Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-27 01:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/anders-hillborg-sergej-prokofjev-och-jean-sibelius-pa-konserthuset/

Konsertrecensioner

Anders Hillborg, Sergej Prokofjev och Jean Sibelius på Konserthuset

Georgiska violinisten Lisa Batiashvili.
Georgiska violinisten Lisa Batiashvili. Foto: Jan-Olav Wedin

Laserskärpa. Lisa Batiashvili som solist i Sibelius violinkonsert.

Efter paus gör Sakari Oramo det som jag önskar att dirigenter oftare gjorde i svenska konserthus: höll en kort presentation som placerade in Sergej Prokofjevs femte symfoni ett sammanhang. Under 1930- och 40-talet kom den ukrainskfödde Prokovjev i klammeri med Stalinregimen och precis som Sjostakovitj anklagades han för formalism, ett vagt begrepp för musik som ansågs fjärma sig från folket och den socialistiska realismens uppfostringsideal.

Det är därför man måste lyssna mellan raderna även i ett heroiskt anlagt verk som Prokofjevfemman, där ironiskt inflikade lustigheter kontrasteras mot det känslosamma. De tematiska figurerna gick som en löpeld genom träblåssektionen och andra satsen puttrade läckert likt ett underjordiskt gästabud. Filharmonikerna visade fin känsla för alla krängande valörer, även om man någon gång kunde ana en viss osmidighet i svängarna som med all säkerhet kommer att slipas till under den stundande höstturnén.

Som solist medföljer Lisa Batiashvili, den georgiska violinisten som före paus gav laserskärpa åt solostämman i Jean Sibelius virtuosa violinkonsert. Det är ett verk hon tidigare spelat in på skiva med just Oramo, men då med Finska radions symfoniorkester som nog får anses snäppet vassare som kompband i just Sibelius. Inte minst i den nu väl tungfotade finalen som visserligen har kallats för isbjörnarnas polonäs. Batiashvilis sakliga ton har samtidigt en egen lyskraft, intensiv och målmedveten, men kanske mer tekniskt motiverad än emotionellt engagerande.

Därefter hade man kunnat vänta sig Requiem for Ukraine, ett extranummer som Batiashvili låtit beställa av den georgiske tonsättaren Igor Loboda som en elegant markering mot den Putin-lojale dirigenten Gergiev. Nu blev det i stället ett mer insmickrande arrangemang ur largosatsen i Antonín Dvořáks symfoni nr 9 Från nya världen. Hugo Alfvéns Djävulspolska fick småningom avrunda ett i övrigt väl sammansatt program som inleddes med Anders Hillborgs surrealistiskt flytande orkesterhit Exquisite corpse, kaxigt framförd med ett sound större än livet.