Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Chiaroscurokvartetten på Allhelgonakyrkan, Stockholm

Chiaroscurokvartettens medlemmar kommer från Ryssland, Spanien, Sverige och Frankrike.
Chiaroscurokvartettens medlemmar kommer från Ryssland, Spanien, Sverige och Frankrike. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Det är lite kaxigt att slänga in ett verk av svenske Franz Berwald i en konsert som i övrigt består av klassiker av Wienklassicismens tunga trojka Haydn, Mozart och Beethoven.

Konsert
5

Chiaroscurokvartetten

Verk av Joseph Haydn, Wolfgang Amadeus Mozart, Franz Berwald och Ludwig van Beethoven. Scen: Allhelgonakyrkan, Stockholm. Längd: 2 tim 20 min.

Berwald må vara en av vårt lands mest kända tonsättare, men han når ärligt talat inte upp till fotknölarna på de tre mästarna. Men just det gör denna konsert intressant och dynamisk – den låter liksom en vanlig dödlig umgås med tre kungar.

Den som tror att Chiaroscurokvartetten är ett gäng nationalistiskt kulturmissionerande svenskar misstar sig dock. En fjärdedel av gruppen är svensk, de övriga kommer från Ryssland, Spanien och Frankrike. På tidstrogna instrument, med strängar så organiska och känsliga att de måste stämmas på nytt efter nästan varje sats, har kvartetten specialiserat sig på musik från klassicismen och den tidiga romantiken.

Berwald och hans Ess-durkvartett från 1849 hör tveklöst till romantiken, med sin ovanliga struktur och sina intensiva känsloutbrott. Samtidigt har den en återkommande melodi som låter kraftigt inspirerad av Bachs klaverkonsert i A-dur, komponerad över hundra år tidigare. Berwald kunde sin musikhistoria men skapade ett personligt uttryck, och denna fina stråkkvartett är en överraskande trevlig bekantskap.

De stora höjdpunkterna denna kväll kommer ändå från Mozart och Beethoven. Mozarts stråkkvartett nr 14, som han som 26-åring komponerade 1782 efter att ha låtit stråkkvartettgenren vila i nästan ett decennium, har en långsam sats som är underskönt vacker – speciellt när den får en sådan ljuvlig behandling som här. Tiden tycks stanna, gravitationen upphävs, så starkt är det.

Även i Beethovens sjätte stråkkvartett är det ett långsamt avsnitt som griper tag mest – inte den mysiga adagiosatsen utan den långsamma inledningen på finalsatsen, med rubriken ”La Malinconia”. Det är en melankoli som inte är nattsvart utan börjar i försiktigt hoppfull dur innan smärtan sakta fortplantar sig i musikens blodomlopp.

Men den G-durkvartett av Haydn som inleder konserten, från hans glänsande serie stråkkvartetter op 76, går inte av för hackor den heller. En gnistrande juvel från en 65-årig tonsättare som hade nått formfulländning.

Chiaroscurokvartetten spelar lysande rakt igenom, och att se deras ögonkontakt och leenden är en del av behållningen i denna maximalt tillfredsställande konsert.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.