Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-16 12:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/festivalrecension-bad-cash-quartets-publik-lyfter-gardenfestivalen-dit-den-ska-vara/

Konsertrecensioner

Festivalrecension: Bad Cash Quartets publik lyfter Gårdenfestivalen dit den ska vara

Martin Elisson är tillbaks i Bad Cash Quartet efter fjorton år. Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto

När Bad Cash Quartet återförenas är publikens gensvar kärleksfullt på ett sätt som bara lyckliga lokalpatrioter kan uppbringa, och blir till en påminnelse om vad som verkligen gör en festival.

”Det här är utan tvekan den varmaste scen jag någonsin spelat på.”

Deerhunters frontman Bradford Cox sammanfattar det allmänna tillståndet när Gårdenfestivalen går in på sin andra dag. Solen gassar aggressivt, som om den i solidaritet med besökarna har kraftsamlat för att mota bort allt regn i universum. Bara timmar efter festivalens slut blir det blött på gatorna igen.

Det är en dag av gitarrock i Trädgårdsföreningens hetta. Bad Cash Quartet, The Sounds, Yves Tumor. Och sagda Deerhunter, som sätter stämningen med sin progressiva indierock. De kämpar, precis som de flesta under gårdagen, med en väldigt liten publik. Det hindrar inte Cox från att ge oss gulliga komplimanger, eller bandet från att göra ett stabilt gig i ordets mest positiva bemärkelse. ”Helicopter” skjuts iväg som stjärnströssel i luften.

Befriande nog fylls parken på snabbare i dag, och redan när Sarah Klang kliver på vid 18-tiden får hon god draghjälp. Även om hon, mer än någon annan, nog hade klarat sig bra ändå. Hennes graciöst storslagna country skulle kunna fylla varje tomrum i hela Göteborg. Med finkänslig steelgitarr och den otroliga rösten i centrum omfamnar hon stora scenen i en varm kram. Balladen ”Mind” vandrar långsamt framåt på skakiga men fast beslutna ben, som tagen av sitt eget allvar. Det är festivalens vackraste stund dittills.

I övrigt tillhör dagen de imponerande nischade småbokningarna på lilla scenen. Brittiska Black Midi utmanar det gamla imperiets hopplösa självrefererande genom att låta som allting på en gång. Amerikansk jazz som Naked City och Mahavishnu Orchestra, tidig postrock, hardcore och bisarr spoken word mixas ihop till en halvt improviserad lera som är äcklig men extremt beroendeframkallande.

Queeravantgardisten Yves Tumor fortsätter i samma anda, men betydligt mer dansant. Han har jämförts med David Bowie, och kaosdiscobandet han har med sig verkar onekligen hämtat direkt från rymden. Sist men inte minst gör amerikanska Empress Of snyggt housig elektronisk pop, där låtarna sömlöst glider in i varandra med ständigt ökande intensitet.

Men egentligen väntar hela parken på finalen. Bad Cash Quartet har inte spelat ihop på fjorton år, och trots att det nuförtiden regnar återföreningar har 00-talets Göteborgspopband inte riktigt dragits med. Martin Elissons lycka går inte att ta miste på när han konstaterar att bandmedlemmarna känt varandra sedan de var sju år och att det varit underbart att få repa igen.

Både han och Jonas Lundqvist ränner omkring som om det gällde liv och död. Och det gör det ju. Bandet har kommit tillbaka från andra sidan, har allt att förlora och mycket att bevisa. Och de bevisar sig med råge. ”Too bored to die” och ”Big day coming” låter som att de inte åldrats en dag. Publikens gensvar är kärleksfullt på ett sätt som bara lyckliga lokalpatrioter kan uppbringa, och Elisson bedyrar att detta vore omöjligt utan oss.

För en gång skull är det ingen klyscha. Snarare en påminnelse som kan riktas mot arrangören FKP Scorpio: Glassiga festivaler är ingenting utan de hängivna fansen, men växer till något ofattbart när vi är där. Jag hoppas att den tyska konsertjätten drar lärdom av det. Och att de sänker biljettpriserna.

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om Gårdenfestivalens första dag.