Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/festivalrecension-stark-avslutning-pa-way-out-west/

Konsertrecensioner

Festivalrecension: Stark avslutning på Way out west

Bild 1 av 4 Åttiotalsfärgad danspop med Christine and the Queens.
Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto
Bild 2 av 4 Viagra Boys avslutade festivalen.
Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
Bild 3 av 4 Solange Knowles.
Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
Bild 4 av 4 Amason spelade i strilande regn.
Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto

Det regnade på Way out west. Himlen öppnade sig, Erykah Badu kom in i regnrock och Amasons blöta publik blev inte så stor. Men kvällens höjdpunkt var Stormzy med sin osannolika kulspruterap.

Det kommer ett ljud som från Liseberg, ett sus genom publiken. Fast här handlar det inte om någon berg- och dalbanebacke, utan om en plötslig stormvind – och så öppnar sig himlen med ännu en förödande regnskur.

Och den församlade publiken som står redo för souldivan Erykah Badus entré blir halverad på nolltid. Trots att i princip alla visste att detta var en regndag, kom i fullt regnställ eller åtminstone har skaffat sig en liten plastponcho någonstans.

Man kan bara ana hur elegant Erykah Badus utstuderat långsamma och självhyllande entré skulle ha blivit en vacker sommarkväll i solnedgången, nu kommer hon in i illröd regnkappa och verkar ärligt talat lite skakad – även om hon räknar upp en skrattretande lång rad av även-känd-som-alias, inklusive She-ill, Low Down Loretta Brown, Manuela Maria Mexico och Fat Belly Bella.

Fast det ordnar upp sig. Regnet avtar, hon skalar av sig några lager av sin omfattande klädsel, bjuder på en väl tilltagen rundtur genom det tjugotvåårsjubilerande (!) debutalbumet ”Baduizm” med sitt lyxiga band om elva personer och kastar ut ett litet dryckesoffer till förfäderna.

Ja, hon berömmer till och med regnhimlen, kallar den ”a sky of purification”.

Lika svårt hade Amason det på samma scen några timmar tidigare, när de missade det mest furiösa regnet men ändå stod inför en otippat gles skara tappra i stadigt stril och gav intryck av att spela mindre från den nya skiva som släpps nästa vecka än som ursprungligen var utlovat, eftersom en redan hårt prövad publik svarar bättre på det välkända.

Kontrasten var stark mot deras solskenslook i unison pastellbatik, med en dekor av berg och stjärnhimmel som från ett barnprogram på 70-talet, och visst fanns det något sammanbitet över den annars så skarvlöst lättflytande musiken. För dagen förstärkt med gäster på gitarr, saxofon och vibrafon samt Daniel Boyacioglus estradpoesi, som gjort för en maklig eftermiddagstriumf med vinden i ryggen.

Det visade sig i stället vara Christine and the Queens som vann väderlotteriet, där frontfiguren Heloïse Letissier till och med kunde peka på en fläck blå himmel under sin energiska workout för frihet från skam och bejakande av egenheter. En av de mest maskulina sångerskor att någonsin spela på sin sexualitet, men framför allt en dansare som i sällskap med sex frisksportande kumpaner gjorde en effektiv timme av 80-talsfärgad danspop efter Michael Jackson och Prince.

Dock märkligt fri från nerv och kittlingar, med tanke på ämnet.

Stormzy på Azaleascenen på bästa kvällstid hade inga sådana bekymmer. Sällan har väl en ensam rappare fyllt ut en stor festivalscen på ett lika självklart sätt, med en serie ytterligt genomtänkta skärmprojektioner och en energi som fick honom att kaskadsvettas redan ett par låtar in i den kallfuktiga kvällen.

Han är Londonrapparen som håller på att göra grime bredare än någon anade var möjligt, bland annat illustrerat av hans remixversion av Ed Sheerans ”Shape of you” och den känsliga balladen ”Crown” som han bönar publiken om hjälp med att sjunga. Men kännetecknet är ändå en fullkomligt osannolik kulspruterap, lika exakt som muskulös, med beats som låter mer rave, jungle och industrisynt än hiphop.

Samtidigt är han trivseln själv mellan låtarna, och när han släpper han fram de lokala rapparna Aden x Asme – som han har gjort en version av ”Vossi bop” med – blir generositeten mer än bara ord.

Inbromsningen var slående när Solange direkt efter avslutade på Flamingoscenen, med ett hårdstiliserat scenbygge och en femton personers turnétrupp. Hon är lillasyster till Beyoncé Knowles, USA:s största kvinnliga superstjärna, och måste ta i därefter för att inte hamna i hennes skugga.

Solange Knowles försöker därför att skapa en helt annan sorts musik. Stiliserad, kylig, avancerad, hårddrillad. Dock utan låtar i motsvarande viktklass, det är snarare ambitionen i sig man hör.

Efter ett tag rusade jag följaktligen till Viagra Boys, som samtidigt avslutade festivalen i Linnétältet med en musik som är den totala motsatsen på alla plan. Ful, simpel, enastående enkelriktad och späckad av energi. Denna kväll hela nio man, med bland annat två hårt tuktade spräcksaxofonister och tre diversearbetare inom elektroniskt oväsen, men Henrik ”Benke” Höckerts oförtröttliga brutalbas får allt att kännas stabilt oavsett vad som pågår.

Så Sebastian Murphy kan kräla omkring och vråla missmodigheter med den mest utsökt trasiga röst, samt göra några patetiska armhävningar i ”Sports”.