Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Binker & Moses, Soweto Kinch på Fasching

Binker & Moses.
Binker & Moses. Foto: Nathalie Pentler/Rockfoto Bildbyrå AB
3

Konsert

Binker & Moses, Soweto Kinch

Scen: Fasching, Stockholm.

Det är en kväll till den samtida brittiska jazzens ära och på scenen står två unga män som kallar sig Binker & Moses. Den förra spelar tenorsaxofon som på en slak lina mellan Albert Ayler och Sonny Rollins, medan den senare smäller på i en stil som i själva verket innefattar de flesta trumstilar från frijazz till funk.

På sätt och vis blir Moses mer utlämnad så. Det är liksom lättare att luta sig mot ett par förlagor än en hel hoper, vars alla tänkbara lösningar på en given musikalisk situation blir så oräkneliga att han knappast hinner annat än att ta ett och annat eget beslut. De flesta musiker står förr eller senare inför samma dilemma – vem är jag, här och nu? – och ironiskt nog förefaller ofta de som bekänner sig till många snarare än en ett fåtal stilbildare ha lättare att finna på kreativa råd.

Innan de lämnar vidare till kvällens andra akt, altsaxofonisten Soweto Kinch med trio, hinner talespersonen Binker nämna flera av den brittiska jazzens mest betydande innovatörer. Många av dem, som Evan Parker och John Stevens, var också influerade av amerikansk frijazz som Aylers. Men tillsammans med kollegor i Holland, Tyskland och Skandinavien skapade de även en europeisk identitet i jazzen som i sin tur har inspirerat den nutida improvisationsmusiken på båda sidor om Atlanten i nästan lika hög grad som Ayler, Ornette Coleman, Cecil Taylor och andra amerikanska avantgardister.

Kanske finns det en logik i att varken Binker & Moses eller Soweto Kinch speglar särskilt mycket av de där europeiska 60- och 70-talen, utan snarare söker det amerikanska och i viss mening mer tidlösa. Men inte heller Soweto Kinch känns som om han riktigt visste vilken fot han ska stå på. Det blir lite hard bop, en del loopar och effekter, några försök till ren bebop, mot slutet mer hiphop och spoken word och samspel med publiken, samt genomgående rätt mycket av den engelska klubbkultur vars senaste försök att befrukta jazzen gav oss ärtig acid jazz som gjord för att bli signaturmelodi hos TV4 i mitten av 90-talet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.