Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-04 23:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecension-musikaliskt-rasande-lek-med-tiden-till-alla-som-kampar-och-lider/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Musikaliskt rasande lek med tiden till alla som kämpar och lider

Santtu-Matias Rouvali dirigerar Göteborgssymfonikerna.
Santtu-Matias Rouvali dirigerar Göteborgssymfonikerna.

Istället för Point Music Festival bjuder Göteborgssymfonikerna en serie digitalt strömmade konserter. DN:s Martin Nyström recenserar finalen och skriver att när slutackordet ljuder är det som att allt är förbi som har med det gamla att göra.

Den här veckan skulle den andra årgången av Göteborgssymfonikernas Point Music Festival ha gått av stapeln. Fyra dagar med världspremiärer och internationellt storfrämmande. Istället har orkestern och deras chefdirigent Santtu-Matias Rouvali lagt sig på en helt annan nivå – för att istället bjuda på en serie digitalt strömmade konserter på GSOplay. En tjänst som under corona-tiden har lockat ca 380.000 tittare per rullande 30-dagarsperiod vilket är en ökning med ca 200.000. Och som dessutom bjuder på en chatt med lyssnare runt om i världen och en tvåspråkig livestudio som leds av orkesterchefen och musikjournalisten Andreas Lindahl.  

Som final på denna serie bjöds vi i fredags på en konsert med titeln ”Till den enkla människan” som var tillägnad ”alla de som kämpar och lider”. Och som inleddes med två fanfarer. Först Aaron Coplands ”Fanfare for the common man” från 1942. Det år då kriget såg som mörkast ut för de allierade och USA bestämde sig för att gå in. Och då den amerikanske vicepresidenten Henry S. Wallace hade hållit ett tal där han proklamerade ”gryningen till den enkla människans århundrade”. Och efter denna fanfar – Joan Towers nutida svar på Copeland i ”Fanfare for the uncommon women”, tillägnad alla djärva och äventyrliga kvinnor.

Mycket brass och slagverk, alltså. Men som därefter varierades av Coplands smått underbara teatermusik ”Quiet City” för stråkorkester, trumpet och engelskt horn. Och av Samuel Barbers smärtsamt vackra ”Adagio” för bara stråkar. 

Till finalen samlade sig hela orkestern under Rouvalis ledning till Beethovens åttonde symfoni. Ett verk som är en rasande lek med tiden, och kanske även med tider. När slutackordet ljuder är det som att allt är förbi som har med det gamla att göra. Det intensiva framförandet påminde mig om det som göteborgarnas förre maestro, Kent Nagano, skriver om denna symfoni i sin bok ”Classical music – expect the unexpected”. Att det är där som Beethoven skrattar åt dem som ännu inte insett ”att en ny era har börjat”.