Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecension-orfeus-en-skruvad-och-overdadig-samhallssatir/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Orfeus en skruvad och överdådig samhällssatir

”För att få fart på spelet krävs en bokstavligen guldglittrande komedienne – Marianne Mörck”, skriver DN:s recensent om ”Orfeus i underjorden”.
”För att få fart på spelet krävs en bokstavligen guldglittrande komedienne – Marianne Mörck”, skriver DN:s recensent om ”Orfeus i underjorden”. Foto: Mats Bäcker

I ”Orfeus i underjorden” driver Malmöoperan med samtiden genom casanovor, kulturprofiler och en sjukskriven Sisyfos. ”Men först med en obetalbar komedienne som Marianne Mörck får föreställningen fart” skriver DN:s Johanna Paulsson. 

I gudarnas boning dukar tjänstefolket fram ett dignande middagsbord, medan Tobias Ringborg öser cancanrytmer ur orkesterdiket likt vaskad champagne. När Malmöoperan sätter upp 1874-versionen av Jacques Offenbachs operett ”Orfeus i underjorden” påminner Olympens fest om både borgerligt släktkalas och rämnande akademier. Inte minst Loa Falkmans härskargud Jupiter får klä skott för alla tiders casanovor och kulturprofiler. ”Frihet, jämlikhet, systerskap”, skanderar hustrun Juno (Maria Streijffert) och gudinnekören i svallvågorna efter metoo.

För svensk text och bearbetning står Dramatenskådespelaren Andreas T Olsson. Han kan sin teaterhistoria och sina Bergmancitat, blandar högt och lågt i dialogen – ofta är det roligt och rappt, men ibland väl referenstungt. I kombination med Elisabeth Lintons regi upprättas samtidigt ett kontrakt med publiken, där gudomlig tristess, tomhet och trams blir konsekvenser av varandra i enlighet med ”visa i stället för berätta”-principen. Som om operetten plötsligt blir medveten om sin egen tråkighet och rycker upp sig själv med ”galoppen som kan rädda floppen”.

Marianne Mörck är obetalbar mest hela tiden

Ändå är det en lång startsträcka innan den här föreställningen tänder till. Vän av ordning (Rickard Söderberg), som gärna blir upprörd – kränkt – å andras vägnar, rusar in från åskådarplats och slår huvudet på samtidsspiken. Men sedan följer så att säga ett alldeles för långt och tradigt förspel av violinorgasmer och skilsmässobråk mellan Eir Inderhaugs aningen gälla Eurydike och Martin Vanbergs fagert fåfänga Orfeus. Så självupptagen att han bara blir lättad när hon sticker sig på en spinnrock och kan följa med sin älskare Pluto (en något undanglidande Richard Hamrin) till underjorden.

Offenbach drev skoningslöst med den antika myten om Orfeus som skulle hämta tillbaka sin älskade Eurydike från dödsriket och Glucks opera om densamma. En skruvad story som Malmöoperan vrider ytterligare några varv medan samhällssatiren kopplas upp mot samtiden. För att få fart på spelet krävs också en bokstavligen guldglittrande komedienne – Marianne Mörck – i den nyskrivna rollen som Thalia, den lyriska komedins musa. Obetalbar mest hela tiden, men alldeles särskilt i en fyndig ”Grevinnan och betjänten”-parodi med ombytta roller. Men så har hon också fått de mest slagfärdiga replikerna.

Henrik Dorsins makeover av ”Glada änkan” är en uppenbar förebild och många skratt blir det när Malmöoperan på sitt sätt driver med kulturlivet, teaterns villkor och en samtidsanda, där till och med den stenrullande Sisyfos är sjukskriven.

Anja Vang Kraghs överdåd av fantasirik kostymprakt blir en effektfull kontrast till Julia Hansens shabby chic-patinerade scenografi som hämtar inspiration från slutscenen i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”. Miles Hoares koreografi väver in obligatoriskt bensprattel, men leker även med samtida internetfenomen som Elf Yourself och musiken utnyttjas effektivt till att stundtals säga textens motsats. Den komiska dubbelmotorn Mörck-Falkman och en driven orkester håller ångan uppe och spacklar över svagheterna i denna utpräglade ensembleoperett.

Läs DN:s senaste konsertrecensioner här.