Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-05 15:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecension-wagner-tar-eld-med-en-suveran-nina-stemme/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Wagner tar eld med en suverän Nina Stemme

Nina Stemme sjunger Wagner på Konserthuset.
Nina Stemme sjunger Wagner på Konserthuset. Foto: Yanan Li

När Stockholms filharmoniker under Alan Gilberts ledning gör ytterligare en liveströmmad konsert lyfter Nina Stemme Wagners fem ”Wesendonck-sånger” till den nivå där de nästan tar eld, skriver DN:s kritiker Martin Nyström.

När Paul Griffiths inleder sin bok ”Modern music” med att utnämna den öppnande flöjtmelodin i Debussys genombrottsverk ”Förspel till en fauns eftermiddag” från 1894 till den moderna musikens ”definitiva början” är det för dess nya och annorlunda rörlighet, tidslighet och rumslighet. En musik som inte vill framåt som på en räls, utan som rör sig fritt som på ett stort fält i ett utvidgat ögonblick. Instabilt och oförutsägbart som vinden, havet eller molnen. Eller som drömmarna.

Dess flytande och formupplösande karaktär attraherade också hela 1900-talets musik. Ända fram till elektroniska genrer som dub, techno och ambient. Och inte minst Kraftwerk som såg musik som en flytande konstform. Själv deklarerade Debussy att: ”Det finns ingen teori. Du behöver bara lyssna. Njutningen är lagen.” 

När Stockholms filharmoniker samlades i onsdags under Alan Gilberts ledning för ytterligare en liveströmmad konsert inledde man med just ”Förspel till en fauns eftermiddag”. Ett på sin tid chockerande stycke dåsighet som i dag och i filharmonikernas händer snarare förmedlade en yttersta sensualism. En total närvaro och njutning.

Bild 1 av 2 Alan Gilbert dirigerar Stockholms filharmoniker.
Foto: Yanan Li
Bild 2 av 2 Alan Gilbert leder Stockholms filharmoniker på Konserthuset.
Foto: Yanan Li

Men den skulle straxt slitas itu av Richard Wagners fem ”Wesendonck-sånger”, skisser till ”Tristan och Isolde”, där frånvaron är återställd. Liksom begäret. En suverän Nina Stemme lyfte dem till den nivå där de nästan tar eld. Där solens ögon sägs bli röda av tårar varje afton. Och där inget annat återstår att önska för den smärtsamt längtande människan än att: ”Stoppa andningen, stilla längtan. Tystna, om så bara för en sekund.”

Konserten avslutade med Franz Schuberts ”Ofullbordade symfoni”. I ett intensivt framförande där Alan Gilbert fick fram det spökligt bultande, det främmande och illusoriska som pulserar och driver på i denna musik. En corona-musik, skulle man kunna säga, som också Kraftwerk hade som en av sina stora inspirationskällor.

Läs fler texter av Martin Nyström och fler av DN:s konsertrecensioner.