Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-12 00:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/engelkes-bjuder-pa-dansant-dromspel-om-identitet-karlek-tro-och-tvivel/

Scenrecensioner

Engelkes bjuder på dansant drömspel om identitet, kärlek, tro och tvivel

Ur Charlotte Engelkes ”Lohengrin dreams” på Dansens hus, där ensemblen har rätta glimten i ögat. Foto: Mats Bäcker

Kostymerna i Charlotte Engelkes nya verk visualiserar hennes storslagna knasighet i guldglitter, silverblänk, dockhuvuden och stora moln av fjädrar. Men föreställningen är länge lös i kanterna, tycker DN:s Maina Arvas.

”Var kommer du ifrån?” Denna ständiga fråga. Varför måste vi veta det när vi möter andra människor? Och finns det flera möjliga svar? Regissören, koreografen och performanceartisten Charlotte Engelkes undersöker bland annat det i ”Lohengrin dreams”.

Richard Wagner lånade från tysk medeltidsdiktning till sin romantiska opera ”Lohengrin”. Där anländer riddaren Lohengrin på en svan för att rädda Elsa ur knipa, varpå de gifter sig, med förbehållet att hon aldrig får fråga honom varifrån han kommer. Vilket hon till slut ändå gör, och han måste lämna henne.

Nu lånar Engelkes av Wagners opera till ett dansant drömspel om identitet, kärlek, tro och tvivel. Hennes uppsättningar blandar dans, teater, performance och opera. Hon omvandlar klassiska verk av August Strindberg, Pjotr Tjajkovskij, Ingmar Bergman – och hemskt gärna Wagner, som i ”Miss very Wagner”, ”Siegfried – the very Wagner hero hour” och barnföreställningen ”Guldet”.

Som ofta tidigare samarbetar hon här med ljuddesignern Willy Bopp, vars musik i samarbete med Norrlandsoperans symfoniorkester lekfullt tar utgångspunkt i Wagner, och med kostymdesignern Anna Ardelius som visualiserar Engelkes storslagna knasighet i guldglitter, silverblänk, dockhuvuden och stora moln av fjädrar. Kung Heinrich Fågelfängaren har lösmage och ett helt fjäderfä nertryckt på huvudet, svanens utstyrsel testas flera gånger innan Lohengrin kan anlända med stil i paljettbyxor och brynja.

En teatralisk trollkonstnär som Engelkes trivs i operans och sagans värld där djur och människor kan förvandlas till varandra (svanen i ”Lohengrin” visar sig till exempel vara Elsas försvunne bror) och just förvandling passar ju en uppsättning som vill undersöka identitet. Koreografin är eklektisk med handstående, krabbgång, pardans och yoga. Ensemblen har rätta glimten i ögat för materialet, särskilt mezzosopranen Ivonne Fuchs som gestaltar Elsa med både hänryckt inlevelse och kvittrande ironi. 

Ändå tar det ett bra tag innan ”Lohengrin dreams” börjar få fäste. Länge är den lös i kanterna, en serie infall som pågår, där man börjar längta efter mening. Sammanhållningen blir dock starkare i takt med att sago-narrativet görs tydligare, och identitetstemat knyts ihop på slutet med hjälp av publikinteraktion. Frågan ”var kommer du ifrån” besvaras både från salongen och på scenen och det visar sig att svaret kan vara allt ifrån namnet på en plats till ”från mamma och pappa” eller ”från stjärnstoft, som du”.

Läs fler texter av Maina Arvas och fler av DN:s scenrecensioner