Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Carola Häggkvist i Filadelfiakyrkan, Stockholm

När Carola talar direkt ur hjärtat är hon en stormvind att räkna med.
När Carola talar direkt ur hjärtat är hon en stormvind att räkna med. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto

Är det något Carola kan så är det jul, hon har både en ny julskiva ute och en osökt anledning att prata om sin tro. Samt sjunga gospel så att vem som helst kan bli frälst.

Musik
4

Carola
Filadelfiakyrkan, Stockholm

Det är knappast lätt att vara ett medelålders mirakel. Carola Häggkvist har på sistone fått större rubriker för att ha plankat på tunnelbanan och för sitt flyktingmottagande än för musiken. Men är det någonting Carola kan så är det julen. Det är den tiden på året då hon forfarande får stråla som den stjärna hon i grunden är och samtidigt ge uttryck för sin tro. ”Jesus, eftersom det här är en julkonsert så kan jag ju prata om honom”, som hon själv filosoferar under mellansnacket.

Årets julturné kretsar kring nya skivan ”Drömmen om julen” med klassiska julsånger och några nya i Jan Johansson-jazziga och Brian Eno-ambienta arrangemang av Peter Nordahl, senast uppmärksammad för sitt arbete med Sven-Bertil Taubes ”Hommage”-platta.

Det är en musikalisk skrud som klär henne väl på scen, uppbackad av ett känsligt femmannaband med dominerande flygel- och stråkackompanjemang. ”Gläns över sjö och strand” förlängs med folkpsykedeliska utsvävningar som gör att orden blir till både bön och besvärjelser, medan ”Stilla natt” blir en inbjudan till allsång.

Lugnt och vilsamt är väl egentligen inte Carolas melodi om man ska tro henne själv. Och tro får man göra en sådan här kväll vare sig man vill eller inte.

Inledningsvis är det sånger om barndomsminnen, snack om julefrid och sprakande tomtebloss. I sina sämsta stunder låter Carola som en predikant och pyntar med frikyrkoschlager. Men när hon däremellan hittar styrfarten i ”Jag såg tomten kyssa mamma” och talar direkt ur hjärtat är hon en stormvind att räkna med.

Det är på så sätt hon skapar känslan av julen som en tänjbar tradition och tid för eftertanke, både medmänskligt och musikaliskt. Anekdoter om familjejularna och pappa Häggkvists granbestyr blir reflektioner kring sorg och saknad. Samt drömmar om fred och frihet för flyktingvännerna uppe på läktaren som hon vänder sig till inför ”Tro på en morgon”.

När hon sedan släpper alla hämningar i gospelfinalen ”Go tell it on the mountain” kan hon faktiskt frälsa vem som helst.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.