Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 16:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/festivalrecension-andra-dagen-pa-way-out-west-fick-dysterrockbandet-the-cure-i-gang-allsang-och-publikdans/

Konsertrecensioner

Festivalrecension: Andra dagen på Way out West fick dysterrockbandet The Cure i gång allsång och publikdans

Bild 1 av 3 The Cure spelade i två timmar, längre än alla andra på Way out West.
Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
Bild 2 av 3 Stereolab låter som ett europeiskt Talking Heads, med Laetitia Sadier på sång och keyboard.
Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto
Bild 3 av 3 Seinabo Sey visade hur mycket hon kan göra utanför sitt soulpopformat.
Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto

Efter en och en halv timmes The Cure-konsert kommer Robert Smith ut på scenen igen och är plötsligt lättsam, vill prata lite, säga något om hur många gånger han har varit i Sverige och hur annorlunda det var den allra första gången.

Sen förklarar han att man förlorar förmågan att kommunicera med folk när turnéerna blir större och det finns folk som tar hand om allt. Som om det vore anledningen till att han aldrig brukar säga något mellan låtarna.

Nå, nu blir det i alla fall bara pop den sista halvtimmen, försäkrar han, och så fyrar bandet av ett fyrverkeri om sju snabba klassiker med allsång och publikdans så att man undrar hur många andra band som kan göra en lika komplett konsert utan utfyllnad och sen ha lika mycket torrt krut kvar.

Och de spelar inte ens ”Let’s go to bed”.

På sätt och vis är det en gyllene illustration av den dubbelhet som alltid har varit The Cures. Å ena sidan ett band som excellerar i mäktig, mullrande dysterrock, å andra sidan mellan varven ett hitlisteband av renaste popkaliber.

Nu gör de två timmar – längre än alla andra på Way out West – som fokuserar på 80-talet och helt hoppar över de senaste tjugofem åren, och lyckas trots det snarast ge ett intryck av nytändning. Med en nu sextioårig Robert Smith i samma kluddsmink och upptrasslade hår som alltid, och en röst som inte tappat något i intensitet eller tonfall.

Något bör även bero på Reeves Gabrels, som en gång var hyperexpansiv gitarrexcentriker i David Bowies Tin Machine, men nu agerar extra ankare i The Cure och håller igen så man knappt känner igen honom .

På en festival som detta år är påtagligt tunn på riktigt breda publikdragare är The Cure hur som helst det stora undantaget, och en ovanlig samlande punkt för publikens olika åldrar.

Möjligen ska man se det som en sorts kompensation att Way out West i år samlar in nästan alla Sveriges största kvinnliga stjärnnamn på samma centrala scener: Silvana Imam, Zara Larsson, Veronica Maggio och Seinabo Sey. Där inte minst den sistnämnda påminde om hur mycket hon kan göra vid sidan av sitt eget soulpopformat, när hon först byggde ut Nina Simones ”Don’t let me be misunderstood” till något som kunde likna en ordlös aria, strax utanför normal tidsuppfattning, och sen bjöd in soulsångaren Hannes och tillät sig att bli gästsångerska åt honom.

Att hon har sidor kvar att visa verkar tydligt.

Söker man oförlösta löften är det annars svårt att gå förbi Mitski, en japansk-amerikansk artist som kombinerar en flyhänt men lätt oansenlig indierock med att bygga en sorts långsam performanceteater kring en stol och ett bord på scenen. Lite som en St Vincent kunde ha framstått, innan hon började tänka lite extra på det visuella, och man undrar vad Mitski skulle kunna skapa om hon fick lite budget och en bra regissör.

Otippat fulländade i sin form var däremot Khruangbin, den osannolika instrumentaltrion från Texas som får sydostasiatisk pop, spaghettiwestern, reggae och gitarrpsykedelia att samsas i ett och samma utstuderat stillsamma paket. Och jag inser att de i själva verket bör ses som ett funkband, som ett ännu mer återhållet The Meters, snarare än ett The Ventures för 2010-talet.

Även om det är svårt att komma ifrån den grundläggande karaktären som bakgrundsmusik, att där finns en stor yta mitt i musiken som förblir tom nästan vad de än gör.

Några sådana problem har aldrig Stereolab haft, nu återförenade efter tio års paus och bantade till en kvintett, och med en musik så mångbottnad och eklektisk att det är en gåta hur de kan få den att låta så gjuten i ett stycke.

Någon har kallat dem det optimala skivnördsreferensbandet, någon annan den första postrockgruppen, själv föredrar jag den underbara – låt vara otillräckliga – etiketten easy listening-kraut. Som i den helt rimligt betitlade ”Metronomic underground”, där daba-daba-körer från Burt Bacharach och en lätt distanserad fransk yeye-popröst samsas med surrealistiska retrosyntklanger och en rad stelfunkiga små monotonier som krokar i varandra till ett lika sammansatt som generöst groove.

Live låter det nu lika snyggt som säkert, och utstuderat arty ned i varje detalj. Lite som en sorts europeiskt svar på Talking Heads, med samma förmåga att låta allsköns kantigheter samverka till ett större sväng än som borde vara möjligt.

Jag kan bara hoppas att tiden äntligen har hunnit ifatt dem.

Festivalrecension: Distanserat på Way out wests första dag – men Zara Larsson gjorde effektiv popshow