Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Bryan Ferry på Gröna Lund i Stockholm

Bryan Ferry har byggt sin karriär på att skapa så behaglig musik som man bara kan.
Bryan Ferry har byggt sin karriär på att skapa så behaglig musik som man bara kan. Foto: Karin Lundin

En stund av välbekant perfektion. Att Bryan Ferry turnerar ofta och numera gör ungefär samma show hindrar inte att hans presentation av behaglig, popmusikalisk mindfulness hittills aldrig misslyckats.

3

MUSIK
Bryan Ferry
Scen: Gröna Lund, Stockholm

En av samtidens mest upprepade sanningar om hur man skriver en pophit är den om oumbärligheten av ett irriterande element.

En märklig hook, en slinga som får lyssnaren att haja till, ett knasigt ljud, eller ett överraskande rytmbyte.

Max Martin, Shellback, Diplo, Ryan Tedder, alla är de proffs på att inkludera något som sticker ut, något som stör, i produktionen eller melodistrukturen.

De senaste tjugo årens mest framgångsrika listtoppare har, om man tänker efter, i överraskande hög grad varit enerverande.

Ingen kunde vara mer fel i denna proffslåtskrivarnas tidsålder än Bryan Ferry.

Sjuttioett år gammal och fortfarande aktiv har han i mer än halva livet byggt sin karriär på att skapa så behaglig musik som man bara kan.

Roxy Musics ”Avalon” från 1982 är en evig referens i vår gemensamma pophistoriska vokabulär. När nya akter dyker upp med ett liknande, välljudande, mjukt, omsorgsfullt sound jämför vi fortfarande med den.

Att kliva in i Bryan Ferrys estetiska värld är att för en kort stund låta sig omslutas av perfektion. Att han kan komma till Sverige och spela för fulla hus ungefär en gång om året är med den bakgrunden lätt att förstå.

Den dröm han säljer om en plats där inget skaver är effektiv mindfulness.

Så är också hans återkomst till Gröna Lund efter trettiosju år näst intill fullsatt. Man märker tydligt att många av besökarna har sett showen förut.

De är välbekanta med formuläret enligt vilket Ferry lägger upp sina konserter.

Först några hits, typ ”Slave to love”.

Sedan en mer nedtonad stund med en raritet eller två, som ”Windswept” och ”Bête noire”.

Därefter några oändligt utdragna episoder där bandets solister får stå i centrum. Och så på slutet samma koppel av ”Avalon”, ”Love is the drug”, ”Virginia Plain”.

Inga överraskningar att tala om bjuds.

Men sådana är heller ej poängen med att ge en och en halv timme av sitt liv till Bryan Ferry.

Hans jobb i dag är att skänka publiken en angenäm paus från kaoset som är verkligheten. En uppgift med vilken han hittills ännu inte har misslyckats.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.