Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 09:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/festivalrecension-gles-publik-nar-goteborgsfestivalen-garden-forsoker-vaxa/

Konsertrecensioner

Festivalrecension: Gles publik när Göteborgsfestivalen Gården försöker växa

The Streets Mike Skinner kämpar för att få igång publiken på festivalen Gården. Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto

Festivalen Gården i Göteborg försöker expandera, men publiken är gles och artister som The Streets, Yaeji och Tame Impala får kämpa för att få upp stämningen, skriver DN:s kritiker Noa Söderberg.

Det är verkligen en fin sommardag. En av de första. Studentflak och sol skapar en allmän uppsluppenhet på Göteborgs paradgator, och mitt i allt har junigrönskan slagit ut i anrika Trädgårdsföreningen. En dag att vara nöjd med allt som livet ger. Och en perfekt chans att plocka marknadsandelar från Way out west. 

Tyska konsertjätten FKP Scorpio är inte sena på bollen. Gården har sedan förra årets premiär växt från en till två dagar, från 695 kronor i biljettpris till 1450. ”Generationer av musikälskare förenas i det gungande publikhavet”, siar bolaget på den sajt där de kränger biljetter. Men, varnar de: ”Observera att lilla scenen har begränsad kapacitet”.

Halvvägs in under kvällen vill The Streets, den återuppståndne brittiska rapparen som är ett av toppnamnen, att vi ska lära honom njuta av sommarprakten omkring oss. ”Jag känner till en sak om svenskar: ni vet hur man utnyttjar sommaren. Ni blir galna i sex veckor”. Ändå är det Mike Skinner, som han egentligen heter, som lär oss. Vi är helt enkelt för få.

Av de 6.000 personer som köpt biljett till första dagen har högst hälften dykt upp såhär dags. Gräsplanen framför stora scenen gapar halvtom, men Skinner gör ett sensationellt jobb för att den ska kännas full. ”Jag är ledsen, men vi kliver inte av innan ni har det bra. Sådana är reglerna”. Den livespelade mixen av rock’n’roll, garage, grime och gapig spoken word passar perfekt med de brittiska sarkasmerna, som i sin tur passar perfekt med den svenska mentaliteten. Skinner ömsom peppar och ömsom driver med oss. 

När konserten är slut har han tvingat till sig en stagedive, sprutat ut tre flaskor champagne och visat mycket tydligt var nutida hajpade landsmän som Sleaford Mods och Kate Tempest hämtat inspiration ifrån.

Kvällen tillhör de artister som gör som Skinner. Yaeji, en viskande koreansk-amerikansk housesångerska, får publiken att smälta samman i ett svettigt rave trots att ingen egentligen skulle behöva trängas. Hajpade indiekillen Mormor frälser sällskapet framför den lilla scenen med en mer dansant variant av Mac Demarcos slackerpop.

Hela stämningen andas tapper förväntan, att det snart ska ta fart, men det händer inte. Näst sist på scen är experimentella kammarpopsångaren Julia Holter, en popmusikens omprövare i internationell klass, och hon möter vad som snarare liknar en kämpande stadsfest i en svensk småstad. Hon väljer en annan inställning, tar det för vad det är och tonar ner sin stora ensemble. Det är sorgligt att se, men hon gör det bra. ”Det börjar bli kyligt”, konstaterar hon lakoniskt, ”hoppas vi ses någon annan gång”.

De enda som får en någorlunda tilltagen publik är kvällens dragplåster, psykrockarna Tame Impala. Deras storhet ligger i att de inte bara lånar genrens sound, utan också dess filosofi – de vrider och vänder på verkligheten med hjälp av den teknik som förebilderna saknade. Sprakande vibrationer, smältande ansikten och mattor av blixtrande laser samsas med fenomenalt smart pop. Det är som att se en ny färg.

Men under regnbågsexplosionerna dröjer sig den avslagna tomheten från en halvt utebliven fest ändå kvar. Låt oss hoppas att återförenade Göteborgslegendarerna Bad Cash Quartet möter bättre förutsättningar under dag två.

Läs fler texter av Noa Söderberg, till exempel en konsertrecension av Smashing Pumpkins.