Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-26 14:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecension-konstmusiken-och-folkmusiken-dansar-med-varandra/

Konsertrecensioner

Konsertrecension. Konstmusiken och folkmusiken dansar med varandra

Violinisten Pekka Kuusisto visslar. Här med dirigenten Klaus Mäkelä.
Violinisten Pekka Kuusisto visslar. Här med dirigenten Klaus Mäkelä. Foto: Arne Hyckenberg

Peruansk 60-talsmusik, Stravinskys balett ”Petrusjka” och en nyskriven violinkonsert av islänningen Daniél Bjarnarson – DN:s Nicholas Ringskog Ferrada-Noli hör en fin förening av genrer på Berwaldhallen.

I alla tider har konstmusikens tonsättare lånat från och inspirerats av folkmusik. Det handlar inte om fantasilöshet utan om att gräva där man står, hitta det som är unikt i ens egen kultur, för att skapa något personligt som blir intressant för utomstående.

Den peruanske tonsättaren Jimmy López ”Perú negro” hyllar den afroperuanska musiken – inte urgammal folkmusik, utan en populärmusikgenre som blev stor i Peru på 1960-talet och som inspirerades av äldre traditioner. López väver in fragment av låtarna ”Toro mata”, ”Ingá”, ”Le dije a papá” och ”El son de los diablos” i sitt kraftfulla stycke, en sorts symfonisk dikt. Svängigt och personligt, en utmärkt konsertinledning.

Stravinskys ”Petrusjka” är en balett med en engagerande handling som musiken fångar så detaljerat att man lätt kan visualisera den även vid ett konsertant framförande, bara man känner till den. I korthet: tre dockor väcks till liv under en karnevalisk festdag i Sankt Petersburg. Petrusjka är en vilsen och känslig docka, han är kär i den söta ballerinadockan, som dock bara har ögon för den tuffe moren. Slutet är tragiskt men ambivalent.

Det finns flera dimensioner i berättelsen, inte minst en existentiell (den miserabla Petrusjka förbannar dockmästaren som gett honom liv), men en stor anledning till att verket blivit en klassiker är att Stravinsky effektivt och elegant vävde in ryska folksånger i sin modernistiska orkestermusik, och målade en oerhört livfull bild av en torgfest under firandet av Maslenitsa. Tyvärr lyckas inte riktigt Klaus Mäkelä få till denna rusiga stämning i verkets yttersatser, det låter för försiktigt och mjäkigt, tempona är alldeles för långsamma.

Islänningen Daníel Bjarnasons nya violinkonsert har många fina egenheter. Den inleds med att solisten pizzicato-knäpper på violinens strängar och visslar tonerna samtidigt. Senare nynnar han i falsett samtidigt som han spelar kärva violintoner. Det är ett verk som trevar sig fram, som gång på gång samlar kraft för att sedan sjunka ihop. Det nakna och bräckliga är verkets styrka, och när musiken i slutet hittar fram till ett skört ljus är det direkt rörande.

Violinisten Pekka Kuusisto spelar med stor inlevelse och precision, och bjuder publiken på ett fantastiskt extranummer i sällskap av konsertmästaren Malin Broman: en svensk bröllopsmarsch och en vals från Vichtis. Svensk och finsk folkmusik förenas här, precis som hela konsertkvällen handlar om att låta konstmusik och folkmusik dansa med varandra.

Läs fler recensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli