Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecension-melanie-martinez-ett-parfymerat-haveri-av-kladbyten/

Konsertrecensioner

Melanie Martinez ett parfymerat haveri av klädbyten

Melanie Martinez på Annexet i Stockholm
Melanie Martinez på Annexet i Stockholm Foto: Petter Hellman/Rockfoto

Melanie Martinez har översatt sin rosafärgade gurleskmusikalfilm till konsertformat. Men det enda som skulle kunna rädda turnéversionen av ”K-12” är sannolikt mer pengar, skriver Sara Martinsson.

För den som vill argumentera för att den moderna popstjärnan måste behärska alla typer av musikaliska och visuella uttrycksformer är Melanie Martinez ett ypperligt exempel att lyfta fram. Endast 24 år gammal har hon inte bara skrivit och spelat in två album. Hon har dessutom författat och regisserat en egen långfilm som hon spelat huvudrollen i. 

Ett sådant CV imponerar. Särskilt som att det tillhör en artist som slog igenom i amerikanska The Voice och alltså mycket väl hade kunnat låta ambitionerna stanna vid att bli ytterligare en oförlöst talang vars karriär främst går ut på att turnera i köpcentrum.

Martinez vill uppenbarligen mer, och sedan filmen ”K-12” kom ut i fjol har hon tydligt lagt ner stor möda på att översätta den rosafärgade gurleskmusikalen till konsertformat. ”K-12 Tour” rör sig i stort i samma ramberättelse: om Martinez alter ego ”Cry baby” och hur hon försöker ta sig igenom high school i en bisarr fantasivärld. 

Ansatsen är storslagen. Här finns dansare, en harpist (!), projektioner på storbild och verkligt otymplig rekvisita, som till exempel ett dockskåp stort nog att rymma en människa och en minst två meter hög tårta/kjol. För att ytterligare understryka hur allomfattande Martinez artisteri är doftar lokalen dessutom starkt av blommig parfym.

Det sistnämnda är möjligen också det enda som verkligen fungerar med konceptet. För även om ansatsen att skapa något utöver den vanliga konsertupplevelsen är lovvärd är bristerna i utförande så slående att man bitvis häpnar över publikens tålamod. Mellan varenda en av de tretton låtarna uppstår långa pauser där kläder ska bytas, prylar rullas in och ut. Tempot stannar upp gång på gång, det blir lite som att titta på en rad levande musikvideor. Om där fanns en handling att hänga med i går även innebörden av den förlorad i all logistik. 

Melanie Martinez behöver antingen sänka ribban, eller bli mycket, mycket mer populär. Det enda som skulle kunna rädda ett sådant här haveri till show är sannolikt mer pengar.

Läs fler av DN:s konsertrecensioner