaltonen, Kullhammar, basisten Christian Meaas Svendsen (en norrman, i alla fall) och trummisen Ilmari Haikinheimo (som arrangerat det hela) drar igång med relativt lite förutbestämt. De spelar en rad kompositioner, men överlag påminner musiken snarast om amerikansk frijazz – fast med betydande modifikation. Den öppning mot äldre stilar som blues och spirituals som fanns inom frijazzen ersätter nämligen Kullhammars och Aaltonens grupp med en sorts melodik och melankoli som i stället känns igen från vår egen tradition. Det är någonting vi tenderar att förenkla, som om det bara kom från folkmusik och allmänt tungsinne. Här är det i själva verket mer subtilt och underförstått.

Uppenbarligen sammanfattas det bäst en vårkväll med snöblandat regn, inför en ganska liten publik och just de här fina musikerna på scenen.

Läs fler av Johannes Cornells jazzrecensioner här.