Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Konsertrecension: Molly Kien gör manetliknande vattenmusik

Tonsättaren Molly Kien med Blåsarsymfonikerna och dirigenten Cathrine Winnes,
Tonsättaren Molly Kien med Blåsarsymfonikerna och dirigenten Cathrine Winnes, Foto: Nathalie Pentler/Rockfoto Bildbyrå AB

Under rubriken ”Svensk festivalyra!” bjöd Blåsarsymfonikerna på ett uruppförande av den svensk-amerikanska tonsättaren Molly Kien. DN:s Johanna Paulsson hör vattenmusik med ljusa flöjtstämmor och basiga tubatoner. 

4

Konsert

Blåsarsymfonikerna

Verk av Hugo Alfvén, Egil Hovland, Molly Kien, Albert Schnelzer och Lille Bror Söderlundh

Dirigent: Cathrine Winnes

Solist: Johanna Nilsson, oboe

Scen: Musikaliska, Stockholm

Det är inte varje dag man kommer hem från en konsert och googlar videoklipp av maneter. Den svensk-amerikanska tonsättaren Molly Kiens nyskrivna stycke ”Jellyfish Lake” har fått sin titel efter en sjö känd för sina ofarliga maneter. 

Men soundet är något annat än naturfilmernas ofta graciösa slowmotionbilder av dessa nässeldjur. Melodierna rör sig från ljusa flöjtstämmor till basigaste tubatoner. Varför den repetitiva pukrytmen och bleckblåsstötarna snarare får mig att tänka på stridslystna elefanter förstår jag först när jag ser horder av geléklumpiga maneter myllra runt i normaltempo på Youtube.

Skivrecension: ”Orchestral works” av Molly Kien 

Fantasifulla titlar kan – liksom bildliga beskrivningar i en recension – både hjälpa och stjälpa. Men en teknisk redogörelse vore tråkigare och mindre talande för Kiens välkomponerade femminutersporträtt. Samma sak gäller Albert Schnelzers inledande ”Azraeel suite”, inspirerad av Salman Rushdies roman ”Satansverserna” och utgivningens kontroverser. 

Det är dramatiskt krängande musik som genom tre satser spränger sig fram, rytmiskt jagande med kraftfulla kulminationer. Ett precist utformat äventyr, där himmelskt skira flageoletter (höga flöjttoner) mot slutet bryter förloppet lika plötsligt som hastigt försvinnande. 

Konsertrecension: Blåsarsymfonikerna på Musikaliska i Stockholm 

Blåsarsymfonikernas norska chefdirigent Cathrine Winnes hade klämt in landsmannen Egil Hovlands ”Fanfare og koral” i lördagskonserten ”Svensk festivalyra!” Utifrån den lite märkliga rubriken gjorde basklarinettisten och presentatören Lena Haag samtidigt en träffande iakttagelse av trender över tid: nutida tonsättare söker gärna internationell inspiration, medan förra sekelskiftets nationalromantiker som Hugo Alfvén hellre gjorde programmusik av fylleslag och folkdanser i skärgården. Som i den frejdiga och festligt framförda rapsodin ”Midsommarvaka”. 

På 1940-talet skrev den lika folkmusikförtjusta Lille Bror Söderlundh i sin tur både melodier till Karl Gerhards antinazistiska revykupletter och sin lättsamt svassande ”Concertino för oboe”. Här med väl utförd solostämma av orkesterns Johanna Nilsson.

Konsertrecension: ”Smarginatura” av Molly Kien på Västerås konserthus 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.