Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/festivalrecension-point-bjuder-pa-spetsmusik-med-makalost-lacker-klangkoreografi/

Konsertrecensioner

Festivalrecension: Point bjuder på spetsmusik med makalöst läcker klangkoreografi

Dansversionen av isländska tonsättaren Anna Thorvaldsdottirs ”Aion” är som en naturkraft. Foto: Olaf Tryzna

Den nytänkande festivalen Point tar hela Göteborgs Konserthus i besittning och bjuder förutom två urpremiärer på massor av kringhändelser. DN:s Johanna Paulsson var där och konstaterar att festivalen placerar konstmusiken där den hör hemma.

När Göteborgs Konserthus ställer till med en nytänkande festival som tar hela byggnaden vid Götaplatsen i besittning med konserter och kringhändelser är det med ledordet ”point” som i position, spets och udd. Fredagens program sträcker sig från after work-samtal med bland andra violinisten Patricia Kopatjinskaja till inte mindre än två världspremiärer. 

Financial Times skrev nyligen att tonsättaren Anna Thorvaldsdottir anses vara det mest spännande som kommit från Island sedan Björk. Och i det moderna klangskulpterandets tidevarv har Thorvaldsdottir onekligen den sällsynta förmågan att förvandla inte bara musiken, utan också tiden till rum. Som i dansversionen av ”Aion”, ett stort anlagt verk skrivet för Göteborgs Symfoniker och uruppfört tillsammans med Iceland dance company. Thorvaldsdottirs musik låter inte tidlös, utan snarare som ett uråldrigt nu. Ur detta föds Erna Ómarsdóttirs klamrande, klängande och krälande koreografi som slingrar sig ända upp på pulten och kring dirigenten Anna-Maria Helsing. 

Stråkarna piskar upp storm och skapar stiltje bland både kroppar och klanger. Det är en eruptiv, explosiv musik som inte minst i kombination med väggprojektionerna framstår som just en naturkraft. Ibland farligt nära ett soundtrack till tidskriften National Geographic, men i musiken finns både återkommande teman och en ständig framåtrörelse med en strävan att upplösa gränser. Ja, faktiskt hela konsertformen med gläfsande dansare i krabbgång och musiker som till slut lättar från sina stolar och dras med i denna makalöst läckra klangkoreografi som likt ett urtidsdjur slukar allting i sin väg.

Musiken i Anna Thorvaldsdottirs ”Aion” låter inte tidlös, snarare som ett uråldrigt nu, skriver DN:s Johanna Paulsson. Foto: Olaf Tryzna

Men musikens och framför allt ropets kraft kan vara minst lika omtumlande i kammarformatet. ”Jag skulle inte alls bli förvånad om vi får se teaterversioner av långdikten Blodhov – dess avskalade scenografi och ytterst laddade språk rymmer redan på boksidan en dramaturgi,” skrev den svenska översättaren John Swedenmark i efterordet till Ger∂ur Kristnýs diktsamling. I händerna på tonsättaren Karin Rehnqvist har Kristnýs ordknappa vers blivit en köttsligt brutal metoo-monodram med samma namn. ”Blodhov”, fredagens andra världspremiär, är komponerad för ljudlaborerande Ensemble Recherche från Freiburg och folksångerskan Lena Willemark som behärskar kulningsteknik – locksången som använts vid fäbodarna för att ropa in boskap och som blivit Rehnqvists signum. 

Lena Willemark kular i Karin Rehnqvists metoo-monodram ”Blodhov”. Foto: FrancisLöfvenholm

Kristnýs text återdiktar en berättelse ur den poetiska Eddan, där guden Freyr får lust till jätteflickan Ger∂ur och sänder sin dräng för att hämta henne. Efter bevekelser och hot följer hon motvilligt med för att skona sin släkt. Under nio nätter våldför sig Freyr på henne; ”utvänd på avigan och hastigt hoptråcklad” är rader som biter sig fast likt ”huggtandsmörkret”. Det blir en sceniskt sparsmakad, men smärtsamt drabbande iscensättning, där kraft, klös och sårbarhet samsas i Willemarks vokala uttryck. Till detta en både kärvt skimrande och åskplåtsmullrande klangbild med ett sound som tycks både fjärran forntida och nutida på samma gång. 

Övergreppstematiken sträcker sig genom seklerna och i kvällens sista konsert framträdde förövarens perspektiv. Leo Tolstoys kortroman ”Kreutzersonaten” från 1890 fick sitt namn efter Beethovens violinsonat. Storyn om den svartsjuke Pozdnysjev som knivhugger sin hustru till döds inspirerade i sin tur Leos Janáceks första stråkkvartett. Dessa tre lager av Kreutzersonater sammanfördes här med viss modifikation till en sorts radioteater i liveformat eller levande mördarballad med Krister Henriksson som ruskigt bra recitatör, uppbackad av Norska Kammarorkestern med Terje Tønnesen i spetsen. 

Utanför konsertsalen fortsatte kvällen i regi av dj:n och tonsättaren Gabriel Prokofjev – barnbarn till Sergej – som gjort sig ett eget namn med klubbkonceptet Nonclassical. Med såväl slagverkare (Lisbeth Diers) som zombiemusiker bland de övriga performancepunkterna i foajén och starka berättelser på scen placerar Point music festival både Göteborg och konstmusiken på framsidan.

Läs mer: Fler texter av Johanna Paulsson 

Läs mer: Fler av DN:s konsertrecensioner