Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-07 13:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/derya-yildirim-gor-den-turkiska-folkrocken-som-ny-igen/

Musik

Konsertrecension: Derya Yildirim gör den turkiska folkrocken som ny igen

Derya Yildirim sjunger och spelar baglama med sin Grup Simsek. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Enda albumet hittills från Derya Yildirim & Grup Simsek ger bara en antydan om hur lätt de bygger sitt milt psykedeliska sväng och hur skarvlöst de för det turkiska 70-talet ut i världen.

Flera låtar startar i ett varmt psykedeliskt tassande, som från San Francisco 1967. Orgeln påminner om Hansson & Karlsson. I ”Gurbet” byggs ett mjukmysigt 70-talsgroove som kunde höra till både Dungen och Amason.

Fast den sistnämnda är en låt om hemlängtan, skriven av den legendariske Özdemir Erdogan, och får Derya Yildirim att ge sig in i en förklaring om hur hon har präglats av sina föräldrars och deras föräldrars saknad efter bergen i Sivas – men själv är hon ju född i Tyskland eftersom de blev kvar där.

Och så vitt jag förstår är hon ensam turk i bandet, om det nu är vad man ska kalla henne.

Men det spelar ingen roll hur stor sak hon själv gör av att det här är ett band som befinner sig utanför alla genrer, Derya Yildirim & Grup Simsek är ändå omöjliga att inte placera in i den allt starkare strömning av artister som knyter an till den turkiska folkrocken och psykedelian från framför allt 70-talet.

Det är en musik som var enorm i Turkiet på sin tid, ofta kallad anadolu rock, men som ett par decennier senare började spridas i helt andra sammanhang som exotisk garagerock för kännare i Västeuropa och USA. I dag är den både återaktiverad i hemlandet, med Gaye Su Akyol som främsta affischnamn bland en hord av nya band, och en av alla tydligt definierade moderna musiknischer som lever lite överallt i världen, bland annat på klubbkvällar i Stockholm under namnet Turkadelica.

Hälften av låtarna bandet gör på Fasching är hur som helst gamla folksånger eller covers av kända singer/songwriters, och det är inte alls givet vilka som är vilka. Derya Yildirim sjunger dem med en romantisk satsning som möjligen ligger inbyggd i genren, där längtan känns oändlig och kärleken rent bokstavligt hjärtekrossad.

Även om hon har andra tonfall också.

Dessutom spelar hon baglama, den långhalsade lutan som är mer avlång än en oud och ofta kallas saz. Som ett soloinstrument strax framför elgitarren och den kitschiga vintagesynten. Med en lätt elektrifierad, men ren klang som gifter sig med gammal psykedelia mer naturligt än någonsin en sitar.

Ett enda album har de gett ut hittills, som bara ger en antydan om det lätta, milda sväng som de bygger upp i diverse taktarter, utan minsta märkbar ansträngning. Det finns anledning att hoppas på mycket mer.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om den turkiska världsstjärnan Tarkan.